Mina tankar · Vikt & träning · Ytligheter

Om kroppshets

Jag kommer nu att gå in på ett väldigt svårt ämne som rör de senaste dagarnas inlägg här på bloggen. Det känns som att gå på ett minfält, men jag väljer att ändå skriva ut hur jag känner här. Men jag vill flagga för att jag inte är idiotsäker på mina egna åsikter, utan gärna diskuterar dem! Varsågod för brasklapp 🙂

Såhär: Något av det svåraste med att bestämma sig för att (åtminstone undersöka möjligheterna att) göra en gastric bypass eller liknande är för mig att veta att jag egentligen inte ens får prata om det, att veta att många nu säkerligen tycker att jag bidrar till kroppshetsen. För reaktionen mot all kroppshets som flödar i samhället verkar ha blivit att tabubelägga ämnet totalt. Kropp och utseende får inte diskuteras överhuvudtaget. Framförallt i sociala medier är det tydligt, men även i diskussioner i verkligheten, faktiskt. Och jag kan förstå det till viss del, när det hetsas om tre kilon som måste bort hit och dit, eller en mage som borde vara muskulös. Eller något liknande. Men det blir så svårt när man faktiskt har stora viktproblem, när man kanske har 30-40 kilos övervikt eller ännu mer. Och känslan ändå är att man pratar inte om det och man får inte  sträva efter att vara smal. Att är man tjock så MÅSTE man vara stolt över det och får inte vilja gå ner i vikt. Och går man ner i vikt ska man åtminstone inte prata om det för att inte hetsa någon. Man ska helst trivas med sin kropp precis som den är och gärna visa upp den som sådan. Helt fine för mig, är man stolt så är det ju enbart bra! Men JAG känner inte så, jag känner mig inte hemma i den här kroppen. Och många andra större gör ju inte heller det. JAG vill vara normalsmal, sedan vad det är, vilken siffra det är eller hur det ser ut, det är en totalt individuell definitionsfråga, och det kan jag hålla med om är onödigt att ens prata om, just på grund av att det är så onödigt att jämföra när vi alla är olika. Själv har jag ärligt talat inte ens en målsiffra, jag började lägga på mig övervikt när jag var 17 år, så senast jag var normalviktig var då, helt enkelt. Och på den tiden vägde jag mig inte ens, jag hade ingen aning om vad jag vägde (förutom i mellanstadiet när klassen skulle väga sig hos skolsyster och alla sedan gick runt och jämförde sig med varandra, så totalt fel hanterat av skolsyster ändå, om det nu var så viktigt att väga oss kunde hon väl ha låtit bli att visa oss det och bara skrivit in det i journalen?) Badrumsvågen kom in i mitt liv först när jag var 17-18 år. Och oavsett så skulle jag inte kunna jämföra mig med vikten jag hade som 17-åring… jag måste hitta en ny vikt som passar mig.

Något jag kan nämna som ger mig en känsla av kroppshets, det är när människor hemlighåller vad de gör (och det är många!). När de först är i en större storlek för att några månader senare plötsligt vara mycket smalare. Helt okommenterat, eftersom man inte ska prata om viktminskningar. Men att de ändå säger att de minsann äter godis och inte tänker på vad de äter, utan låtsas som att vikten bara magiskt hoppat av dem. DÅ känner jag mig så misslyckad, som att det bara är mig i hela världen som det är något fel på; för när jag ”inte tänker på vad jag äter” så går jag uppenbarligen upp 17 kg på 4 månader.… När jag däremot vet att det ligger ett jäkla slit bakom den nya vikten, med livsstilsförändring, ändrade motionsvanor m.m, då har jag en helt annan förståelse och känner mig inte ett dugg vikthetsad, utan bara inspirerad och glad för deras skull. Men det kanske bara är jag?

Jag måste dock säga att jag aldrig någonsin visar mitt missnöje framför mina barn, inte på något sätt kommenterar jag mitt utseende, eller undviker att visa armarna i linnen, eller håller in magen eller liknande. Jag pratar aldrig om vikt så att barnen hör, jag väger mig aldrig när de är med heller. Det är jag jävligt noga med, men jag är medveten om att de kommer att märka av allt jag väljer att göra med mitt utseende, och där är jag inte helt klar över vad som känns rätt, hur öppen man ska vara. Jag vet bara att jag vill vara frisk och finnas vid deras sida så länge som möjligt, och då måste jag ta hand om min kropp.

Jag väljer också att skriva om det i bloggen då och då, för att jag vill visa vem jag verkligen är här inne, jag vill inte dölja något. Jag tycker inte om när det blir ”fult” att prata om saker, jag tycker det är bättre att vi riktar in oss på HUR vi pratar om det istället.

IMG_9876Allt jag gör, gör jag för er. Foto: Lisa Marie Chandler

Allt och inget · Vikt & träning

Medfödd uppförsbacke

Jag blev brunett igen över helgen, orkar inte hålla på med alla nyanseringar och silvershampon som krävs för att hålla mitt hår blont och inte oranget…. så jag färgade tillbaka till min riktiga hårfärg. Och nu känner jag mig som mig själv igen!

Apropå mitt tidigare inlägg så tog jag faktiskt beslutet att boka in en tid med min husläkare nu för att diskutera överviktsoperation. Första steget är taget helt enkelt, sedan får vi se vad som händer! Jag har googlat loss i helgen och det är ju verkligen ingen enkel och spikrak resa, det är inte den enkla vägen ut. Men det vet jag ju redan, hela 6 personer i min släkt har genomgått gastric bypass-operationer, och jag har ju sett deras resor. Det är inte lätt, men det har varit totalt värt det för mina sex släktingar. Det säger ju också mycket om vilka fantastiska gener jag har, man har ju uppförsbacke så att säga…

Nu har barnen precis somnat och jag ska kolla på Skam! Har fastnat för det nu, trehundra år efter alla andra, haha. Jag hoppas verkligen jag får sova i natt, Stella väckte mig med sparkar och gnäll vid 2 i natt och sedan kunde jag inte somna om förrän kl 5… så dagen har varit…. svår, kan vi väl säga😁

Mina tankar · Vikt & träning

Att springa ett marathon men aldrig komma fram

Det känns som att jag spenderar väldigt mycket tid inne i mitt eget huvud just nu. Jag tänker, tänker och tänker. Tänker till och tänker om. Värderar allt i mitt liv och vill liksom rensa ut allt som inte hör hemma där. Det känns som att det blir allt mer påtagligt att jag fyller 30 om inte allt för lång tid, i augusti nästa år. Så det var väl dags för en 30-årskris antar jag.

Här är jag i tankarna: hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad vill jag komma ihåg av mitt liv? Vad vill jag ta med mig och vad vill jag lämna kvar i 20-årsåldern? Jag förstår att det låter väldigt flummigt, och det är det nog. En stor del av det här har med kroppen att göra. Jag har ju skrivit förut att jag inte vill vara överviktig hela mitt liv, eller förkorta mitt liv på grund av det. Jag har även skrivit att om jag inte hittar någon annan lösning så kommer jag undersöka möjligheterna att göra någon typ av överviktsoperation. Jag vet att det för många är tabu och fult, som ett nederlag och misslyckande. Men jag skiter faktiskt i det. Det känns liksom illa nog att jag spenderat hela 20-årsåldern som överviktig, med att försöka och försöka och försöka bli av med all extra vikt, men aldrig nå ända fram. Att föra en kamp med mig själv varenda jävla dag.

Det känns verkligen som att springa ett marathon men aldrig komma fram. Och det är så psykiskt påfrestande att jag inte tror att någon med normalvikt eller lite övervikt kan förstå det. Det är att ständigt veta att alla dömer mig, och värderar vad jag äter, har på mig, hur jag ser ut. Jag vet att det är så eftersom vissa säger det till mig. ”Borde du verkligen äta det där?”, ”ska du verkligen ha på dig det där? Det är inte så smickrande”. Till exempel. Dessutom är hälsan en stor del av det hela, det är inget jag bara säger. Jag känner mig inte längre skyddad av att vara ung och att risken för följdsjukdomar är liten. Snart är jag 30, 35, 40, etc. vad kommer hända då om jag inte gör något?

Jag har ännu inte riktigt landat i något beslut, det enda jag vet med säkerhet är att jag vill inte ta med mig det här problemet in i 30-årsåldern. För jag är så trött.

Bästa stöttningen av världens bästa Rebecca ❤️

Jag tar bara bilder på mig själv ur smickrande vinklar. En bild kan säga mer än 1000 ord, men den kan också ljuga ordentligt. < em>Lite närmare sanningen.

Vikt & träning

Att komma ut som hetsätare

Sitta ute med en tekopp och filosofera när det är höstkrispigt men soligt är finemang! Speciellt som här, i Nyckelviken.

Jag vill bara börja med att säga att det här inlägget känns väldigt läskigt att publicera, men det känns ändå viktigt att göra det….

De senaste månaderna har jag inte skrivit något om min vikt eller hur det går med viktminskandet. Anledningen är att det inte går. Alls. Tvärtom, det går åt helvete. Hundra gånger om. Därför har jag tagit ett steg tillbaka för att fundera på vad som egentligen är mitt problem. Jag har försökt att se helheten istället för detaljerna och verkligen gå på djupet med mig själv. Och jag tror jag börjar se klart nu, men det var inte förrän jag läste en bok som jag kunde se klart.

Jag snubblade över en bok som heter ”Brain over binge – why I was bulimic, why conventional therapy didn’t work and how I recovered for good” av Kathryn Hansen. Det är en i stora delar biografisk bok om hur Kathryn utvecklade bulimi i form av hetsätning (binge eating) och hetsträning, vilken behandling hon fick och varför den inte funkade och hennes (väldigt otippat enkla) väg mot att bli totalt återställd. Jag har inte haft bilden av mig själv som hetsätare, men ju mer jag läser i boken desto mer inser jag att det ju är det jag är. Exakt precis så. Jag känner igen mig i varenda beskrivning av känslor, tankar inför under och efter en hetsätning och även kontakterna med vården och lösningarna de har som handlar om matplaner och att ta itu med ”underliggande problem och ångest” vilket på ett magiskt sätt ska lösa hetsätningen, bara man kommer till rätta med sin ångest och självkänsla osv. Kathryn förstår till slut att det inte alls är vad det handlar om, utan det är ett rent fysiskt problem, i alla fall för henne, som handlar just om mat och vikt.

Jag har ju själv en lång historia av ätstört beteende och tankar, bantning från att jag var 13 år och även bulimi med kräkningar ett par år när jag var kanske 20-23 år. Det är något jag inte tänker så mycket på eller pratar om, för det kapitlet i mitt liv har jag lyckats lägga undan för gott, och jag har inte ens någon lust att kräkas när jag ätit mycket mat, jag tänker inte ens tanken. Stor skillnad mot för några år sedan. Det jag HAR kvar är dock hetsätandet, det är maten som kontrollerar mitt liv och jag måste kämpa emot, kämpa emot, kämpa emot och så fort jag inte orkar det så sticker vikten iväg direkt. Som nu, när jag har gått upp 17 KILO PÅ 4 MÅNADER. Alltså 17!!! Kilo!!!! Sedan i maj!!! Allt tack vare att jag varit så trött på den ständiga kontrollen av vad jag äter och bara skitit i det under sommaren.

Den här boken har verkligen fått mig att förstå mycket om mig själv, men den har också gett mig ett hopp som jag inte hade innan. Ett hopp om att det går att bli helt frisk och få en normal relation till mat. Jag vill inte kämpa med det här hela mitt liv, det är ett sånt jävla slöseri med tid om jag alltid ska behöva lägga så mycket tankeverksamhet på nåt så meningslöst som mat…….. orkar inte att jag skulle se tillbaka på ett liv av tankar på mat, vikt, viktuppgångar och nedgångar hit och dit när jag är 90 bast. Så jävligt får det fan inte bli.

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta för mig att bli frisk och normal, men nu vet jag i alla fall hur landet ligger, så att säga. Nu kan jag börja jobba på det på rätt sätt, vilket inte handlar om nästa diet eller antal kilon.

Jag återkommer om hur det går.

Vikt & träning

Ärligt om vikt

Snickepicke på Johan i smokingen som han fick uppsydd på Suitopia! Vi är båda så galet nöjda med den, den sitter som en smäck och kvaliteten är grym! Rekommenderar varmt! Som manschettknappar (konstigaste grejen för övrigt, varför inte bara sy fast vanliga knappar?) så kommer han använda några som hans morfar själv tillverkat. 

Igår var vi helt uppfyllda av vetskapen att det bara var EN VECKA kvar till bröllopet (och ja, 6 dagar nu då 😄), vi gick och sa det till varandra hela tiden: ”om en vecka är vi supernervösa nu!”, ”om en vecka står vi vid altaret nu!” Osv. Haha. Gulliga ändå!? Vi är liksom löjligt lyckliga och pirriga över att vi ska gifta oss, på ett sätt som jag inte riktigt trodde man kunde vara när man varit tillsammans i 7 år och har 2 barn ihop. Men faktum är att vårt bröllop känns otroligt efterlängtat och rätt, inga kalla fötter här! 

Det enda smolket i bägaren för mig är något som jag inte ens velat ta upp de senaste månaderna eftersom det gått så himla dåligt. Vikten. Så här har det varit, helt ärligt: 5 kilo upp i februari, 5 kilo ner i mars, 5 kilo upp i april och några kilo till upp i maj. Jag är 20 kilo ifrån vikten som jag tänkte mig från början, och 15 kilo ifrån min egentliga maxvikt om man ska gå efter BMI (vilket jag gör för att ha ett riktvärde att gå efter). Nu har det tagit totalt stopp och jag orkar inte ”ta tag i det” en enda jävla gång till. Jag är så less på allt vad mat och vikt heter. Jag har kommit till punkten att jag insett att det inte handlar om att nästa viktminskning ska göra att jag går ner all övervikt en gång för alla. Så jag har lyft blicken nu. Istället för att tänka på kilona här och nu har jag analyserat hela mitt liv. 

När började jag jojobanta egentligen? Första gången var faktiskt då jag var 13 år. Jag vägde 63 kilo till mina 158 cm och tyckte jag var tjock. Det måste även skolsköterskan ha tyckt, då hon skrev ut ett intyg som gjorde att jag fick tillstånd att börja på Viktväktarna. Vilket känns heeelt sjukt i efterhand. Jag var 13!!! Då misslyckades jag med att gå ner i vikt, men slutade ganska snabbt hos VV och la vikten på hyllan, även om känslan av att vara stor bestod. Det var inte förrän jag var 17 och i ett dåligt förhållande som vikten på riktigt började skena iväg, då vägde jag kanske 10 kilo för mycket, och tills jag var 20 år blev det 10 till. Därefter lyckades jag för första gången gå ner i vikt ordentligt, med Itrim (pulversoppor och cirkelträning) gick jag ner 25 pannor. Därefter träffade jag johan som är godiskungarnas godiskung, och även fast jag försökte påverka honom åt det hälsosammare hållet så vann han över mig tillbaka i godisträsket. Därefter har jag som sagt jojobantat ständigt. Och sen då? Ska jag leva så här om 10, 20, 30, 40 år!? Ständigt jagande efter idealvikten? Ständigt missnöjd med mig själv? Nej, det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill inte se tillbaka på ett liv av jojobantande när jag är 80 bast. Men jag vill heller inte acceptera övervikten. Faktiskt. Framförallt pågrund av hälsoriskerna som kommer med det, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det handlade om känslan också. Så som jag ser det har jag två planer. Plan A är att utforma en noggrann plan för hur jag ska äta i varje given situation och aldrig gå ifrån det. Kanske ge det ett år då jag inte äter något av det som jag överäter på (eftersom jag hela tiden strävar efter att bli klar med viktminskningen så att jag får äta godis nån himla gång, om det ska vara i ett år så måste jag lära mig att inte tänka så), men att då också strunta i vad jag väger utan enbart foka på vad jag äter. För att inte frestas att ta till någon snabbantningsmetod. Om jag ger detta ett ärligt försök och det ändå inte går, så ska jag se till att plan B händer. Och det är gastric bypass. Något som fler än 5 personer i min släkt fått göra, så jag känner väl till hur det funkar. Det blir sista utvägen. Men jag måste lösa det här problemet en gång för alla. 

Just nu försöker jag dock bara att jobba på att inte känna mig misslyckad inför bröllopet. Och tänka att jag kommer vara fin ändå. Men svårt är det. Tyvärr. 

Allt och inget · Vikt & träning

När man aldrig brukar vinna…


… men till slut faktiskt gör det! Så sjuk grej hände för någon vecka sedan – jag vann en tävling! Jag som alltså aldrig vinner något någonsin! Det var nämligen så att på Bröllopsmässan hade Guldfynd en monter där man kunde tävla om ett smycke genom att motivera vad vigselringar symboliserar. Vad jag skrev kommer jag dock inte riktigt ihåg, och inte mindes jag vad vinsten var heller haha! Men så ringde de alltså från Guldfynd och sa att jag hade vunnit. Och idag hämtade jag ut min vinst – ett halsband i vitt guld med en äkta diamant på 0,30 carat till ett värde av närmare 15.000…. heeelt sjukt, jag blev helt chockad! Jag och Stella fick posera med smycket för en bild som ska komma upp på Guldfynds hemsida tydligen, där även min vinnande motivering ska finnas med. Ska bli kul att se vad jag skrev 😄

Nu ligger jag i alla fall nedbäddad i sängen efter att ha kommit hem från kvällens bootcamppass. Det känns så otroligt skönt i musklerna som är helt spaghetti efter att jag idag (försökt, sjukt svårt!) klättra i rep, hängt i romerska ringar, vält traktordäck och som vanligt då gjort massa övningar som jag knappt hade hört talas om innan jag började träningen, varje pass är det nya termer att lära sig. Eller vad sägs om goblet squats, russian twist, bootcamp situps, bulgarian bags och tricepsarmhävningar? Det var i alla fall totala nyheter för mig! De flesta som tränar där har dock kört det här i flera år, så det är bara att kolla in hur de gör, som tur är. Tur också att träningen inte är slut denna vecka som den egentligen skulle varit utan att jag går på nästa bootcamp redan nästa vecka! Så jävla bra beslut känner jag, vilket jag aaaldrig hade trott innan, så himla soffpotatis som jag är egentligen. Men nu har jag hittat träningen för mig, ÄNTLIGEN! 

Vikt & träning

Bootcampen som blev dubbelt så lång


Jag var faktiskt tvungen att anmäla mig till nästa bootcampperiod efter dagens pass, när jag kom på att det nu bara är tre veckor kvar av sex. Så efter denna period är slut den 30:e mars så fortsätter jag bara veckan efter, fast då på måndagar och onsdagar istället eftersom Johan ska börja köra på tisdagar och torsdagar. Vi är så ovana vid att vara ifrån varandra, att någon går iväg och tränar eller så, så när tanken slog mig att jag ju kan köra måndagar och onsdagar så tänkte jag först att det var omöjligt, då får vi ju ingen tid att dega i soffan tillsammans! Men sen kom jag på att för träningsmänniskor är det nog så här varje vecka? Så vill vi vara aktiva och träna är det bara att vänja sig… svårt för två inbitna soffpotatisar. Men så värt det, känner jag nu. Passen med grymma Carlotta som instruktör är sjukt hårda (inte bara för oss newbies utan oavsett hur tränad man är) men även sjukt givande. Märker redan av att jag känner mig starkare, och jag älskart! Så yes, bootcampen blev visst 12 veckor lång plötsligt, haha. 

Imorgon ska vi till simhallen när Johan kommit hem från jobbet, kidsen älskar ju att bada så det känns som en kul fredagsaktivitet. Och på lördag ska jag, Johan och hans pappa åka och välja ut en smoking till Johan inför brölliset! 😍Nu kör vi helg helt enkelt, så skönt!