Mina tankar · Vikt & träning

Att ändra livsstil från grunden

Det här med att skapa en ny livsstil, det är verkligen inte gjort i en handvändning måste jag säga. Jag tänkte på det när jag tittade på första avsnittet av nya Biggest Loser igår, jag känner igen tugget och tankarna man tänker dag 1 av en förändring. Kommentarerna ”aldrig mer” när de såg sin vikt vid invägningen, känslan av att ”nu jävlar blir det andra bullar”. Det är så lätt att tro där och då att det är nu man kommer börja göra helt perfekta val hela tiden. Man målar upp en bild av vilken person man kommer bli, man kommer typ inte ens vara sugen på godis nånsin mer? Man bara blir en sån där hälsosam människa som älskar att träna och att käka grönkål automatiskt. Eller så tänker man att man får stå ut under själva viktminskningen, för när man gått i mål med vikten så kommer man automatiskt att äta normala mängder godis/pizza/whatever, så det kommer aldrig att bli ett problem igen. För det är lite för jobbigt dag 1 att tänka att hela ens liv behöver genomgå en förändring, och att det kommer vara jobbigt. Antingen vill man helt enkelt tänka att man automatiskt blir hälsosam, eller att man nog kommer kunna leva på samma sätt som tidigare även sen. Jag har pendlat mellan de här två tankarna.

För vissa kanske det blir så, men jag tror att för de flesta som lagt grunden till sina dåliga vanor i många, många år så är det en lång period av omlärning som väntar. Så har det varit för mig, min förändring är inte något som gått på ett par månader, det har tagit åratal av att vända på olika stenar (test av olika dieter, LCHF, periodisk fasta, Itrimprogram, funderingar på överviktsoperation, osv) och ta itu med mig själv och mina egna tankar för att se vad som funkar för just mig. För man tror gärna på tankarna om att ”jag är den jag är, jag bara ÄR en gottegris som hatar att träna”. Och ju mer man tänker den tanken, desto mer befästs den och man agerar enligt den. Man tackar aldrig nej till fika och sötsaker, för man är ju en gottegris. Eller man tröstar sig alltid med mat, för man bara är sån. Eller så tänker man att man aldrig kommer bli någon träningsmänniska. Jag tror att för att kunna göra en bestående förändring av sitt liv så måste man börja göra upp med de där ”sanningarna” som man själv och andra i ens närhet intalar sig stämmer. Jag vet tex att några av mina närmaste fortfarande inte ser mig som någon som tränar regelbundet, utan hela tiden tycker att jag behöver komma igång och träna. Men sanningen är att jag har tränat regelbundet i 8 månader nu, och även innan dess har jag tränat varje höst och vår – tex gått i PT-grupper under 12 veckor, gått yogakurser eller bara gymmat regelbundet. Det var ett antal år sedan jag var den där soffpotatisen som jag fortfarande tror att jag är. Den ”sanningen” har jag gjort mig av med, och nu ser jag mig för den jag är – en glad motionär som vill träna det som faller mig i smaken i olika perioder.

Jag har tjatat en del om min bibel ”Brain over binge”, men den ÄR otrolig eftersom den har befriat mig från mina tankar och sanningar. Den har lärt mig att förstå min hjärna på djupet och lärt mig att skilja på vem jag är från vad som är mina tankar, och även skilja på olika sorters tankar. Jag har tex lärt mig att sug efter choklad kl 15 varje dag, eller tankar om att man förtjänar att få tröstäta, eller om att man måste få unna sig, egentligen bara är nervbanor i hjärnan som blir starkare ju mer man utövar ovanan, men som försvagas om man slutar göra det. Jag har nu kunnat släppa taget om tanken på att jag kommer få gå runt och kämpa emot ett ständigt sug efter onyttig mat för resten av mitt liv – det kommer inte vara så, för hjärnan rensar bort det som inte används. Dvs, fikar jag inte kl 15 (och inte heller förstärker suget genom att tänka ”BUHUUU vad synd det är om mig, jag är såååå sugen!” Utan försöker förhålla sig lite neutral till de tankarna), så kommer man snart sluta vara sugen på gofika kl 15. Jag är befriad!!! Det har jag börjat leva efter, jag väljer vilka vanor som jag vill att min hjärna ska påminna mig om, och det dåliga förhåller jag mig neutral till, och sitter på händerna, tills de försvinner. Man kan också förstärka hjärnans beroende av de goda vanorna genom att bli exalterad när man gjort något bra. Som att gå ut och springa, dels får jag en endorfinkick som heter duga av det, men dessutom så förstärker jag känslan efteråt och verkligen klappar mig själv på axeln för att jag varit duktig. Och nu har jag skapat ett ”sug” i hjärnan efter att springa mer. Efter bara några veckor, det tar verkligen inte längre tid!

Jag har även skapat nya nervbanor gällande vad jag tycker om för mat. Det går! Jag har det senaste året lärt mig gilla koriander tex, som jag tidigare tyckte smakade schampo. Nu tycker jag det är såhåhå gott! Jag har börjat välja vad jag vill bli sugen på, och sen helt enkelt välja att äta det ofta för att förstärka suget. Annat jag börjat gillar på det sättet: dadlar, fikon, lönnsirap, halloumi, linser/linssoppa, , rawbollar, ärtdryck, oumph, grönt te… listan kan göras lång. Nu väljer jag den maten för att jag vill, inte för att vara nyttig. Och det hade jag aldrig trott för några år sedan. ALDRIG! Men det har varit, och är, en jäkla resa i mitt psyke för att börja leva så som jag vill.

Mitt godaste fredagsmysrecept som jag skulle välja framför både ostbågar, marabou och smågodis nuförtiden:

Dadlar mixade länge med kokosolja och havssalt, och doppade i mörk choklad. För ett par år sedan hade jag rynkat på näsan åt själva tanken, och nu är det mitt allra godaste. Det är aldrig för sent!

Allt och inget · Vikt & träning

Uteliv och träning

Det känns som att jag liksom KRYSTAT fram april. Jag har spjärnat emot vintern hela mars och räknat ner dagarna till april, till den riktiga våren, och körde tex vita converse och ofodrad jacka från att snön lättade i mitten av mars – men nu är våren hääär! Det är mig de sjunger om i ”du ska inte tro det blir sommar, ifall inte NÅN sätter fart” 😄. Hur som helst, vi har firat detta genom att spendera i princip varje minut hela helgen utomhus, till barnens stora lycka.

Ett annat symptom på att jag har vårlängtan är att jag började löpträna utomhus för ett par veckor sedan. På grund av ett antal olika orsaker egentligen; bland annat för att jag vill vara ute mera, men jag vill också ha tid att träna fler gånger i veckan än de 2 gympass jag kört hittills per vecka, och då funkar det bättre i mitt liv att bara snöra på mig löparskorna och sticka ut och springa än att behöva ta bilen 2 mil bort till gymmet X antal gånger i veckan. Varför jag vill träna fler gånger i veckan är framförallt för att få den ångestdämpande funktionen i hjärnan (inspo till just det är @honisockiplast på Insta), men jag känner också att jag vill träna mer för att bli starkare, ha ordentlig kondition, typ känna att jag skulle orka springa ifrån någon om jag skulle behöva, bli mer motståndskraftig mot sjukdomar osv. Möjligtvis en åldersnoja inför att jag blir 30, men oavsett så är det en hälsosam sådan. Känner inget inre tvång, bara lust och pepp.

Så för att peppa mig själv ännu mer har jag anmält mig till Color Obstacle Rush i juni tillsammans med några vänner, och så ska jag och barnen springa Tjejmilen i augusti! Det vill säga, jag ska springa milen och de ska springa 200 respektive 400 meter 😄 Det känns bra att få upp oss soffpotatisar (mig och Johan) ur soffan och bli lite mer hurtiga hurtbullar som lever mera friluftsliv, framförallt för att barnen ska få med sig det. Vill att de ska slippa känna motståndet mot att röra på sig som jag alltid känt ända sedan jag var liten. Vill att de ska få känna den glädje över att röra på kroppen som jag lärt mig känna de senaste åren. En knopp och kropp i balans på något sätt 😊

Vikt & träning

Lille skutt-rädd

Jag pratade med en kirurg på Ersta sjukhus idag, som då officiellt ändrade operationsmetoden till Gastric Sleeve istället för Bypass. Av någon anledning känns sleeve mycket bättre, den känns inte lika omfattande…. varför vet jag inte egentligen? Men det är känslan som räknas väl 😉 jag går runt och tänker på operationen i princip hela tiden. Varannan tanke är på det som komma skall, det är lite som inför en förlossning. Man behöver de där 9 månaderna för att bearbeta tanken på att man ska genomgå en förlossning, och det är samma sak nu. Jag har gått igenom alla stadier med detta, från förnekelse av att jag ens är så stor att jag behöver en operation, till ilska och sorg och en känsla av misslyckande, till en allt större acceptans av situationen. Dock blir jag inte riktigt av med rädslan. Jag är väldigt rädd för operationen och skedet därefter, rädd för att ha ont och må dåligt och inte orka med barnen, att inte vara mig själv och att de ska känna av det och bli rädda/ledsna. Det märkliga är att jag blev himla tröstad av att läsa om att andra varit rädda inför sina operationer också! Hur konstigt det än låter, haha. Tex House of Philia som gjorde en bukplastik i höstas, och beskrev att hon var ”lille skutt-rädd” före operationen. Jag fattar verkligen den känslan, det är så det känns för mig! Så nu när jag kan tänka att andra också är rädda, så känns det bättre. Jag tror jag tidigare tänkte att rädslan var ett tecken på att jag tagit fel beslut, men nu vet jag att det är helt normalt att vara rädd även fast det är rätt beslut. Herregud, jag har tänkt på det här i ett halvår nu, och det har gått tre månader sedan jag fick godkännandet från Ersta sjukhus. Jag har hunnit tänka, detta är rätt!

Jag har för övrigt fått ett operationsdatum i slutet av augusti, men jag behöver byta den till någon vecka senare av lite olika anledningar. Men det är på G!

Ser fram emot att kunna träna och orka med fullt ut efter operationen! Här med bästa Mathilda ❤️

Mina tankar · Vikt & träning

Ett år från nu

Det här är vår närmaste strand, 10 minuter tar det att promenixa dit. Helt perfekt för småbarn eftersom det är lagom grunt och sand som är som gjort för att bygga sandslott med. Ett guldkorn, helt klart! Idag valde vi att packa ner lite matsäck och äta picknick vid stranden istället för en vanlig middag hemma, vädret är ju så fantastiskt så det kändes självklart att passa på! Barnen var trötta men Emilia badade ändå medan Stella grävde lite i sanden en stund innan hon gav upp pga megatrött. Att promenera genom skog på en grusväg och känna alla dofter från lummiga träd och blommor – alltså det ÄR JU LIVET! Jag kom aldrig på vad mitt ”happy place” var som man skulle tänka på under förlossningarna, så som det tipsas om, men jag kände nu att detta är banne mig mitt happy place alltså! Sommarvärme, en grusväg och syrenerna och häggen som doftar – mm-mm!

Jag tänker mycket på hur livet kommer vara vid den här tiden nästa sommar. Det ska bli så oändligt skönt att slippa skämmas för mig själv, att slippa stänga in mig i varma koftor och långbyxor när det är varmt bara för att inte visa mina armar eller ben. Att känna mig bekväm i badkläder – eller bara kläder generellt. Att inte vara så jävla upptagen med att fundera på hur alla ser på mig hela tiden. Och ännu bättre: jag ser fram emot att orka och inte vara så himla andfådd hela tiden. Det känns rent av pinsamt att vara så tungandad bara jag lagt mig på rygg för att läsa saga för barnen. Det är som att vara höggravid igen, när det känns som ett tryck över lungorna så fort jag rört på mig eller lägger mig ner. Jag hoppas att jag nästa sommar inte hela tiden medvetet eller omedvetet ska sträva efter att få ligga ner eftersom jag alltid är så trött och slut, det är så jobbigt att bara röra på mig.

Samtidigt är jag livrädd för operationen fortfarande, får som ett hugg i hjärtat av rädsla när jag tänker på att sövas ner och det de ska göra med mig då. Jag tänker på hur jag kommer orka med tjejerna efteråt, jag vill ju inte vara ifrån dem i ens en sekund egentligen och att veta att jag kommer vara nyopererad, kanske ha ont och vara helt orkeslös sen känns hemskt. Men som sagt, lyfter jag blicken och tittar ett år framåt så ser allt mycket härligare ut. Jag får tänka på mitt happy place.

Emilia <3 · Vårt hus · Vikt & träning

Uteliv och gympass med Emilia

Bilder från de senaste dagarna; mycket utomhusliv! Em hjälper Stella att cykla, vi bakade kladdkaka igår vilket E önskat sig hela veckan, och i morse hängde hon med mig till gymmet när jag körde ett vanligt gympass. Emilia är min lilla ängsliga tjej och hon gillar inte riktigt när jag åker iväg, så jag tänkte det var lika bra att hon fick se var jag är och vad jag gör när jag tränar. Så kan hon känna sig trygg med det ❤️

Jag har haft så mycket tid med familjen de senaste dagarna, himla härligt! Det är verkligen underbart att kunna öppna upp våra stora altandörrar och låta barnen springa ut och in som de vill. Precis som jag hade föreställt mig! Nu längtar jag så mycket tills byggstängslet ryker och att de gör i ordning tomten en gång för alla – men vill ju bara börja odla någon gång! Det finns så mycket planer – vi ska ha rabarber, pallkragar med jordgubbar och smultron, hallonbuskar, fruktträd… plus en mycket större altan (den kommer bli ca 80 kvm stor!) och staket runt det hele så vi kan känna oss lugna med att barnen springer runt ute. Mm-mm-mm, leva life!

Familj & vänner · Före/efterbilder · Hem & inredning · Vårt hus · Vikt & träning

Golvet, påsken och operationen

Så här blev golvet, lackat och klart! På bilden längst upp hade det inte torkat än, därav att det ser blankt ut, men det är i själva verket matt lack. Man kan förstå att de valt brädor efter att de skulle täckmåla dem med färg, det ser man nu när färgen är borta – vissa brädor är mörkare och har mer årsringar än andra och hade vi vetat det hade vi lagt på någon behandling som lut eller lasyr, men det syntes inte förrän lacken kom på. Men jag är nöjd ändå! Det är mycket bättre än innan, jag är så glad att det vita golvet är borta, det som gjorde att hela huset kändes som ett blankt A4-papper. Dock blev kontrasten mot den ljuslaserade furutrappan stor nu… såatteh… ja den ska målas ljusgrå istället, haha. Aldrig helt nöjd ändå! 😂

En blandad kompott från helgen!

Nu är den mysigaste påskhelgen på länge slut, vi har haft så mycket roligt denna helg! I fredags och lördags hängde vi ju hemma hos barnens farmor och farfar med tjejkusinerna och det är alltid en hit, barnen älskar verkligen sina kusiner. Helgen har också innehållit middag med min släkt på långfredagen, besök på Junibacken med mig och morfar i söndags, en lekdejt på hovstallet för mig och Emilia tillsammans med Isabell och Liara igår och massor av lek i övrigt med mormor och morfar som vi bott hos under helgen. Så mysigt och jag tror verkligen att barnen är nöjda. Jag känner mig också glad, jag har fått massa tid med barnen, men också tid att läsa en av mina bästa böcker som jag glömde ta med i mitt bokinlägg (Rachels holiday av Marian Keyes, den heter En oväntad semester på svenska men bör läsas på engelska enligt mig. Det är INTE chicklit, även om den tillhör den genren. Älskar den boken, kan inte lägga ner den!!). Dessutom har jag haft tid att fundera vitt och brett över operationen. Från början med en slags chock och förnekelse, inte behöver väl jag den, ”jag är ju bättre än så?”, och med chockartade panikrädslor vid tanke på själva operationen, så läskigt. Och viktigast, att man sedan måste förändra hur man lever för resten av livet. Men…. det måste jag ju ändå om det någon gång ska hålla. Så jag har väl i princip tagit beslutet att genomföra operationen. Även om jag får panik av tanken. Än har jag inte processat klart detta.

Vikt & träning

Jag klarar det inte själv

Så härligt att ha det här härliga bara några minuters promenad hemifrån oss! Gick dit med Stella härom dagen när jag vabbade ❤️

Igår var jag på vårdcentralen och pratade med en läkare om möjligheten till någon överviktsoperation (finns ju ett antal olika). Det var verkligen världens bästa läkare att prata med, jag kände mig så sedd och förstådd av henne. Hon gick igenom alla frågor som vikt, längd, min vikthistoria bland annat eftersom de vill se om man uttömt alla möjligheter innan man söker sig till en operation. Och det kan jag ju verkligen säga att jag har, det är inte mycket jag inte prövat under alla dessa år kan man säga. Jag uppfyller kriterierna vad gäller vikten, däremot så prioriterar man helt förståeligt personer som har följdsjukdomar av övervikten, såsom diabetes och hjärt-kärlsjukdomar och det har ju inte jag ännu SOM TUR ÄR. Och jag förklarade att det är ju där jag inte vill hamna. Hon gjorde även en undersökning, tog blodtryck och kände på min mage och sköldkörtel, men allt kändes normalt. Och sedan sa hon att ”nu skickar vi in den här remissen, men skulle det vara så att de säger nej så ska vi göra en ordentlig vårdplanering med dietist, sjukgymnastik och psykolog involverat för att du ska få hjälp”. Och det kändes så skönt, jag var så nervös innan och tänkte att jag skulle få stånga mig blodig för att få förståelse, så när hon istället var så snäll och till och med sa att det var starkt av mig att komma dit, att hon förstod hur mycket som måste legat bakom det beslutet. Då var jag ju tvungen att gråta en skvätt för att hon var så snäll. Underbar, jag ska alltid gå till henne i fortsättningen!

Så nu är det bara att vänta och se vad som sker, men fast jag inte fått svar än så känns det som att en sten lyfts från mina axlar, det har varit ett sånt ok att bära helt själv och att jag nu kommer få hjälp, på ett eller annat sätt, känns som en sådan lättnad! Jag var bara tvungen att svälja stoltheten och erkänna att nej, jag klarar faktiskt inte det här själv och jag behöver hjälp. Jag är så glad!