Vikt & träning

Att komma ut som hetsätare

Sitta ute med en tekopp och filosofera när det är höstkrispigt men soligt är finemang! Speciellt som här, i Nyckelviken.

Jag vill bara börja med att säga att det här inlägget känns väldigt läskigt att publicera, men det känns ändå viktigt att göra det….

De senaste månaderna har jag inte skrivit något om min vikt eller hur det går med viktminskandet. Anledningen är att det inte går. Alls. Tvärtom, det går åt helvete. Hundra gånger om. Därför har jag tagit ett steg tillbaka för att fundera på vad som egentligen är mitt problem. Jag har försökt att se helheten istället för detaljerna och verkligen gå på djupet med mig själv. Och jag tror jag börjar se klart nu, men det var inte förrän jag läste en bok som jag kunde se klart.

Jag snubblade över en bok som heter ”Brain over binge – why I was bulimic, why conventional therapy didn’t work and how I recovered for good” av Kathryn Hansen. Det är en i stora delar biografisk bok om hur Kathryn utvecklade bulimi i form av hetsätning (binge eating) och hetsträning, vilken behandling hon fick och varför den inte funkade och hennes (väldigt otippat enkla) väg mot att bli totalt återställd. Jag har inte haft bilden av mig själv som hetsätare, men ju mer jag läser i boken desto mer inser jag att det ju är det jag är. Exakt precis så. Jag känner igen mig i varenda beskrivning av känslor, tankar inför under och efter en hetsätning och även kontakterna med vården och lösningarna de har som handlar om matplaner och att ta itu med ”underliggande problem och ångest” vilket på ett magiskt sätt ska lösa hetsätningen, bara man kommer till rätta med sin ångest och självkänsla osv. Kathryn förstår till slut att det inte alls är vad det handlar om, utan det är ett rent fysiskt problem, i alla fall för henne, som handlar just om mat och vikt.

Jag har ju själv en lång historia av ätstört beteende och tankar, bantning från att jag var 13 år och även bulimi med kräkningar ett par år när jag var kanske 20-23 år. Det är något jag inte tänker så mycket på eller pratar om, för det kapitlet i mitt liv har jag lyckats lägga undan för gott, och jag har inte ens någon lust att kräkas när jag ätit mycket mat, jag tänker inte ens tanken. Stor skillnad mot för några år sedan. Det jag HAR kvar är dock hetsätandet, det är maten som kontrollerar mitt liv och jag måste kämpa emot, kämpa emot, kämpa emot och så fort jag inte orkar det så sticker vikten iväg direkt. Som nu, när jag har gått upp 17 KILO PÅ 4 MÅNADER. Alltså 17!!! Kilo!!!! Sedan i maj!!! Allt tack vare att jag varit så trött på den ständiga kontrollen av vad jag äter och bara skitit i det under sommaren.

Den här boken har verkligen fått mig att förstå mycket om mig själv, men den har också gett mig ett hopp som jag inte hade innan. Ett hopp om att det går att bli helt frisk och få en normal relation till mat. Jag vill inte kämpa med det här hela mitt liv, det är ett sånt jävla slöseri med tid om jag alltid ska behöva lägga så mycket tankeverksamhet på nåt så meningslöst som mat…….. orkar inte att jag skulle se tillbaka på ett liv av tankar på mat, vikt, viktuppgångar och nedgångar hit och dit när jag är 90 bast. Så jävligt får det fan inte bli.

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta för mig att bli frisk och normal, men nu vet jag i alla fall hur landet ligger, så att säga. Nu kan jag börja jobba på det på rätt sätt, vilket inte handlar om nästa diet eller antal kilon.

Jag återkommer om hur det går.

Vikt & träning

Ärligt om vikt

Snickepicke på Johan i smokingen som han fick uppsydd på Suitopia! Vi är båda så galet nöjda med den, den sitter som en smäck och kvaliteten är grym! Rekommenderar varmt! Som manschettknappar (konstigaste grejen för övrigt, varför inte bara sy fast vanliga knappar?) så kommer han använda några som hans morfar själv tillverkat. 

Igår var vi helt uppfyllda av vetskapen att det bara var EN VECKA kvar till bröllopet (och ja, 6 dagar nu då 😄), vi gick och sa det till varandra hela tiden: ”om en vecka är vi supernervösa nu!”, ”om en vecka står vi vid altaret nu!” Osv. Haha. Gulliga ändå!? Vi är liksom löjligt lyckliga och pirriga över att vi ska gifta oss, på ett sätt som jag inte riktigt trodde man kunde vara när man varit tillsammans i 7 år och har 2 barn ihop. Men faktum är att vårt bröllop känns otroligt efterlängtat och rätt, inga kalla fötter här! 

Det enda smolket i bägaren för mig är något som jag inte ens velat ta upp de senaste månaderna eftersom det gått så himla dåligt. Vikten. Så här har det varit, helt ärligt: 5 kilo upp i februari, 5 kilo ner i mars, 5 kilo upp i april och några kilo till upp i maj. Jag är 20 kilo ifrån vikten som jag tänkte mig från början, och 15 kilo ifrån min egentliga maxvikt om man ska gå efter BMI (vilket jag gör för att ha ett riktvärde att gå efter). Nu har det tagit totalt stopp och jag orkar inte ”ta tag i det” en enda jävla gång till. Jag är så less på allt vad mat och vikt heter. Jag har kommit till punkten att jag insett att det inte handlar om att nästa viktminskning ska göra att jag går ner all övervikt en gång för alla. Så jag har lyft blicken nu. Istället för att tänka på kilona här och nu har jag analyserat hela mitt liv. 

När började jag jojobanta egentligen? Första gången var faktiskt då jag var 13 år. Jag vägde 63 kilo till mina 158 cm och tyckte jag var tjock. Det måste även skolsköterskan ha tyckt, då hon skrev ut ett intyg som gjorde att jag fick tillstånd att börja på Viktväktarna. Vilket känns heeelt sjukt i efterhand. Jag var 13!!! Då misslyckades jag med att gå ner i vikt, men slutade ganska snabbt hos VV och la vikten på hyllan, även om känslan av att vara stor bestod. Det var inte förrän jag var 17 och i ett dåligt förhållande som vikten på riktigt började skena iväg, då vägde jag kanske 10 kilo för mycket, och tills jag var 20 år blev det 10 till. Därefter lyckades jag för första gången gå ner i vikt ordentligt, med Itrim (pulversoppor och cirkelträning) gick jag ner 25 pannor. Därefter träffade jag johan som är godiskungarnas godiskung, och även fast jag försökte påverka honom åt det hälsosammare hållet så vann han över mig tillbaka i godisträsket. Därefter har jag som sagt jojobantat ständigt. Och sen då? Ska jag leva så här om 10, 20, 30, 40 år!? Ständigt jagande efter idealvikten? Ständigt missnöjd med mig själv? Nej, det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill inte se tillbaka på ett liv av jojobantande när jag är 80 bast. Men jag vill heller inte acceptera övervikten. Faktiskt. Framförallt pågrund av hälsoriskerna som kommer med det, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det handlade om känslan också. Så som jag ser det har jag två planer. Plan A är att utforma en noggrann plan för hur jag ska äta i varje given situation och aldrig gå ifrån det. Kanske ge det ett år då jag inte äter något av det som jag överäter på (eftersom jag hela tiden strävar efter att bli klar med viktminskningen så att jag får äta godis nån himla gång, om det ska vara i ett år så måste jag lära mig att inte tänka så), men att då också strunta i vad jag väger utan enbart foka på vad jag äter. För att inte frestas att ta till någon snabbantningsmetod. Om jag ger detta ett ärligt försök och det ändå inte går, så ska jag se till att plan B händer. Och det är gastric bypass. Något som fler än 5 personer i min släkt fått göra, så jag känner väl till hur det funkar. Det blir sista utvägen. Men jag måste lösa det här problemet en gång för alla. 

Just nu försöker jag dock bara att jobba på att inte känna mig misslyckad inför bröllopet. Och tänka att jag kommer vara fin ändå. Men svårt är det. Tyvärr. 

Allt och inget · Vikt & träning

När man aldrig brukar vinna…


… men till slut faktiskt gör det! Så sjuk grej hände för någon vecka sedan – jag vann en tävling! Jag som alltså aldrig vinner något någonsin! Det var nämligen så att på Bröllopsmässan hade Guldfynd en monter där man kunde tävla om ett smycke genom att motivera vad vigselringar symboliserar. Vad jag skrev kommer jag dock inte riktigt ihåg, och inte mindes jag vad vinsten var heller haha! Men så ringde de alltså från Guldfynd och sa att jag hade vunnit. Och idag hämtade jag ut min vinst – ett halsband i vitt guld med en äkta diamant på 0,30 carat till ett värde av närmare 15.000…. heeelt sjukt, jag blev helt chockad! Jag och Stella fick posera med smycket för en bild som ska komma upp på Guldfynds hemsida tydligen, där även min vinnande motivering ska finnas med. Ska bli kul att se vad jag skrev 😄

Nu ligger jag i alla fall nedbäddad i sängen efter att ha kommit hem från kvällens bootcamppass. Det känns så otroligt skönt i musklerna som är helt spaghetti efter att jag idag (försökt, sjukt svårt!) klättra i rep, hängt i romerska ringar, vält traktordäck och som vanligt då gjort massa övningar som jag knappt hade hört talas om innan jag började träningen, varje pass är det nya termer att lära sig. Eller vad sägs om goblet squats, russian twist, bootcamp situps, bulgarian bags och tricepsarmhävningar? Det var i alla fall totala nyheter för mig! De flesta som tränar där har dock kört det här i flera år, så det är bara att kolla in hur de gör, som tur är. Tur också att träningen inte är slut denna vecka som den egentligen skulle varit utan att jag går på nästa bootcamp redan nästa vecka! Så jävla bra beslut känner jag, vilket jag aaaldrig hade trott innan, så himla soffpotatis som jag är egentligen. Men nu har jag hittat träningen för mig, ÄNTLIGEN! 

Vikt & träning

Bootcampen som blev dubbelt så lång


Jag var faktiskt tvungen att anmäla mig till nästa bootcampperiod efter dagens pass, när jag kom på att det nu bara är tre veckor kvar av sex. Så efter denna period är slut den 30:e mars så fortsätter jag bara veckan efter, fast då på måndagar och onsdagar istället eftersom Johan ska börja köra på tisdagar och torsdagar. Vi är så ovana vid att vara ifrån varandra, att någon går iväg och tränar eller så, så när tanken slog mig att jag ju kan köra måndagar och onsdagar så tänkte jag först att det var omöjligt, då får vi ju ingen tid att dega i soffan tillsammans! Men sen kom jag på att för träningsmänniskor är det nog så här varje vecka? Så vill vi vara aktiva och träna är det bara att vänja sig… svårt för två inbitna soffpotatisar. Men så värt det, känner jag nu. Passen med grymma Carlotta som instruktör är sjukt hårda (inte bara för oss newbies utan oavsett hur tränad man är) men även sjukt givande. Märker redan av att jag känner mig starkare, och jag älskart! Så yes, bootcampen blev visst 12 veckor lång plötsligt, haha. 

Imorgon ska vi till simhallen när Johan kommit hem från jobbet, kidsen älskar ju att bada så det känns som en kul fredagsaktivitet. Och på lördag ska jag, Johan och hans pappa åka och välja ut en smoking till Johan inför brölliset! 😍Nu kör vi helg helt enkelt, så skönt!

Vikt & träning

Hur det går med träningen?


… Jodå det går bra! Har tyvärr bara lyckats ta mig dit en gång i veckan de senaste två veckorna som vi hållit på (pga ångestutbrott en gång och ryggskott den andra gången), men nu jäklar ska jag ta mig dit även på torsdagar resterande veckor! Det sa även Mathilda igår men sen drabbades Celine av magsjuka så det blir karantän för dom skojsigt nog, så torsdag får jag gå själv helt enkelt… hur som helst så är passen redigt hårda, vilket är skönt! Man blir ordentligt genomtränad (som synes här ovan hehe), och får pusha sig till max. Skulle gärna fortsätta även efter de här 6 veckorna egentligen…

Allt och inget · Vikt & träning

Lyfta traktordäck och springa i skogen


Supernervösa åkte jag och Mathilda mot Värmdö Bootcamp ute i Hemmesta igår, vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss, mer än att vi förstod att det skulle bli hårt. Och herregud vad hårt det var! 75 minuter träning (utomhus i alla väder) med bland annat kettlebells och bil- och traktordäck som hjälp… vi körde lite olika övningar som uppvärmning innan vi körde tre banor med olika stationer som tex att göra sjuttiofem situps med en vikt i händerna och hoppa jämfota upp på traktordäck 25 gånger… vilket avslutades med att springa och stapla bildäck på hög. Jag tänkte hela tiden att jag inte klarar mer, men ändå gjorde jag det! Och kunde till och med spurta i slutet av övningarna när instruktören ropade att det var 30 sekunder kvar! Något av det bästa var hur alla i gruppen peppade varandra och hela tiden ropade ”bra jobbat!” Till varandra, vilken skillnad det gjorde på motivationen alltså. Nu ska vi köra detta varje tisdag och torsdag i 6 veckor, 11 pass kvar alltså. Sedan borde man ju vara någorlunda tränad!? Har liksom blivit så himla trött på att vara så svag och otränad, att inte orka eller ha kondis. Så min kropp behöver VERKLIGEN detta. Instruktören rekommenderade att man käkar voltaren eller alvedon + Ipren den första veckan för att ta sig igenom den… det låter ju lovande…

Jag blev så uppeldad och när jag kom hem lyckades jag elda upp Johan med hur fantastiskt det var att han anmälde sig till nästa kursstart bums! Så i april/maj är det han som är borta på tisdag- och torsdagskvällar. Det behöver han med…

Allt och inget · Hem & inredning · Vikt & träning

Bootcamp imorgon!

Den här rackaren ska ordnas till snyggt på något sätt. 

Nu ska jag alldeles strax åka till lägenhete och fortsätta fixet inför fotograferingen. HERREGUD vilken tid det tar!? Det är helt otroligt. Har hållit på hela helgen men är inte klara än på långa vägar. Då är i och för sig mina föräldrar bortresta så vi har inte haft någon barnvakt utan fått turas om att ha barnen medan den andre fixat helt enkelt. Inser nu vilken himla förmån vi har som har föräldrar på gångavstånd som inget hellre vill än att hjälpa till. Det är guld värt! Och inte alla som har. Hur som helst, ikväll måste jag fixa tills det är klart, fotograferingen har styrts om till onsdag som tur är, men imorgon ska jag och Mathilda börja på militärträning/bootcamp… jag gissar att det inte blir så himla mycket ork över för piff efter det, hehe. Bootcampen kommer pågå två gånger i veckan i 6 veckor, vilket känns helt sjukt när man är så ovan vid att träna. Men den är betald och klar så nu är det bara att köra på! Hur jävligt det än blir!