Mina tankar · Vikt & träning

Att ändra livsstil från grunden

Det här med att skapa en ny livsstil, det är verkligen inte gjort i en handvändning måste jag säga. Jag tänkte på det när jag tittade på första avsnittet av nya Biggest Loser igår, jag känner igen tugget och tankarna man tänker dag 1 av en förändring. Kommentarerna ”aldrig mer” när de såg sin vikt vid invägningen, känslan av att ”nu jävlar blir det andra bullar”. Det är så lätt att tro där och då att det är nu man kommer börja göra helt perfekta val hela tiden. Man målar upp en bild av vilken person man kommer bli, man kommer typ inte ens vara sugen på godis nånsin mer? Man bara blir en sån där hälsosam människa som älskar att träna och att käka grönkål automatiskt. Eller så tänker man att man får stå ut under själva viktminskningen, för när man gått i mål med vikten så kommer man automatiskt att äta normala mängder godis/pizza/whatever, så det kommer aldrig att bli ett problem igen. För det är lite för jobbigt dag 1 att tänka att hela ens liv behöver genomgå en förändring, och att det kommer vara jobbigt. Antingen vill man helt enkelt tänka att man automatiskt blir hälsosam, eller att man nog kommer kunna leva på samma sätt som tidigare även sen. Jag har pendlat mellan de här två tankarna.

För vissa kanske det blir så, men jag tror att för de flesta som lagt grunden till sina dåliga vanor i många, många år så är det en lång period av omlärning som väntar. Så har det varit för mig, min förändring är inte något som gått på ett par månader, det har tagit åratal av att vända på olika stenar (test av olika dieter, LCHF, periodisk fasta, Itrimprogram, funderingar på överviktsoperation, osv) och ta itu med mig själv och mina egna tankar för att se vad som funkar för just mig. För man tror gärna på tankarna om att ”jag är den jag är, jag bara ÄR en gottegris som hatar att träna”. Och ju mer man tänker den tanken, desto mer befästs den och man agerar enligt den. Man tackar aldrig nej till fika och sötsaker, för man är ju en gottegris. Eller man tröstar sig alltid med mat, för man bara är sån. Eller så tänker man att man aldrig kommer bli någon träningsmänniska. Jag tror att för att kunna göra en bestående förändring av sitt liv så måste man börja göra upp med de där ”sanningarna” som man själv och andra i ens närhet intalar sig stämmer. Jag vet tex att några av mina närmaste fortfarande inte ser mig som någon som tränar regelbundet, utan hela tiden tycker att jag behöver komma igång och träna. Men sanningen är att jag har tränat regelbundet i 8 månader nu, och även innan dess har jag tränat varje höst och vår – tex gått i PT-grupper under 12 veckor, gått yogakurser eller bara gymmat regelbundet. Det var ett antal år sedan jag var den där soffpotatisen som jag fortfarande tror att jag är. Den ”sanningen” har jag gjort mig av med, och nu ser jag mig för den jag är – en glad motionär som vill träna det som faller mig i smaken i olika perioder.

Jag har tjatat en del om min bibel ”Brain over binge”, men den ÄR otrolig eftersom den har befriat mig från mina tankar och sanningar. Den har lärt mig att förstå min hjärna på djupet och lärt mig att skilja på vem jag är från vad som är mina tankar, och även skilja på olika sorters tankar. Jag har tex lärt mig att sug efter choklad kl 15 varje dag, eller tankar om att man förtjänar att få tröstäta, eller om att man måste få unna sig, egentligen bara är nervbanor i hjärnan som blir starkare ju mer man utövar ovanan, men som försvagas om man slutar göra det. Jag har nu kunnat släppa taget om tanken på att jag kommer få gå runt och kämpa emot ett ständigt sug efter onyttig mat för resten av mitt liv – det kommer inte vara så, för hjärnan rensar bort det som inte används. Dvs, fikar jag inte kl 15 (och inte heller förstärker suget genom att tänka ”BUHUUU vad synd det är om mig, jag är såååå sugen!” Utan försöker förhålla sig lite neutral till de tankarna), så kommer man snart sluta vara sugen på gofika kl 15. Jag är befriad!!! Det har jag börjat leva efter, jag väljer vilka vanor som jag vill att min hjärna ska påminna mig om, och det dåliga förhåller jag mig neutral till, och sitter på händerna, tills de försvinner. Man kan också förstärka hjärnans beroende av de goda vanorna genom att bli exalterad när man gjort något bra. Som att gå ut och springa, dels får jag en endorfinkick som heter duga av det, men dessutom så förstärker jag känslan efteråt och verkligen klappar mig själv på axeln för att jag varit duktig. Och nu har jag skapat ett ”sug” i hjärnan efter att springa mer. Efter bara några veckor, det tar verkligen inte längre tid!

Jag har även skapat nya nervbanor gällande vad jag tycker om för mat. Det går! Jag har det senaste året lärt mig gilla koriander tex, som jag tidigare tyckte smakade schampo. Nu tycker jag det är såhåhå gott! Jag har börjat välja vad jag vill bli sugen på, och sen helt enkelt välja att äta det ofta för att förstärka suget. Annat jag börjat gillar på det sättet: dadlar, fikon, lönnsirap, halloumi, linser/linssoppa, , rawbollar, ärtdryck, oumph, grönt te… listan kan göras lång. Nu väljer jag den maten för att jag vill, inte för att vara nyttig. Och det hade jag aldrig trott för några år sedan. ALDRIG! Men det har varit, och är, en jäkla resa i mitt psyke för att börja leva så som jag vill.

Mitt godaste fredagsmysrecept som jag skulle välja framför både ostbågar, marabou och smågodis nuförtiden:

Dadlar mixade länge med kokosolja och havssalt, och doppade i mörk choklad. För ett par år sedan hade jag rynkat på näsan åt själva tanken, och nu är det mitt allra godaste. Det är aldrig för sent!

Allt och inget · Vikt & träning

Uteliv och träning

Det känns som att jag liksom KRYSTAT fram april. Jag har spjärnat emot vintern hela mars och räknat ner dagarna till april, till den riktiga våren, och körde tex vita converse och ofodrad jacka från att snön lättade i mitten av mars – men nu är våren hääär! Det är mig de sjunger om i ”du ska inte tro det blir sommar, ifall inte NÅN sätter fart” 😄. Hur som helst, vi har firat detta genom att spendera i princip varje minut hela helgen utomhus, till barnens stora lycka.

Ett annat symptom på att jag har vårlängtan är att jag började löpträna utomhus för ett par veckor sedan. På grund av ett antal olika orsaker egentligen; bland annat för att jag vill vara ute mera, men jag vill också ha tid att träna fler gånger i veckan än de 2 gympass jag kört hittills per vecka, och då funkar det bättre i mitt liv att bara snöra på mig löparskorna och sticka ut och springa än att behöva ta bilen 2 mil bort till gymmet X antal gånger i veckan. Varför jag vill träna fler gånger i veckan är framförallt för att få den ångestdämpande funktionen i hjärnan (inspo till just det är @honisockiplast på Insta), men jag känner också att jag vill träna mer för att bli starkare, ha ordentlig kondition, typ känna att jag skulle orka springa ifrån någon om jag skulle behöva, bli mer motståndskraftig mot sjukdomar osv. Möjligtvis en åldersnoja inför att jag blir 30, men oavsett så är det en hälsosam sådan. Känner inget inre tvång, bara lust och pepp.

Så för att peppa mig själv ännu mer har jag anmält mig till Color Obstacle Rush i juni tillsammans med några vänner, och så ska jag och barnen springa Tjejmilen i augusti! Det vill säga, jag ska springa milen och de ska springa 200 respektive 400 meter 😄 Det känns bra att få upp oss soffpotatisar (mig och Johan) ur soffan och bli lite mer hurtiga hurtbullar som lever mera friluftsliv, framförallt för att barnen ska få med sig det. Vill att de ska slippa känna motståndet mot att röra på sig som jag alltid känt ända sedan jag var liten. Vill att de ska få känna den glädje över att röra på kroppen som jag lärt mig känna de senaste åren. En knopp och kropp i balans på något sätt 😊

Vikt & träning

Lille skutt-rädd

Jag pratade med en kirurg på Ersta sjukhus idag, som då officiellt ändrade operationsmetoden till Gastric Sleeve istället för Bypass. Av någon anledning känns sleeve mycket bättre, den känns inte lika omfattande…. varför vet jag inte egentligen? Men det är känslan som räknas väl 😉 jag går runt och tänker på operationen i princip hela tiden. Varannan tanke är på det som komma skall, det är lite som inför en förlossning. Man behöver de där 9 månaderna för att bearbeta tanken på att man ska genomgå en förlossning, och det är samma sak nu. Jag har gått igenom alla stadier med detta, från förnekelse av att jag ens är så stor att jag behöver en operation, till ilska och sorg och en känsla av misslyckande, till en allt större acceptans av situationen. Dock blir jag inte riktigt av med rädslan. Jag är väldigt rädd för operationen och skedet därefter, rädd för att ha ont och må dåligt och inte orka med barnen, att inte vara mig själv och att de ska känna av det och bli rädda/ledsna. Det märkliga är att jag blev himla tröstad av att läsa om att andra varit rädda inför sina operationer också! Hur konstigt det än låter, haha. Tex House of Philia som gjorde en bukplastik i höstas, och beskrev att hon var ”lille skutt-rädd” före operationen. Jag fattar verkligen den känslan, det är så det känns för mig! Så nu när jag kan tänka att andra också är rädda, så känns det bättre. Jag tror jag tidigare tänkte att rädslan var ett tecken på att jag tagit fel beslut, men nu vet jag att det är helt normalt att vara rädd även fast det är rätt beslut. Herregud, jag har tänkt på det här i ett halvår nu, och det har gått tre månader sedan jag fick godkännandet från Ersta sjukhus. Jag har hunnit tänka, detta är rätt!

Jag har för övrigt fått ett operationsdatum i slutet av augusti, men jag behöver byta den till någon vecka senare av lite olika anledningar. Men det är på G!

Ser fram emot att kunna träna och orka med fullt ut efter operationen! Här med bästa Mathilda ❤️

Mina tankar · Vikt & träning

Ett år från nu

Det här är vår närmaste strand, 10 minuter tar det att promenixa dit. Helt perfekt för småbarn eftersom det är lagom grunt och sand som är som gjort för att bygga sandslott med. Ett guldkorn, helt klart! Idag valde vi att packa ner lite matsäck och äta picknick vid stranden istället för en vanlig middag hemma, vädret är ju så fantastiskt så det kändes självklart att passa på! Barnen var trötta men Emilia badade ändå medan Stella grävde lite i sanden en stund innan hon gav upp pga megatrött. Att promenera genom skog på en grusväg och känna alla dofter från lummiga träd och blommor – alltså det ÄR JU LIVET! Jag kom aldrig på vad mitt ”happy place” var som man skulle tänka på under förlossningarna, så som det tipsas om, men jag kände nu att detta är banne mig mitt happy place alltså! Sommarvärme, en grusväg och syrenerna och häggen som doftar – mm-mm!

Jag tänker mycket på hur livet kommer vara vid den här tiden nästa sommar. Det ska bli så oändligt skönt att slippa skämmas för mig själv, att slippa stänga in mig i varma koftor och långbyxor när det är varmt bara för att inte visa mina armar eller ben. Att känna mig bekväm i badkläder – eller bara kläder generellt. Att inte vara så jävla upptagen med att fundera på hur alla ser på mig hela tiden. Och ännu bättre: jag ser fram emot att orka och inte vara så himla andfådd hela tiden. Det känns rent av pinsamt att vara så tungandad bara jag lagt mig på rygg för att läsa saga för barnen. Det är som att vara höggravid igen, när det känns som ett tryck över lungorna så fort jag rört på mig eller lägger mig ner. Jag hoppas att jag nästa sommar inte hela tiden medvetet eller omedvetet ska sträva efter att få ligga ner eftersom jag alltid är så trött och slut, det är så jobbigt att bara röra på mig.

Samtidigt är jag livrädd för operationen fortfarande, får som ett hugg i hjärtat av rädsla när jag tänker på att sövas ner och det de ska göra med mig då. Jag tänker på hur jag kommer orka med tjejerna efteråt, jag vill ju inte vara ifrån dem i ens en sekund egentligen och att veta att jag kommer vara nyopererad, kanske ha ont och vara helt orkeslös sen känns hemskt. Men som sagt, lyfter jag blicken och tittar ett år framåt så ser allt mycket härligare ut. Jag får tänka på mitt happy place.

Emilia <3 · Vårt hus · Vikt & träning

Uteliv och gympass med Emilia

Bilder från de senaste dagarna; mycket utomhusliv! Em hjälper Stella att cykla, vi bakade kladdkaka igår vilket E önskat sig hela veckan, och i morse hängde hon med mig till gymmet när jag körde ett vanligt gympass. Emilia är min lilla ängsliga tjej och hon gillar inte riktigt när jag åker iväg, så jag tänkte det var lika bra att hon fick se var jag är och vad jag gör när jag tränar. Så kan hon känna sig trygg med det ❤️

Jag har haft så mycket tid med familjen de senaste dagarna, himla härligt! Det är verkligen underbart att kunna öppna upp våra stora altandörrar och låta barnen springa ut och in som de vill. Precis som jag hade föreställt mig! Nu längtar jag så mycket tills byggstängslet ryker och att de gör i ordning tomten en gång för alla – men vill ju bara börja odla någon gång! Det finns så mycket planer – vi ska ha rabarber, pallkragar med jordgubbar och smultron, hallonbuskar, fruktträd… plus en mycket större altan (den kommer bli ca 80 kvm stor!) och staket runt det hele så vi kan känna oss lugna med att barnen springer runt ute. Mm-mm-mm, leva life!

Familj & vänner · Före/efterbilder · Hem & inredning · Vårt hus · Vikt & träning

Golvet, påsken och operationen

Så här blev golvet, lackat och klart! På bilden längst upp hade det inte torkat än, därav att det ser blankt ut, men det är i själva verket matt lack. Man kan förstå att de valt brädor efter att de skulle täckmåla dem med färg, det ser man nu när färgen är borta – vissa brädor är mörkare och har mer årsringar än andra och hade vi vetat det hade vi lagt på någon behandling som lut eller lasyr, men det syntes inte förrän lacken kom på. Men jag är nöjd ändå! Det är mycket bättre än innan, jag är så glad att det vita golvet är borta, det som gjorde att hela huset kändes som ett blankt A4-papper. Dock blev kontrasten mot den ljuslaserade furutrappan stor nu… såatteh… ja den ska målas ljusgrå istället, haha. Aldrig helt nöjd ändå! 😂

En blandad kompott från helgen!

Nu är den mysigaste påskhelgen på länge slut, vi har haft så mycket roligt denna helg! I fredags och lördags hängde vi ju hemma hos barnens farmor och farfar med tjejkusinerna och det är alltid en hit, barnen älskar verkligen sina kusiner. Helgen har också innehållit middag med min släkt på långfredagen, besök på Junibacken med mig och morfar i söndags, en lekdejt på hovstallet för mig och Emilia tillsammans med Isabell och Liara igår och massor av lek i övrigt med mormor och morfar som vi bott hos under helgen. Så mysigt och jag tror verkligen att barnen är nöjda. Jag känner mig också glad, jag har fått massa tid med barnen, men också tid att läsa en av mina bästa böcker som jag glömde ta med i mitt bokinlägg (Rachels holiday av Marian Keyes, den heter En oväntad semester på svenska men bör läsas på engelska enligt mig. Det är INTE chicklit, även om den tillhör den genren. Älskar den boken, kan inte lägga ner den!!). Dessutom har jag haft tid att fundera vitt och brett över operationen. Från början med en slags chock och förnekelse, inte behöver väl jag den, ”jag är ju bättre än så?”, och med chockartade panikrädslor vid tanke på själva operationen, så läskigt. Och viktigast, att man sedan måste förändra hur man lever för resten av livet. Men…. det måste jag ju ändå om det någon gång ska hålla. Så jag har väl i princip tagit beslutet att genomföra operationen. Även om jag får panik av tanken. Än har jag inte processat klart detta.

Vikt & träning

Jag klarar det inte själv

Så härligt att ha det här härliga bara några minuters promenad hemifrån oss! Gick dit med Stella härom dagen när jag vabbade ❤️

Igår var jag på vårdcentralen och pratade med en läkare om möjligheten till någon överviktsoperation (finns ju ett antal olika). Det var verkligen världens bästa läkare att prata med, jag kände mig så sedd och förstådd av henne. Hon gick igenom alla frågor som vikt, längd, min vikthistoria bland annat eftersom de vill se om man uttömt alla möjligheter innan man söker sig till en operation. Och det kan jag ju verkligen säga att jag har, det är inte mycket jag inte prövat under alla dessa år kan man säga. Jag uppfyller kriterierna vad gäller vikten, däremot så prioriterar man helt förståeligt personer som har följdsjukdomar av övervikten, såsom diabetes och hjärt-kärlsjukdomar och det har ju inte jag ännu SOM TUR ÄR. Och jag förklarade att det är ju där jag inte vill hamna. Hon gjorde även en undersökning, tog blodtryck och kände på min mage och sköldkörtel, men allt kändes normalt. Och sedan sa hon att ”nu skickar vi in den här remissen, men skulle det vara så att de säger nej så ska vi göra en ordentlig vårdplanering med dietist, sjukgymnastik och psykolog involverat för att du ska få hjälp”. Och det kändes så skönt, jag var så nervös innan och tänkte att jag skulle få stånga mig blodig för att få förståelse, så när hon istället var så snäll och till och med sa att det var starkt av mig att komma dit, att hon förstod hur mycket som måste legat bakom det beslutet. Då var jag ju tvungen att gråta en skvätt för att hon var så snäll. Underbar, jag ska alltid gå till henne i fortsättningen!

Så nu är det bara att vänta och se vad som sker, men fast jag inte fått svar än så känns det som att en sten lyfts från mina axlar, det har varit ett sånt ok att bära helt själv och att jag nu kommer få hjälp, på ett eller annat sätt, känns som en sådan lättnad! Jag var bara tvungen att svälja stoltheten och erkänna att nej, jag klarar faktiskt inte det här själv och jag behöver hjälp. Jag är så glad!

Mina tankar · Vikt & träning · Ytligheter

Om kroppshets

Jag kommer nu att gå in på ett väldigt svårt ämne som rör de senaste dagarnas inlägg här på bloggen. Det känns som att gå på ett minfält, men jag väljer att ändå skriva ut hur jag känner här. Men jag vill flagga för att jag inte är idiotsäker på mina egna åsikter, utan gärna diskuterar dem! Varsågod för brasklapp 🙂

Såhär: Något av det svåraste med att bestämma sig för att (åtminstone undersöka möjligheterna att) göra en gastric bypass eller liknande är för mig att veta att jag egentligen inte ens får prata om det, att veta att många nu säkerligen tycker att jag bidrar till kroppshetsen. För reaktionen mot all kroppshets som flödar i samhället verkar ha blivit att tabubelägga ämnet totalt. Kropp och utseende får inte diskuteras överhuvudtaget. Framförallt i sociala medier är det tydligt, men även i diskussioner i verkligheten, faktiskt. Och jag kan förstå det till viss del, när det hetsas om tre kilon som måste bort hit och dit, eller en mage som borde vara muskulös. Eller något liknande. Men det blir så svårt när man faktiskt har stora viktproblem, när man kanske har 30-40 kilos övervikt eller ännu mer. Och känslan ändå är att man pratar inte om det och man får inte  sträva efter att vara smal. Att är man tjock så MÅSTE man vara stolt över det och får inte vilja gå ner i vikt. Och går man ner i vikt ska man åtminstone inte prata om det för att inte hetsa någon. Man ska helst trivas med sin kropp precis som den är och gärna visa upp den som sådan. Helt fine för mig, är man stolt så är det ju enbart bra! Men JAG känner inte så, jag känner mig inte hemma i den här kroppen. Och många andra större gör ju inte heller det. JAG vill vara normalsmal, sedan vad det är, vilken siffra det är eller hur det ser ut, det är en totalt individuell definitionsfråga, och det kan jag hålla med om är onödigt att ens prata om, just på grund av att det är så onödigt att jämföra när vi alla är olika. Själv har jag ärligt talat inte ens en målsiffra, jag började lägga på mig övervikt när jag var 17 år, så senast jag var normalviktig var då, helt enkelt. Och på den tiden vägde jag mig inte ens, jag hade ingen aning om vad jag vägde (förutom i mellanstadiet när klassen skulle väga sig hos skolsyster och alla sedan gick runt och jämförde sig med varandra, så totalt fel hanterat av skolsyster ändå, om det nu var så viktigt att väga oss kunde hon väl ha låtit bli att visa oss det och bara skrivit in det i journalen?) Badrumsvågen kom in i mitt liv först när jag var 17-18 år. Och oavsett så skulle jag inte kunna jämföra mig med vikten jag hade som 17-åring… jag måste hitta en ny vikt som passar mig.

Något jag kan nämna som ger mig en känsla av kroppshets, det är när människor hemlighåller vad de gör (och det är många!). När de först är i en större storlek för att några månader senare plötsligt vara mycket smalare. Helt okommenterat, eftersom man inte ska prata om viktminskningar. Men att de ändå säger att de minsann äter godis och inte tänker på vad de äter, utan låtsas som att vikten bara magiskt hoppat av dem. DÅ känner jag mig så misslyckad, som att det bara är mig i hela världen som det är något fel på; för när jag ”inte tänker på vad jag äter” så går jag uppenbarligen upp 17 kg på 4 månader.… När jag däremot vet att det ligger ett jäkla slit bakom den nya vikten, med livsstilsförändring, ändrade motionsvanor m.m, då har jag en helt annan förståelse och känner mig inte ett dugg vikthetsad, utan bara inspirerad och glad för deras skull. Men det kanske bara är jag?

Jag måste dock säga att jag aldrig någonsin visar mitt missnöje framför mina barn, inte på något sätt kommenterar jag mitt utseende, eller undviker att visa armarna i linnen, eller håller in magen eller liknande. Jag pratar aldrig om vikt så att barnen hör, jag väger mig aldrig när de är med heller. Det är jag jävligt noga med, men jag är medveten om att de kommer att märka av allt jag väljer att göra med mitt utseende, och där är jag inte helt klar över vad som känns rätt, hur öppen man ska vara. Jag vet bara att jag vill vara frisk och finnas vid deras sida så länge som möjligt, och då måste jag ta hand om min kropp.

Jag väljer också att skriva om det i bloggen då och då, för att jag vill visa vem jag verkligen är här inne, jag vill inte dölja något. Jag tycker inte om när det blir ”fult” att prata om saker, jag tycker det är bättre att vi riktar in oss på HUR vi pratar om det istället.

IMG_9876Allt jag gör, gör jag för er. Foto: Lisa Marie Chandler

Allt och inget · Vikt & träning

Medfödd uppförsbacke

Jag blev brunett igen över helgen, orkar inte hålla på med alla nyanseringar och silvershampon som krävs för att hålla mitt hår blont och inte oranget…. så jag färgade tillbaka till min riktiga hårfärg. Och nu känner jag mig som mig själv igen!

Apropå mitt tidigare inlägg så tog jag faktiskt beslutet att boka in en tid med min husläkare nu för att diskutera överviktsoperation. Första steget är taget helt enkelt, sedan får vi se vad som händer! Jag har googlat loss i helgen och det är ju verkligen ingen enkel och spikrak resa, det är inte den enkla vägen ut. Men det vet jag ju redan, hela 6 personer i min släkt har genomgått gastric bypass-operationer, och jag har ju sett deras resor. Det är inte lätt, men det har varit totalt värt det för mina sex släktingar. Det säger ju också mycket om vilka fantastiska gener jag har, man har ju uppförsbacke så att säga…

Nu har barnen precis somnat och jag ska kolla på Skam! Har fastnat för det nu, trehundra år efter alla andra, haha. Jag hoppas verkligen jag får sova i natt, Stella väckte mig med sparkar och gnäll vid 2 i natt och sedan kunde jag inte somna om förrän kl 5… så dagen har varit…. svår, kan vi väl säga😁

Vikt & träning

Ärligt om vikt

Snickepicke på Johan i smokingen som han fick uppsydd på Suitopia! Vi är båda så galet nöjda med den, den sitter som en smäck och kvaliteten är grym! Rekommenderar varmt! Som manschettknappar (konstigaste grejen för övrigt, varför inte bara sy fast vanliga knappar?) så kommer han använda några som hans morfar själv tillverkat. 

Igår var vi helt uppfyllda av vetskapen att det bara var EN VECKA kvar till bröllopet (och ja, 6 dagar nu då 😄), vi gick och sa det till varandra hela tiden: ”om en vecka är vi supernervösa nu!”, ”om en vecka står vi vid altaret nu!” Osv. Haha. Gulliga ändå!? Vi är liksom löjligt lyckliga och pirriga över att vi ska gifta oss, på ett sätt som jag inte riktigt trodde man kunde vara när man varit tillsammans i 7 år och har 2 barn ihop. Men faktum är att vårt bröllop känns otroligt efterlängtat och rätt, inga kalla fötter här! 

Det enda smolket i bägaren för mig är något som jag inte ens velat ta upp de senaste månaderna eftersom det gått så himla dåligt. Vikten. Så här har det varit, helt ärligt: 5 kilo upp i februari, 5 kilo ner i mars, 5 kilo upp i april och några kilo till upp i maj. Jag är 20 kilo ifrån vikten som jag tänkte mig från början, och 15 kilo ifrån min egentliga maxvikt om man ska gå efter BMI (vilket jag gör för att ha ett riktvärde att gå efter). Nu har det tagit totalt stopp och jag orkar inte ”ta tag i det” en enda jävla gång till. Jag är så less på allt vad mat och vikt heter. Jag har kommit till punkten att jag insett att det inte handlar om att nästa viktminskning ska göra att jag går ner all övervikt en gång för alla. Så jag har lyft blicken nu. Istället för att tänka på kilona här och nu har jag analyserat hela mitt liv. 

När började jag jojobanta egentligen? Första gången var faktiskt då jag var 13 år. Jag vägde 63 kilo till mina 158 cm och tyckte jag var tjock. Det måste även skolsköterskan ha tyckt, då hon skrev ut ett intyg som gjorde att jag fick tillstånd att börja på Viktväktarna. Vilket känns heeelt sjukt i efterhand. Jag var 13!!! Då misslyckades jag med att gå ner i vikt, men slutade ganska snabbt hos VV och la vikten på hyllan, även om känslan av att vara stor bestod. Det var inte förrän jag var 17 och i ett dåligt förhållande som vikten på riktigt började skena iväg, då vägde jag kanske 10 kilo för mycket, och tills jag var 20 år blev det 10 till. Därefter lyckades jag för första gången gå ner i vikt ordentligt, med Itrim (pulversoppor och cirkelträning) gick jag ner 25 pannor. Därefter träffade jag johan som är godiskungarnas godiskung, och även fast jag försökte påverka honom åt det hälsosammare hållet så vann han över mig tillbaka i godisträsket. Därefter har jag som sagt jojobantat ständigt. Och sen då? Ska jag leva så här om 10, 20, 30, 40 år!? Ständigt jagande efter idealvikten? Ständigt missnöjd med mig själv? Nej, det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill inte se tillbaka på ett liv av jojobantande när jag är 80 bast. Men jag vill heller inte acceptera övervikten. Faktiskt. Framförallt pågrund av hälsoriskerna som kommer med det, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det handlade om känslan också. Så som jag ser det har jag två planer. Plan A är att utforma en noggrann plan för hur jag ska äta i varje given situation och aldrig gå ifrån det. Kanske ge det ett år då jag inte äter något av det som jag överäter på (eftersom jag hela tiden strävar efter att bli klar med viktminskningen så att jag får äta godis nån himla gång, om det ska vara i ett år så måste jag lära mig att inte tänka så), men att då också strunta i vad jag väger utan enbart foka på vad jag äter. För att inte frestas att ta till någon snabbantningsmetod. Om jag ger detta ett ärligt försök och det ändå inte går, så ska jag se till att plan B händer. Och det är gastric bypass. Något som fler än 5 personer i min släkt fått göra, så jag känner väl till hur det funkar. Det blir sista utvägen. Men jag måste lösa det här problemet en gång för alla. 

Just nu försöker jag dock bara att jobba på att inte känna mig misslyckad inför bröllopet. Och tänka att jag kommer vara fin ändå. Men svårt är det. Tyvärr.