Gastric bypass · Mina tankar · Vikt & träning

Förnekelse

Om någon undrar varför jag inte nämnt min förestående gastric bypass-operation på länge så kan jag tala om att det beror på ren och skär förnekelse! Det är ett fall av ”om jag inte nämner det eller tänker på det, så händer det inte…….(?)” – vilket är hur min hjärna jobbar på oroväckande många fronter. Från början när jag fick operationen godkänd på Ersta sjukhus så gick jag in i någon slags chock. Jag grät och funderade om vartannat dygnet runt tills jag kom fram till att jag skulle tacka ja till operationen. Sedan dess har jag alltså i mitt huvud förnekat att den ens kommer hända, på något sätt tror jag inte att något sånt kan hända mig. ”Vadå, jag sjukligt överviktig och i behov av en operation där man stympar min magsäck för att kunna bli smal igen? Nääee, du måste mena nån annan…”. Det var inte förrän nu när jag låg och funderade på om jag skulle skriva nåt om mina tankar kring operationen som jag fick korn på att förnekelsen vill ta över precis hela tiden. Ena sekunden är jag fullt med på vad som ska hända, för att i nästa sekund återgå till att vara IQ fiskmås igen och totalt blockera ut tanken. Jag kommer också på mig själv med att hoppas att problemet ska lösa sig av sig självt innan det är dags för operation. Men hur ofta händer det att någon som haft grav övervikt i 15 år plötsligt tappar 30 kilo utan ansträngning på 3 månader? Jag gissar på sällan, faktiskt…

En annan anledning till förnekelsen är nog att ingen i min närhet pratar om operationen eller ställer frågor om den/mig. Varken familj eller vänner, möjligtvis någon enstaka. Hur kommer det sig egentligen? Jag är nämligen helt fine med att berätta och svara på frågor om det hele, däremot tar jag inte upp det själv eftersom att… ja, varför? Jag vill inte pracka på det på någon som inte är intresserad? Jag vet inte. Hur som helst är det nog så att det här inte är en lika big deal för någon annan som för mig. För mig är det ju ett helt nytt liv som väntar, för de runt omkring mig är det inte det. Jag finns ju kvar, trots allt. Så det är kanske inte så konstigt ändå, alla andra kanske redan har accepterat det. Men jag behöver verkligen prata om det känner jag! När jag inte förnekar det, vill säga. Haha.

För övrigt skulle jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN vilja komma i kontakt med eller läsa bloggar om personer som gjort överviktsoperationer, där det gått bra och de nu är normalsmala och happy clappy!! Jag vill bara höra ALLT om hur det är under, precis efter och flera år efter operation! Kommer man någonsin känna en normalitet i livet gällande mat igen, eller kommer det för alltid att vara en kamp att äta så lite, äta vitaminer livet ut, aldrig få dricka i samband med måltid igen…. till exempel. Jag vill veta mer! Men inga skräckhistorier, fick nog av sånt inför förlossningarna. Hjälper föga.

En 8 år gammal bild på en 21-årig Josefina under en utekväll i Gävle. Jag hade nästan nått målvikt här efter mitt första stora viktras. En av mina inre målbilder.

Emilia <3 · Vårt nya hus · Vikt & träning

Uteliv och gympass med Emilia

Bilder från de senaste dagarna; mycket utomhusliv! Em hjälper Stella att cykla, vi bakade kladdkaka igår vilket E önskat sig hela veckan, och i morse hängde hon med mig till gymmet när jag körde ett vanligt gympass. Emilia är min lilla ängsliga tjej och hon gillar inte riktigt när jag åker iväg, så jag tänkte det var lika bra att hon fick se var jag är och vad jag gör när jag tränar. Så kan hon känna sig trygg med det ❤️

Jag har haft så mycket tid med familjen de senaste dagarna, himla härligt! Det är verkligen underbart att kunna öppna upp våra stora altandörrar och låta barnen springa ut och in som de vill. Precis som jag hade föreställt mig! Nu längtar jag så mycket tills byggstängslet ryker och att de gör i ordning tomten en gång för alla – men vill ju bara börja odla någon gång! Det finns så mycket planer – vi ska ha rabarber, pallkragar med jordgubbar och smultron, hallonbuskar, fruktträd… plus en mycket större altan (den kommer bli ca 80 kvm stor!) och staket runt det hele så vi kan känna oss lugna med att barnen springer runt ute. Mm-mm-mm, leva life!

Vikt & träning

Gastric bypass

Idag är det återigen dags för mig och Mathilda att träna med vår PT, jag ser verkligen fram emot det! Eftersom Mathilda enbart jobbar natt och jag bara dag så har vi sjukt svårt att hinna ses – så gympassen blir vår chans att hänga liksom. PT:n har ordnat övningarna så att de är fokuserade på kompisövningar och roliga (men svettiga) lekar, så vi har verkligen kul ihop!

Jag har även meddelat kirurgen på Ersta sjukhus att jag tackar ja till en gastric bypass-operation, så snart kommer jag få hem en tid för min planerade operation. Jag känner mig inte lika livrädd nu som jag gjorde för några veckor sedan, men nog känns det som ett ordentligt vägskäl i livet som jag fortfarande funderar ordentligt på. Jag KAN ju ställa in operationen om jag vill, det är ju inte skrivet i sten. Men jag kommer ändå fram till hela tiden att jag bara vill hoppa av hela den här vikt-karusellen och börja leva livet fullt ut utan psykiska och fysiska begränsningar…. så jag kommer ändå fram till samma svar hela tiden, att jag ska göra operationen. Men jag hade ju velat titta 1 år, 5 år, 50 år fram i tiden för att se om det var rätt beslut verkligen – man vet ju inte vad livet medför…

Familj & vänner · Före/efterbilder · Hem & inredning · Vårt nya hus · Vikt & träning

Golvet, påsken och operationen

Så här blev golvet, lackat och klart! På bilden längst upp hade det inte torkat än, därav att det ser blankt ut, men det är i själva verket matt lack. Man kan förstå att de valt brädor efter att de skulle täckmåla dem med färg, det ser man nu när färgen är borta – vissa brädor är mörkare och har mer årsringar än andra och hade vi vetat det hade vi lagt på någon behandling som lut eller lasyr, men det syntes inte förrän lacken kom på. Men jag är nöjd ändå! Det är mycket bättre än innan, jag är så glad att det vita golvet är borta, det som gjorde att hela huset kändes som ett blankt A4-papper. Dock blev kontrasten mot den ljuslaserade furutrappan stor nu… såatteh… ja den ska målas ljusgrå istället, haha. Aldrig helt nöjd ändå! 😂

En blandad kompott från helgen!

Nu är den mysigaste påskhelgen på länge slut, vi har haft så mycket roligt denna helg! I fredags och lördags hängde vi ju hemma hos barnens farmor och farfar med tjejkusinerna och det är alltid en hit, barnen älskar verkligen sina kusiner. Helgen har också innehållit middag med min släkt på långfredagen, besök på Junibacken med mig och morfar i söndags, en lekdejt på hovstallet för mig och Emilia tillsammans med Isabell och Liara igår och massor av lek i övrigt med mormor och morfar som vi bott hos under helgen. Så mysigt och jag tror verkligen att barnen är nöjda. Jag känner mig också glad, jag har fått massa tid med barnen, men också tid att läsa en av mina bästa böcker som jag glömde ta med i mitt bokinlägg (Rachels holiday av Marian Keyes, den heter En oväntad semester på svenska men bör läsas på engelska enligt mig. Det är INTE chicklit, även om den tillhör den genren. Älskar den boken, kan inte lägga ner den!!). Dessutom har jag haft tid att fundera vitt och brett över operationen. Från början med en slags chock och förnekelse, inte behöver väl jag den, ”jag är ju bättre än så?”, och med chockartade panikrädslor vid tanke på själva operationen, så läskigt. Och viktigast, att man sedan måste förändra hur man lever för resten av livet. Men…. det måste jag ju ändå om det någon gång ska hålla. Så jag har väl i princip tagit beslutet att genomföra operationen. Även om jag får panik av tanken. Än har jag inte processat klart detta.

Vikt & träning

De godkände operationen

Mathilda och jag efter vårt PT-pass i söndags. Vi kör tillsammans 1-2 dagar i veckan 😊

För några dagar sedan var jag på ett långt infomöte på Ersta sjukhus där en sjuksköterska och en dietist informerade grundligt om överviktsoperationerna de utför, riskerna för komplikationer och om hur man kommer att äta efter operationen. Det blev som ett riktigt wakeup call, oftast går jag liksom runt och förnekar hur jag ser ut, i mitt huvud ser jag ut som för 10 år sedan. Men att sitta på ett sånt här möte med ett gäng personer i min storlek och större än så, det gjorde att något klickade till i min hjärna. Det är alltså så här långt det har gått, liksom.

Mötet gav mig massor av känslor, men jag sköt upp de känslorna eftersom jag ändå inte visste om jag ens skulle godkännas för en överviktsoperation. Det är ju dumt att grubbla i förväg liksom. Så idag kom jag tillbaka till Ersta sjukhus och fick prata med en kirurg, och jag visste att han skulle ge mig beskedet under mötet. På något sätt trodde jag inte att jag skulle bli godkänd. Jag ligger ändå i nedre delen av skalan för det kvalificerande BMI:t (gränsen går vid 35, jag har drygt 36 i BMI) plus att jag inte har fått några komplikationer eller sjukdomar av min storlek ännu. Jag har perfekta värden, inget högt blodtryck, diabetes eller liknande. Så jag trodde nog att de skulle prioritera någon som har större hälsoskäl till att gå ner i vikt. Men jag är tydligen en bra kandidat för en sådan här operation, för har man inga följdsjukdomar av övervikt så minskar ju risken för komplikationer vid operationen. Så jag blev godkänd! Det var en helt sjuk känsla när jag insåg det, han sa det inte rakt ut utan började diskutera med mig vilken av operationerna jag vill ha; gastric bypass eller gastric sleeve (de är ungefär likvärdiga, därav att man får göra valet själv). Jag fick direkt en klump i halsen av rädsla som jag var tvungen att hålla inne inne hos kirurgen, efteråt inne hos två sjuksköterskor och på labbet där jag tog blodprover. Men på promenaden tillbaka till bilen så kom tårarna.

Vad har jag gett mig in på? Ska jag verkligen göra en så här stor operation, som dessutom är oåterkallelig? Jag är rädd, det känns läskigt att opereras. Det har helt och hållet med barnen att göra, pre-barn tyckte jag snarare att det var spännande med sjukhus, operationer och nedsövning. Där är jag INTE nu kan jag säga. Jag känner mig också väldigt misslyckad, speciellt när jag pratar med flera nära och kära som inte fattar varför jag ska göra en operation ”när jag bara kan gå ner i vikt som vanligt istället, jag har ju gjort det förr”. Samtidigt säger vissa andra att det är klart jag ska ta chansen och köra på, nu har jag befunnit mig i den här situationen i så många år och jag har ju uppenbarligen inte lyckats lösa den permanent än trots många, många, MÅNGA försök.

Ungefär så låter det i mitt huvud också, jag är kluven.

Men det lutar åt operation.

Mina tankar · Vikt & träning

Inte längre hjälplös

Jag tar verkligen ALDRIG gym-selfies, men i söndags när jag åkte dit 8 på morgonen kände jag en sån otrolig pepp och lycka att jag tog en ändå (plus att det var tomt på folk, haha).

Jag går runt med en så annorlunda känsla i kroppen nu efter helgen, med tanke på det jag skrev i mitt tidigare inlägg. En känsla av ‘NU KÖR VI’ och någon sorts trygghet i att jag kan misslyckas hundra gånger till men det gör ingenting, jag kommer inte att ge upp nu. Det känns som att jag på riktigt fått insikt om att det aldrig kommer vara en rak, banad väg fram till viktmålet. Det kommer gå upp och det kommer gå ner, jag kommer äta och träna bättre ibland och sämre ibland. Och det är okej! Sånt har tidigare fått mig att känna mig misslyckad, och jag har väl inbillat mig att alla som har lyckats gå ner rejält mycket i vikt aldrig har misslyckats, för det skrivs inte så mycket om misslyckandena i sociala medier tycker jag. Det låter ofta som att ”en dag fick jag bara nog av att vara fet och sedan körde jag på tills jag gick i mål – kan jag så kan du”. Typ. Och det är ju ofta inte så enkelt, den som fick mig att förstå det på riktigt är kontot weightlosshero på Instagram. När man tittar på bilder av henne i dagsläget ser hon ut precis som en som har ett sånt jävlar anamma att hon aldrig misslyckats en dag. Skillnaden är att hon faktiskt skriver mycket om hur många gånger hon misslyckats längs vägen, och går man längst bak i hennes konto och scrollar framåt kan man verkligen se att det inte varit en rak linje för henne. Det ger mig otroligt mycket hopp, hon verkar ha känt det precis som jag i perioder. Äntligen, jag som varit så himla säker på att jag aldrig kommer fixa detta känner nu att jag kommer göra det.

Jag har dock också varit på vårdcentralen igen och fått en planering där det ingår att jag ska träffa dietist, sjukgymnast och kurator under den här tiden samt att jag fått utskrivet aktivitet på recept. Det blir lite hängslen och livrem här, men jag tar gärna den hjälpen. Och nu känner jag mig inte hjälplös längre, utan väldigt mottaglig för hjälp och stöttning! Vilket jag verkligen behöver, jag har liksom ingen att prata om detta med IRL så att säga, inte på rätt sätt. Därav tror jag en kurator som kan ställa rätt frågor och ge bra analyser kommer att vara ett superbra stöd. Heja!

Mina tankar · Vikt & träning

När man har slutat tro på sig själv

Status för ett år sedan: 15 kilo lättare och kände mig som mig själv. Vad hände?

Hur är det på kroppsfronten just nu, undrar någon? Jo tack, det är… som vanligt. En vinst är att jag inte gått UPP något sedan augusti, det är verkligen en bedrift för mig och innebär att jag lyckats ändra mitt tidigare väldigt invanda tankesätt att så att säga ”seize the moment” och ta varje chans att äta allt jag kan, äta upp varenda bulle på bullfatet pga så ledsamt om man inte får äta 10 bullar i ett svep när man vill liksom. Allt eller inget, svart eller vitt. Varje måltid behandlade jag som om den vore den sista i livet – livet är trist om man inte får äta sig sprängmätt på mat, godis och bakverk varje dag. Så var känslan. Numera jobbar jag efter en känsla av vad som är rimligt – det är rimligt att äta en bulle eller två, men inte mer. Det är rimligt att äta tills jag blir normalmätt, inte mer. Det är rimligt att äta hamburgare och pommes frites någon gång då och då men inte alltid. Jag är på riktigt superstolt över det här – tänk att jag kunde bli en normalätare, jag med! Efter alla dessa år!

Däremot har jag tappat all tro på mig själv när det gäller att gå ner i vikt, trots att jag gått ner mycket ett antal gånger, som mest nästan 40 kilo. Men det är som att jag under hösten och vintern inte riktigt har kunnat ta in och orka med en viktnedgång, det kräver ju en otrolig ansträngning jämfört med att ”bara” (well) äta normalt av allt. Ska man gå ner i någorlunda takt så kräver det ju liksom ett rejält commitment och tålamod, för det går inte på en vecka att gå ner 30 kilo. Och jag har börjat och slutat, börjat och slutat med det så många gånger nu att jag under vintern bara kände att jag är less på det och att jag totalt tappat tron på att jag ens kan. Samtidigt har jag läst så mycket om överviktsoperationer ända sedan remissen skickades att jag börjar tvivla på om det är rätt väg – för oavsett operation eller ej så är det man själv som måste lägga in hela ansträngningen för att gå ner i vikt, det kanske ger draghjälp men det är fortfarande en kamp. Så jag har väl insett att det är en kamp jag måste ta. Igen. En jag måste ha tålamod med och som kräver att jag jobbar på min inre bild av mig själv, för så länge jag berättar för mig själv hur misslyckad jag är och att jag inte klarar det här så kommer jag ju inte att göra det heller. Det duger liksom inte att gå runt och känna mig misslyckad och maktlös, ingen kommer komma in och rädda mig från det här, ska något hända så måste jag göra det själv. Jag känner det på ett annat sätt nu. Den mentala träningen är A och O i det här.

Jag har tagit upp min ”bibel” igen för att kunna ha en chans att klara den här utmaningen; världens bästa bok för mental träning när det gäller ätstörningar, beroenden och övervikt – nämligen Brain over binge. Att förstå hur hjärnan funkar och hur jag ska jobba med den istället för mot den, det har gjort hela skillnaden för mig och det är så jag lyckats gå från över-/hetsätare till normalätare. Jag önskar att jag hade hittat den här boken för flera år sedan, tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit då. Nu ska jag använda den fullt ut för att jobba med mitt tänk kring att gå ner i vikt. Men jag fortsätter jobba med att inte se allt i svart eller vitt också, för inget är svart eller vitt. Det är inte ‘do or die’ här, alla ansträngningar är värdefulla.