Mina tankar · Vikt & träning

Att ändra livsstil från grunden

Det här med att skapa en ny livsstil, det är verkligen inte gjort i en handvändning måste jag säga. Jag tänkte på det när jag tittade på första avsnittet av nya Biggest Loser igår, jag känner igen tugget och tankarna man tänker dag 1 av en förändring. Kommentarerna ”aldrig mer” när de såg sin vikt vid invägningen, känslan av att ”nu jävlar blir det andra bullar”. Det är så lätt att tro där och då att det är nu man kommer börja göra helt perfekta val hela tiden. Man målar upp en bild av vilken person man kommer bli, man kommer typ inte ens vara sugen på godis nånsin mer? Man bara blir en sån där hälsosam människa som älskar att träna och att käka grönkål automatiskt. Eller så tänker man att man får stå ut under själva viktminskningen, för när man gått i mål med vikten så kommer man automatiskt att äta normala mängder godis/pizza/whatever, så det kommer aldrig att bli ett problem igen. För det är lite för jobbigt dag 1 att tänka att hela ens liv behöver genomgå en förändring, och att det kommer vara jobbigt. Antingen vill man helt enkelt tänka att man automatiskt blir hälsosam, eller att man nog kommer kunna leva på samma sätt som tidigare även sen. Jag har pendlat mellan de här två tankarna.

För vissa kanske det blir så, men jag tror att för de flesta som lagt grunden till sina dåliga vanor i många, många år så är det en lång period av omlärning som väntar. Så har det varit för mig, min förändring är inte något som gått på ett par månader, det har tagit åratal av att vända på olika stenar (test av olika dieter, LCHF, periodisk fasta, Itrimprogram, funderingar på överviktsoperation, osv) och ta itu med mig själv och mina egna tankar för att se vad som funkar för just mig. För man tror gärna på tankarna om att ”jag är den jag är, jag bara ÄR en gottegris som hatar att träna”. Och ju mer man tänker den tanken, desto mer befästs den och man agerar enligt den. Man tackar aldrig nej till fika och sötsaker, för man är ju en gottegris. Eller man tröstar sig alltid med mat, för man bara är sån. Eller så tänker man att man aldrig kommer bli någon träningsmänniska. Jag tror att för att kunna göra en bestående förändring av sitt liv så måste man börja göra upp med de där ”sanningarna” som man själv och andra i ens närhet intalar sig stämmer. Jag vet tex att några av mina närmaste fortfarande inte ser mig som någon som tränar regelbundet, utan hela tiden tycker att jag behöver komma igång och träna. Men sanningen är att jag har tränat regelbundet i 8 månader nu, och även innan dess har jag tränat varje höst och vår – tex gått i PT-grupper under 12 veckor, gått yogakurser eller bara gymmat regelbundet. Det var ett antal år sedan jag var den där soffpotatisen som jag fortfarande tror att jag är. Den ”sanningen” har jag gjort mig av med, och nu ser jag mig för den jag är – en glad motionär som vill träna det som faller mig i smaken i olika perioder.

Jag har tjatat en del om min bibel ”Brain over binge”, men den ÄR otrolig eftersom den har befriat mig från mina tankar och sanningar. Den har lärt mig att förstå min hjärna på djupet och lärt mig att skilja på vem jag är från vad som är mina tankar, och även skilja på olika sorters tankar. Jag har tex lärt mig att sug efter choklad kl 15 varje dag, eller tankar om att man förtjänar att få tröstäta, eller om att man måste få unna sig, egentligen bara är nervbanor i hjärnan som blir starkare ju mer man utövar ovanan, men som försvagas om man slutar göra det. Jag har nu kunnat släppa taget om tanken på att jag kommer få gå runt och kämpa emot ett ständigt sug efter onyttig mat för resten av mitt liv – det kommer inte vara så, för hjärnan rensar bort det som inte används. Dvs, fikar jag inte kl 15 (och inte heller förstärker suget genom att tänka ”BUHUUU vad synd det är om mig, jag är såååå sugen!” Utan försöker förhålla sig lite neutral till de tankarna), så kommer man snart sluta vara sugen på gofika kl 15. Jag är befriad!!! Det har jag börjat leva efter, jag väljer vilka vanor som jag vill att min hjärna ska påminna mig om, och det dåliga förhåller jag mig neutral till, och sitter på händerna, tills de försvinner. Man kan också förstärka hjärnans beroende av de goda vanorna genom att bli exalterad när man gjort något bra. Som att gå ut och springa, dels får jag en endorfinkick som heter duga av det, men dessutom så förstärker jag känslan efteråt och verkligen klappar mig själv på axeln för att jag varit duktig. Och nu har jag skapat ett ”sug” i hjärnan efter att springa mer. Efter bara några veckor, det tar verkligen inte längre tid!

Jag har även skapat nya nervbanor gällande vad jag tycker om för mat. Det går! Jag har det senaste året lärt mig gilla koriander tex, som jag tidigare tyckte smakade schampo. Nu tycker jag det är såhåhå gott! Jag har börjat välja vad jag vill bli sugen på, och sen helt enkelt välja att äta det ofta för att förstärka suget. Annat jag börjat gillar på det sättet: dadlar, fikon, lönnsirap, halloumi, linser/linssoppa, , rawbollar, ärtdryck, oumph, grönt te… listan kan göras lång. Nu väljer jag den maten för att jag vill, inte för att vara nyttig. Och det hade jag aldrig trott för några år sedan. ALDRIG! Men det har varit, och är, en jäkla resa i mitt psyke för att börja leva så som jag vill.

Mitt godaste fredagsmysrecept som jag skulle välja framför både ostbågar, marabou och smågodis nuförtiden:

Dadlar mixade länge med kokosolja och havssalt, och doppade i mörk choklad. För ett par år sedan hade jag rynkat på näsan åt själva tanken, och nu är det mitt allra godaste. Det är aldrig för sent!

Allt och inget · Vikt & träning

Uteliv och träning

Det känns som att jag liksom KRYSTAT fram april. Jag har spjärnat emot vintern hela mars och räknat ner dagarna till april, till den riktiga våren, och körde tex vita converse och ofodrad jacka från att snön lättade i mitten av mars – men nu är våren hääär! Det är mig de sjunger om i ”du ska inte tro det blir sommar, ifall inte NÅN sätter fart” 😄. Hur som helst, vi har firat detta genom att spendera i princip varje minut hela helgen utomhus, till barnens stora lycka.

Ett annat symptom på att jag har vårlängtan är att jag började löpträna utomhus för ett par veckor sedan. På grund av ett antal olika orsaker egentligen; bland annat för att jag vill vara ute mera, men jag vill också ha tid att träna fler gånger i veckan än de 2 gympass jag kört hittills per vecka, och då funkar det bättre i mitt liv att bara snöra på mig löparskorna och sticka ut och springa än att behöva ta bilen 2 mil bort till gymmet X antal gånger i veckan. Varför jag vill träna fler gånger i veckan är framförallt för att få den ångestdämpande funktionen i hjärnan (inspo till just det är @honisockiplast på Insta), men jag känner också att jag vill träna mer för att bli starkare, ha ordentlig kondition, typ känna att jag skulle orka springa ifrån någon om jag skulle behöva, bli mer motståndskraftig mot sjukdomar osv. Möjligtvis en åldersnoja inför att jag blir 30, men oavsett så är det en hälsosam sådan. Känner inget inre tvång, bara lust och pepp.

Så för att peppa mig själv ännu mer har jag anmält mig till Color Obstacle Rush i juni tillsammans med några vänner, och så ska jag och barnen springa Tjejmilen i augusti! Det vill säga, jag ska springa milen och de ska springa 200 respektive 400 meter 😄 Det känns bra att få upp oss soffpotatisar (mig och Johan) ur soffan och bli lite mer hurtiga hurtbullar som lever mera friluftsliv, framförallt för att barnen ska få med sig det. Vill att de ska slippa känna motståndet mot att röra på sig som jag alltid känt ända sedan jag var liten. Vill att de ska få känna den glädje över att röra på kroppen som jag lärt mig känna de senaste åren. En knopp och kropp i balans på något sätt 😊

Mina tankar · Vikt & träning

Nedräkning till 30 och förändringar på gång

Idag blev jag 29 år, på något sätt lät det så himla mycket äldre än 28? Haha, oklart varför. Kanske för att det är det sista året i tjugoårsåldern, nästa år blir det liksom 30-årsfest för mig. Det känns som att jag vill göra det mesta av det här året, vill gå in i 30 och känna mig så bra i mig själv som jag kan, och vad det är vet jag precis. Viktigaste presenten till mig själv är att jag faktiskt AVBOKAT överviktsoperationen nu, jag bad dem till och med att avsluta ärendet. Här ska inte bli någon stympad magsäck och jag är SÅ lättad över det! Alltså det känns som att jag sluppit livstids fängelse ungefär! Hur det kommer sig och vad jag ska göra istället (inte nöja mig med ett liv som fet i alla fall), kommer jag att behålla för mig själv tills det känns rätt att dela med mig av den. Det känns som att jag delat med mig av varje sväng på denna karusell i flera år, och det har ju inte hjälpt. Så nu prövar jag att göra lite annorlunda, men i slutändan kommer jag förstås att berätta hela historien.

Denna födelsedag har varit riktigt härlig! Jag befinner mig ju på Gotland, den bästa platsen på jorden, tillsammans med några av mina favoritmänniskor i hela världen, min lilla familj, min kusin Becca, hennes kille Daniel och deras två döttrar som är i ungefär samma åldrar som våra tjejer. Vi har så otroligt kul ihop, älskar vårt gäng! Största delen av dagen spenderade vi inne i Visby på medeltidsveckans första dag, mycket spännande att se på. Därefter tog vi med hela gänget för middag på Surflogiet vilket verkar vara sommarens nya utflyktsmål bland influencers, vilket förstås gjorde mig nyfiken. Och det var verkligen riktigt mysigt att äta megagoda hamburgare på stranden medan havsbrisen blåste på för fullt. Tyvärr var samtliga barn på rätt kasst humör och lyssnade inte på oss för fem öre så vi vuxna var rätt irriterade medan barnen var trötta och trotsiga hela gänget. Efter maten blev det dock ett dopp i havet alldeles nedanför restaurangen – vattnet är så varmt och skönt! Efter att ha nattat alla barnen här i stugan satte vi oss på altanen och drack lite alkohol och spelade kort. Så rolig dag och jag känner mig supernöjd med födelsedagen!

Vikt & träning

Lille skutt-rädd

Jag pratade med en kirurg på Ersta sjukhus idag, som då officiellt ändrade operationsmetoden till Gastric Sleeve istället för Bypass. Av någon anledning känns sleeve mycket bättre, den känns inte lika omfattande…. varför vet jag inte egentligen? Men det är känslan som räknas väl 😉 jag går runt och tänker på operationen i princip hela tiden. Varannan tanke är på det som komma skall, det är lite som inför en förlossning. Man behöver de där 9 månaderna för att bearbeta tanken på att man ska genomgå en förlossning, och det är samma sak nu. Jag har gått igenom alla stadier med detta, från förnekelse av att jag ens är så stor att jag behöver en operation, till ilska och sorg och en känsla av misslyckande, till en allt större acceptans av situationen. Dock blir jag inte riktigt av med rädslan. Jag är väldigt rädd för operationen och skedet därefter, rädd för att ha ont och må dåligt och inte orka med barnen, att inte vara mig själv och att de ska känna av det och bli rädda/ledsna. Det märkliga är att jag blev himla tröstad av att läsa om att andra varit rädda inför sina operationer också! Hur konstigt det än låter, haha. Tex House of Philia som gjorde en bukplastik i höstas, och beskrev att hon var ”lille skutt-rädd” före operationen. Jag fattar verkligen den känslan, det är så det känns för mig! Så nu när jag kan tänka att andra också är rädda, så känns det bättre. Jag tror jag tidigare tänkte att rädslan var ett tecken på att jag tagit fel beslut, men nu vet jag att det är helt normalt att vara rädd även fast det är rätt beslut. Herregud, jag har tänkt på det här i ett halvår nu, och det har gått tre månader sedan jag fick godkännandet från Ersta sjukhus. Jag har hunnit tänka, detta är rätt!

Jag har för övrigt fått ett operationsdatum i slutet av augusti, men jag behöver byta den till någon vecka senare av lite olika anledningar. Men det är på G!

Ser fram emot att kunna träna och orka med fullt ut efter operationen! Här med bästa Mathilda ❤️

Mina tankar · Vikt & träning

Ett år från nu

Det här är vår närmaste strand, 10 minuter tar det att promenixa dit. Helt perfekt för småbarn eftersom det är lagom grunt och sand som är som gjort för att bygga sandslott med. Ett guldkorn, helt klart! Idag valde vi att packa ner lite matsäck och äta picknick vid stranden istället för en vanlig middag hemma, vädret är ju så fantastiskt så det kändes självklart att passa på! Barnen var trötta men Emilia badade ändå medan Stella grävde lite i sanden en stund innan hon gav upp pga megatrött. Att promenera genom skog på en grusväg och känna alla dofter från lummiga träd och blommor – alltså det ÄR JU LIVET! Jag kom aldrig på vad mitt ”happy place” var som man skulle tänka på under förlossningarna, så som det tipsas om, men jag kände nu att detta är banne mig mitt happy place alltså! Sommarvärme, en grusväg och syrenerna och häggen som doftar – mm-mm!

Jag tänker mycket på hur livet kommer vara vid den här tiden nästa sommar. Det ska bli så oändligt skönt att slippa skämmas för mig själv, att slippa stänga in mig i varma koftor och långbyxor när det är varmt bara för att inte visa mina armar eller ben. Att känna mig bekväm i badkläder – eller bara kläder generellt. Att inte vara så jävla upptagen med att fundera på hur alla ser på mig hela tiden. Och ännu bättre: jag ser fram emot att orka och inte vara så himla andfådd hela tiden. Det känns rent av pinsamt att vara så tungandad bara jag lagt mig på rygg för att läsa saga för barnen. Det är som att vara höggravid igen, när det känns som ett tryck över lungorna så fort jag rört på mig eller lägger mig ner. Jag hoppas att jag nästa sommar inte hela tiden medvetet eller omedvetet ska sträva efter att få ligga ner eftersom jag alltid är så trött och slut, det är så jobbigt att bara röra på mig.

Samtidigt är jag livrädd för operationen fortfarande, får som ett hugg i hjärtat av rädsla när jag tänker på att sövas ner och det de ska göra med mig då. Jag tänker på hur jag kommer orka med tjejerna efteråt, jag vill ju inte vara ifrån dem i ens en sekund egentligen och att veta att jag kommer vara nyopererad, kanske ha ont och vara helt orkeslös sen känns hemskt. Men som sagt, lyfter jag blicken och tittar ett år framåt så ser allt mycket härligare ut. Jag får tänka på mitt happy place.

Familj & vänner · Vikt & träning

Byta operationsmetod

Hela veckan har jag försökt få tag på kirurgimottagningen på Ersta sjukhus för att få byta operationsmetod, jag hade ju tidigare bestämt mig för en gastric bypass men nu har jag ändrat mig och vill ha en sleeve istället. En sleeve innebär att 75% av magsäcken helt tas bort medan en bypass innebär att magsäcken kapas och att resterade magsäck är kvar men att tarmen kopplas om – så fort man gör ingrepp på tarmen räknas det som en större operation, vilket inte känns bra, samtidigt som en sleeve verkar innebära mindre risker för att få ”dumpningar” och komplikationer som tarmvred bland annat. Så den känns bättre. Jag visste inte att det skulle vara helt omöjligt att få tag på NÅGON på kirurgmottagningen, men jag har ju inte ens fått en operationstid än, så tid finns ju 😊 jag vill förresten tacka för responsen jag fått från er som själva gått igenom en överviktsoperation, så snällt!

Just precis nu sitter jag och Johan på ett tåg på väg mot Göteborg. Bara vi två, barnen är hemma hos mormor och morfar! Vi kommer bara vara borta ett dygn från dem, men ärligt talat känns det jobbigt nog…. så det är nog bra att vi övar lite inför New York-resan om tre veckor då vi blir borta från tjejerna i 5 nätter……… herregud alltså. Men det är ett senare bekymmer, nu ska vi försöka sova lite här på tåget, Stella lever om som sjutton på nätterna just nu, och verkar också ha börjat gå i sömnen, så lite vila behövs inför alla aktiviteter idag 😊

Mina tankar · Vikt & träning

Förnekelse

Om någon undrar varför jag inte nämnt min förestående gastric bypass-operation på länge så kan jag tala om att det beror på ren och skär förnekelse! Det är ett fall av ”om jag inte nämner det eller tänker på det, så händer det inte…….(?)” – vilket är hur min hjärna jobbar på oroväckande många fronter. Från början när jag fick operationen godkänd på Ersta sjukhus så gick jag in i någon slags chock. Jag grät och funderade om vartannat dygnet runt tills jag kom fram till att jag skulle tacka ja till operationen. Sedan dess har jag alltså i mitt huvud förnekat att den ens kommer hända, på något sätt tror jag inte att något sånt kan hända mig. ”Vadå, jag sjukligt överviktig och i behov av en operation där man stympar min magsäck för att kunna bli smal igen? Nääee, du måste mena nån annan…”. Det var inte förrän nu när jag låg och funderade på om jag skulle skriva nåt om mina tankar kring operationen som jag fick korn på att förnekelsen vill ta över precis hela tiden. Ena sekunden är jag fullt med på vad som ska hända, för att i nästa sekund återgå till att vara IQ fiskmås igen och totalt blockera ut tanken. Jag kommer också på mig själv med att hoppas att problemet ska lösa sig av sig självt innan det är dags för operation. Men hur ofta händer det att någon som haft grav övervikt i 15 år plötsligt tappar 30 kilo utan ansträngning på 3 månader? Jag gissar på sällan, faktiskt…

En annan anledning till förnekelsen är nog att ingen i min närhet pratar om operationen eller ställer frågor om den/mig. Varken familj eller vänner, möjligtvis någon enstaka. Hur kommer det sig egentligen? Jag är nämligen helt fine med att berätta och svara på frågor om det hele, däremot tar jag inte upp det själv eftersom att… ja, varför? Jag vill inte pracka på det på någon som inte är intresserad? Jag vet inte. Hur som helst är det nog så att det här inte är en lika big deal för någon annan som för mig. För mig är det ju ett helt nytt liv som väntar, för de runt omkring mig är det inte det. Jag finns ju kvar, trots allt. Så det är kanske inte så konstigt ändå, alla andra kanske redan har accepterat det. Men jag behöver verkligen prata om det känner jag! När jag inte förnekar det, vill säga. Haha.

För övrigt skulle jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN vilja komma i kontakt med eller läsa bloggar om personer som gjort överviktsoperationer, där det gått bra och de nu är normalsmala och happy clappy!! Jag vill bara höra ALLT om hur det är under, precis efter och flera år efter operation! Kommer man någonsin känna en normalitet i livet gällande mat igen, eller kommer det för alltid att vara en kamp att äta så lite, äta vitaminer livet ut, aldrig få dricka i samband med måltid igen…. till exempel. Jag vill veta mer! Men inga skräckhistorier, fick nog av sånt inför förlossningarna. Hjälper föga.

En 8 år gammal bild på en 21-årig Josefina under en utekväll i Gävle. Jag hade nästan nått målvikt här efter mitt första stora viktras. En av mina inre målbilder.