Mina tankar · Vikt & träning

Nedräkning till 30 och förändringar på gång

Idag blev jag 29 år, på något sätt lät det så himla mycket äldre än 28? Haha, oklart varför. Kanske för att det är det sista året i tjugoårsåldern, nästa år blir det liksom 30-årsfest för mig. Det känns som att jag vill göra det mesta av det här året, vill gå in i 30 och känna mig så bra i mig själv som jag kan, och vad det är vet jag precis. Viktigaste presenten till mig själv är att jag faktiskt AVBOKAT överviktsoperationen nu, jag bad dem till och med att avsluta ärendet. Här ska inte bli någon stympad magsäck och jag är SÅ lättad över det! Alltså det känns som att jag sluppit livstids fängelse ungefär! Hur det kommer sig och vad jag ska göra istället (inte nöja mig med ett liv som fet i alla fall), kommer jag att behålla för mig själv tills det känns rätt att dela med mig av den. Det känns som att jag delat med mig av varje sväng på denna karusell i flera år, och det har ju inte hjälpt. Så nu prövar jag att göra lite annorlunda, men i slutändan kommer jag förstås att berätta hela historien.

Denna födelsedag har varit riktigt härlig! Jag befinner mig ju på Gotland, den bästa platsen på jorden, tillsammans med några av mina favoritmänniskor i hela världen, min lilla familj, min kusin Becca, hennes kille Daniel och deras två döttrar som är i ungefär samma åldrar som våra tjejer. Vi har så otroligt kul ihop, älskar vårt gäng! Största delen av dagen spenderade vi inne i Visby på medeltidsveckans första dag, mycket spännande att se på. Därefter tog vi med hela gänget för middag på Surflogiet vilket verkar vara sommarens nya utflyktsmål bland influencers, vilket förstås gjorde mig nyfiken. Och det var verkligen riktigt mysigt att äta megagoda hamburgare på stranden medan havsbrisen blåste på för fullt. Tyvärr var samtliga barn på rätt kasst humör och lyssnade inte på oss för fem öre så vi vuxna var rätt irriterade medan barnen var trötta och trotsiga hela gänget. Efter maten blev det dock ett dopp i havet alldeles nedanför restaurangen – vattnet är så varmt och skönt! Efter att ha nattat alla barnen här i stugan satte vi oss på altanen och drack lite alkohol och spelade kort. Så rolig dag och jag känner mig supernöjd med födelsedagen!

Vikt & träning

Lille skutt-rädd

Jag pratade med en kirurg på Ersta sjukhus idag, som då officiellt ändrade operationsmetoden till Gastric Sleeve istället för Bypass. Av någon anledning känns sleeve mycket bättre, den känns inte lika omfattande…. varför vet jag inte egentligen? Men det är känslan som räknas väl 😉 jag går runt och tänker på operationen i princip hela tiden. Varannan tanke är på det som komma skall, det är lite som inför en förlossning. Man behöver de där 9 månaderna för att bearbeta tanken på att man ska genomgå en förlossning, och det är samma sak nu. Jag har gått igenom alla stadier med detta, från förnekelse av att jag ens är så stor att jag behöver en operation, till ilska och sorg och en känsla av misslyckande, till en allt större acceptans av situationen. Dock blir jag inte riktigt av med rädslan. Jag är väldigt rädd för operationen och skedet därefter, rädd för att ha ont och må dåligt och inte orka med barnen, att inte vara mig själv och att de ska känna av det och bli rädda/ledsna. Det märkliga är att jag blev himla tröstad av att läsa om att andra varit rädda inför sina operationer också! Hur konstigt det än låter, haha. Tex House of Philia som gjorde en bukplastik i höstas, och beskrev att hon var ”lille skutt-rädd” före operationen. Jag fattar verkligen den känslan, det är så det känns för mig! Så nu när jag kan tänka att andra också är rädda, så känns det bättre. Jag tror jag tidigare tänkte att rädslan var ett tecken på att jag tagit fel beslut, men nu vet jag att det är helt normalt att vara rädd även fast det är rätt beslut. Herregud, jag har tänkt på det här i ett halvår nu, och det har gått tre månader sedan jag fick godkännandet från Ersta sjukhus. Jag har hunnit tänka, detta är rätt!

Jag har för övrigt fått ett operationsdatum i slutet av augusti, men jag behöver byta den till någon vecka senare av lite olika anledningar. Men det är på G!

Ser fram emot att kunna träna och orka med fullt ut efter operationen! Här med bästa Mathilda ❤️

Mina tankar · Vikt & träning

Ett år från nu

Det här är vår närmaste strand, 10 minuter tar det att promenixa dit. Helt perfekt för småbarn eftersom det är lagom grunt och sand som är som gjort för att bygga sandslott med. Ett guldkorn, helt klart! Idag valde vi att packa ner lite matsäck och äta picknick vid stranden istället för en vanlig middag hemma, vädret är ju så fantastiskt så det kändes självklart att passa på! Barnen var trötta men Emilia badade ändå medan Stella grävde lite i sanden en stund innan hon gav upp pga megatrött. Att promenera genom skog på en grusväg och känna alla dofter från lummiga träd och blommor – alltså det ÄR JU LIVET! Jag kom aldrig på vad mitt ”happy place” var som man skulle tänka på under förlossningarna, så som det tipsas om, men jag kände nu att detta är banne mig mitt happy place alltså! Sommarvärme, en grusväg och syrenerna och häggen som doftar – mm-mm!

Jag tänker mycket på hur livet kommer vara vid den här tiden nästa sommar. Det ska bli så oändligt skönt att slippa skämmas för mig själv, att slippa stänga in mig i varma koftor och långbyxor när det är varmt bara för att inte visa mina armar eller ben. Att känna mig bekväm i badkläder – eller bara kläder generellt. Att inte vara så jävla upptagen med att fundera på hur alla ser på mig hela tiden. Och ännu bättre: jag ser fram emot att orka och inte vara så himla andfådd hela tiden. Det känns rent av pinsamt att vara så tungandad bara jag lagt mig på rygg för att läsa saga för barnen. Det är som att vara höggravid igen, när det känns som ett tryck över lungorna så fort jag rört på mig eller lägger mig ner. Jag hoppas att jag nästa sommar inte hela tiden medvetet eller omedvetet ska sträva efter att få ligga ner eftersom jag alltid är så trött och slut, det är så jobbigt att bara röra på mig.

Samtidigt är jag livrädd för operationen fortfarande, får som ett hugg i hjärtat av rädsla när jag tänker på att sövas ner och det de ska göra med mig då. Jag tänker på hur jag kommer orka med tjejerna efteråt, jag vill ju inte vara ifrån dem i ens en sekund egentligen och att veta att jag kommer vara nyopererad, kanske ha ont och vara helt orkeslös sen känns hemskt. Men som sagt, lyfter jag blicken och tittar ett år framåt så ser allt mycket härligare ut. Jag får tänka på mitt happy place.

Familj & vänner · Vikt & träning

Byta operationsmetod

Hela veckan har jag försökt få tag på kirurgimottagningen på Ersta sjukhus för att få byta operationsmetod, jag hade ju tidigare bestämt mig för en gastric bypass men nu har jag ändrat mig och vill ha en sleeve istället. En sleeve innebär att 75% av magsäcken helt tas bort medan en bypass innebär att magsäcken kapas och att resterade magsäck är kvar men att tarmen kopplas om – så fort man gör ingrepp på tarmen räknas det som en större operation, vilket inte känns bra, samtidigt som en sleeve verkar innebära mindre risker för att få ”dumpningar” och komplikationer som tarmvred bland annat. Så den känns bättre. Jag visste inte att det skulle vara helt omöjligt att få tag på NÅGON på kirurgmottagningen, men jag har ju inte ens fått en operationstid än, så tid finns ju 😊 jag vill förresten tacka för responsen jag fått från er som själva gått igenom en överviktsoperation, så snällt!

Just precis nu sitter jag och Johan på ett tåg på väg mot Göteborg. Bara vi två, barnen är hemma hos mormor och morfar! Vi kommer bara vara borta ett dygn från dem, men ärligt talat känns det jobbigt nog…. så det är nog bra att vi övar lite inför New York-resan om tre veckor då vi blir borta från tjejerna i 5 nätter……… herregud alltså. Men det är ett senare bekymmer, nu ska vi försöka sova lite här på tåget, Stella lever om som sjutton på nätterna just nu, och verkar också ha börjat gå i sömnen, så lite vila behövs inför alla aktiviteter idag 😊

Mina tankar · Vikt & träning

Förnekelse

Om någon undrar varför jag inte nämnt min förestående gastric bypass-operation på länge så kan jag tala om att det beror på ren och skär förnekelse! Det är ett fall av ”om jag inte nämner det eller tänker på det, så händer det inte…….(?)” – vilket är hur min hjärna jobbar på oroväckande många fronter. Från början när jag fick operationen godkänd på Ersta sjukhus så gick jag in i någon slags chock. Jag grät och funderade om vartannat dygnet runt tills jag kom fram till att jag skulle tacka ja till operationen. Sedan dess har jag alltså i mitt huvud förnekat att den ens kommer hända, på något sätt tror jag inte att något sånt kan hända mig. ”Vadå, jag sjukligt överviktig och i behov av en operation där man stympar min magsäck för att kunna bli smal igen? Nääee, du måste mena nån annan…”. Det var inte förrän nu när jag låg och funderade på om jag skulle skriva nåt om mina tankar kring operationen som jag fick korn på att förnekelsen vill ta över precis hela tiden. Ena sekunden är jag fullt med på vad som ska hända, för att i nästa sekund återgå till att vara IQ fiskmås igen och totalt blockera ut tanken. Jag kommer också på mig själv med att hoppas att problemet ska lösa sig av sig självt innan det är dags för operation. Men hur ofta händer det att någon som haft grav övervikt i 15 år plötsligt tappar 30 kilo utan ansträngning på 3 månader? Jag gissar på sällan, faktiskt…

En annan anledning till förnekelsen är nog att ingen i min närhet pratar om operationen eller ställer frågor om den/mig. Varken familj eller vänner, möjligtvis någon enstaka. Hur kommer det sig egentligen? Jag är nämligen helt fine med att berätta och svara på frågor om det hele, däremot tar jag inte upp det själv eftersom att… ja, varför? Jag vill inte pracka på det på någon som inte är intresserad? Jag vet inte. Hur som helst är det nog så att det här inte är en lika big deal för någon annan som för mig. För mig är det ju ett helt nytt liv som väntar, för de runt omkring mig är det inte det. Jag finns ju kvar, trots allt. Så det är kanske inte så konstigt ändå, alla andra kanske redan har accepterat det. Men jag behöver verkligen prata om det känner jag! När jag inte förnekar det, vill säga. Haha.

För övrigt skulle jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN vilja komma i kontakt med eller läsa bloggar om personer som gjort överviktsoperationer, där det gått bra och de nu är normalsmala och happy clappy!! Jag vill bara höra ALLT om hur det är under, precis efter och flera år efter operation! Kommer man någonsin känna en normalitet i livet gällande mat igen, eller kommer det för alltid att vara en kamp att äta så lite, äta vitaminer livet ut, aldrig få dricka i samband med måltid igen…. till exempel. Jag vill veta mer! Men inga skräckhistorier, fick nog av sånt inför förlossningarna. Hjälper föga.

En 8 år gammal bild på en 21-årig Josefina under en utekväll i Gävle. Jag hade nästan nått målvikt här efter mitt första stora viktras. En av mina inre målbilder.

Emilia <3 · Vårt hus · Vikt & träning

Uteliv och gympass med Emilia

Bilder från de senaste dagarna; mycket utomhusliv! Em hjälper Stella att cykla, vi bakade kladdkaka igår vilket E önskat sig hela veckan, och i morse hängde hon med mig till gymmet när jag körde ett vanligt gympass. Emilia är min lilla ängsliga tjej och hon gillar inte riktigt när jag åker iväg, så jag tänkte det var lika bra att hon fick se var jag är och vad jag gör när jag tränar. Så kan hon känna sig trygg med det ❤️

Jag har haft så mycket tid med familjen de senaste dagarna, himla härligt! Det är verkligen underbart att kunna öppna upp våra stora altandörrar och låta barnen springa ut och in som de vill. Precis som jag hade föreställt mig! Nu längtar jag så mycket tills byggstängslet ryker och att de gör i ordning tomten en gång för alla – men vill ju bara börja odla någon gång! Det finns så mycket planer – vi ska ha rabarber, pallkragar med jordgubbar och smultron, hallonbuskar, fruktträd… plus en mycket större altan (den kommer bli ca 80 kvm stor!) och staket runt det hele så vi kan känna oss lugna med att barnen springer runt ute. Mm-mm-mm, leva life!

Vikt & träning

Gastric bypass

Idag är det återigen dags för mig och Mathilda att träna med vår PT, jag ser verkligen fram emot det! Eftersom Mathilda enbart jobbar natt och jag bara dag så har vi sjukt svårt att hinna ses – så gympassen blir vår chans att hänga liksom. PT:n har ordnat övningarna så att de är fokuserade på kompisövningar och roliga (men svettiga) lekar, så vi har verkligen kul ihop!

Jag har även meddelat kirurgen på Ersta sjukhus att jag tackar ja till en gastric bypass-operation, så snart kommer jag få hem en tid för min planerade operation. Jag känner mig inte lika livrädd nu som jag gjorde för några veckor sedan, men nog känns det som ett ordentligt vägskäl i livet som jag fortfarande funderar ordentligt på. Jag KAN ju ställa in operationen om jag vill, det är ju inte skrivet i sten. Men jag kommer ändå fram till hela tiden att jag bara vill hoppa av hela den här vikt-karusellen och börja leva livet fullt ut utan psykiska och fysiska begränsningar…. så jag kommer ändå fram till samma svar hela tiden, att jag ska göra operationen. Men jag hade ju velat titta 1 år, 5 år, 50 år fram i tiden för att se om det var rätt beslut verkligen – man vet ju inte vad livet medför…