Hem & inredning · Stella <3

Inifrån Stellas rum

Så här ser det numera ut i Stellas rum! Det blir allt mer trivsamt tycker jag, kanske inte Pinterest-värdigt, men trots allt är ju det viktigaste att det är mysigt och lekfullt. Vi har flyttat in kök, bord och stolar från Emlans rum eftersom det är Stella som leker med det mest numera. Emilia ska istället få ett lågt platsbyggt skrivbord där hon kan rita och pyssla.

Och så lilla bordshörnan där det serveras te, glass, mackor och allt Stella kommer på! Bordet och stolarna är ju Kids Concept som jag målade rosa förra året. Vi har fått upp gardiner i rummet nu också, köpte sammetsgardiner från Jotex, himla fina. Em har likadana i sitt rum fast – surprise – rosa.

Den här sänghimmeln från Numero 74 var något av det första jag köpte till första barnrummet i Hökarängen, när Em låg i magen. Jag minns fortfarande hur stolt jag var över det köpet, så lycklig över att få inreda mitt lilla barns rum! Färgen är puderrosa, vi visste inte könet på bebisen än men jag tänkte att what the heck, jag älskar ju rosa!

Emilia <3 · Stella <3

När man vill sakta ner tiden

Emilia som 2-åring.

Emilia 3,5 år gammal. Stor skillnad på så kort tid!

Något som verkligen drabbat mig nu sedan 2018 är att barnen börjar bli så stora. Liksom, Emilia fyller 4 år i år!? Och Stella 2 år!!! Hur är det ens möjligt??? (Något som kommer som ett brev på posten när man blir förälder är ju för övrigt att man blir extremt nostalgisk på ett klyschigt sätt, det kan inte finnas en förälder där ute som aldrig yttrat orden ”tiden går så fort” och ”vart tar tiden vägen?” haha)

Framförallt känns det konstigt att Stella bastar två år om bara drygt 3 månader. Hon, som är min bebis, och som vi fortfarande bär runt mycket på (eftersom hon själv vill det). Det kändes liksom annorlunda när Emilia var 2 år, hon var redan storasyster och dessutom utvecklades hon så snabbt rent utseendemässigt från bebis till barn. För mig ser Stella lite mer bebisaktig ut! Det kan ha lite med håret att göra i och för sig, jag har aldrig varit med om maken till snabbväxande hår än Emilias, det har växt som ogräs ända sedan hon föddes. Insåg härom dagen när jag borstade hennes hår att det når henne till midjan…. dags att besöka frisören snart igen tror jag 😄 men det är också så konstigt att tänka att Stella snart kommer prata lika bra som Em gör. Stella som nu säger bappem, beppe och bll till vatten, napp och bil…. det är ju så gulligt! Det kommer hända så sinnessjukt mycket det här året med Stellas utveckling. Önskar att tiden saktar ner lite grann, jag hinner inte med….

Min nästan-2-åring. Nog mer bebis i mina ögon än i andras…

Stella <3

Den lilla superskurken

Det finurliga och busiga leendet! Den här bilden visar verkligen hennes personlighet.

Min lilla Stella fyller alltså 2 hela år i år, jag tror vi måste sluta kalla henne för vår bebis??? Hon pratar för fullt och härmar i princip allt Emilia gör – tappar Emilia en gaffel på golvet och säger ”oj”, ja då slänger Stella sin gaffel på golvet och säger ”oj”. Det är väldigt bra i vissa sammanhang, vill man tex få Stella att ta medicin, då ger man den bara till Emilia först (vi är bortskämda med att hon aldrig vägrar medicin utan tar den utan protester), så bönar och ber Stella om att också få sen.

Men om vi tyckte att Emilia var busig, ja då fick vi en unge som överträffar det i Stella, helt klart. Hon klättrar på det mesta, snor Emilias saker och springer skrattande därifrån, hon tar egentligen helst allt hon inte får ta och tultspringer iväg! Nu när vi var uppe i Umeå hittade hon sin jämlike i Ellis kattunge, så fort hon fick syn på den så skrek hon av glädje och sprang fram för att peta den i ögat eller dra den riktigt hårt i svansen… för att därefter springa iväg asgarvandes, hon har ett väldigt speciellt skurkskratt när hon gör något megabusigt, det är ett riktigt ”moahaha”! Vilket är varför hon numera går under smeknamnet superskurken när hon gör såna bus, haha. Väldigt kärleksfullt sagt förstås, för hon är ju så gullig när hon busar. Även om vi förstås markerar att hon måste vara snäll mot katten – men katten busade själv tillbaka med Stella, hon sprang inte därifrån utan gav henne några lekfulla labbar så S fick lite rivmärken på händerna (inget värre än så, och Stella tyckte ju det var roligt). Så kan det gå!

Emilia <3 · Stella <3

Mardrömsnattning

Alltså nattningar, det är ändå något av det jobbigaste med att vara förälder. Det är ju som en jäkla bergochdalbana. Ibland är det jättemysigt och de somnar på två röda och ibland skriker de sig själva till sömns i två timmar – man har aldrig någon aning om hur det ska bli. Det är som rysk roulette varje gång. Det som funkade igår behöver verkligen inte funka idag. Osv. Det här måste varit något av mina första wake up calls när Emilia föddes, innan hade jag en rosaskimrande bild av att ligga och läsa en saga och så fort man släcker lampan så somnar barnet. Hahahahaha. Ha. Ja. Snarare är nattningarna nog boven till tidigt grånande hår, åtminstone hemma hos oss!

Som ikväll. Jag skulle lägga Stella som var astrött och själv visade att hon ville gå och lägga sig (hon säger ”ngang” vilket betyder ”kom” och visar att hon vill gå upp). Vi gick upp, bäddade ner oss i vår säng som vi brukar (lyfter sedan över henne i spjälsängen när hon somnat), och läste en rätt lång saga. Sedan släckte vi. Och hon börjar snacka och spotta ut nappen bara för att direkt efter ropa på den, klättra på mig, slå på min mage, slå sig själv i huvudet och skratta. Så här har det varit i månader, hon är asjobbig och det tar SÅ lång tid innan hon till slut somnar!! Till slut tappade jag tålamodet och sa till Johan att han fick ta över. Istället tänkte jag att jag nattar Em, det brukar gå lättare eftersom hon är så mammakär och brukar somna gott bara hon får ligga nära mig och pilla på min hals. Men inte idag, inte! Hon var helt övertrött från att ha varit vaken längre än vanligt (vi tänkte att hon som storasyster skulle få vara det, så istället för 19 gick hon och la sig 19.30, det var ett dumt beslut…) och gallskrek efter sin pappa. Pappa skulle natta, pappa skulle läsa saga och jag fick inte komma i närheten av henne. Jag försökte locka och pocka innan tålamodet brast återigen och jag väste åt henne att nu får det fan vara nog, nu får hon lägga av. Och sa åt Johan att ta över ÅTERIGEN. Herregud så bra det gick….

Då var det bara att fortsätta med Stella igen som fortsatte slå sig själv i huvudet och garva, klättra upp på mig och allt vad hon gjorde. Jag var så irriterad att jag började gråta. Utdragna nattningar är ju själadödande… Till slut vände jag mig åt andra sidan och låtsades inte om henne, och efter ytterligare en halvtimme somnade hon. Jeezus alltså. Och efteråt kommer ju skuldkänslorna och tankarna om vilken dålig mamma jag är, varför har jag inte tålamod med mina egna barn; jag VET ju mycket väl att de är övertrötta. Osv.

Då var det skönt att få lite tröst och backning från vänner via Snapchat efter det, behöver höra och känna att det inte bara är jag som bryter ihop ibland. Ja nattningar alltså, det är ett otyg.

Tur att de är gulliga…

Emilia <3 · Familj & vänner · Stella <3

Julklappssuccé

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lindex

Tjejerna fick riktiga party-outfits av mormor och morfar i julklapp – metallicleggings, fuskpälsjacka (Emilia) och pilékofta (Stella). Allt från Lindex. (länkarna är adlinks)

Men årets julklapp blev nog denna lilla sak som de fick hemma hos mormor och morfar igår på juldagen:

En liten Volvo V90! Herregud så bortskämda de blivit nu, vilka presenter! Tur att vi själva köpte rimligt många paket till dem i år (tre var)… haha!

Nu är vi framme i Umeå, vi satte barnen i bilen vid läggdags (19) igår kväll och turades om att köra de 70 milen upp hit. Båda vaknade någon gång var och var ledsen, men det gick över när jag hoppade bak och satte mig mellan dem, båda sitter bak alltså. Och nu ska vi vara här i en vecka, vi bor som alltid hos min käraste kusin Rebecca, hennes sambo Daniel och deras små tjejer Elli som är 2 år och Vilja som föddes nu i november. Åh så härligt att bara få hänga! Tråkigt nog fick Em feber nu på morgonen, hoppas det går över snabbt… Lilla Vilja och jag ❤️

En stor liten tjej med feberfrossa.

Stella <3

Kaosåldern

Så här lugn och still är Stella bara när hon alldeles nyvaken…

Något jag tänkt på ända sedan Emilia var liten är hur mycket alla pratar om 2- och 3-årstrotsen, men aldrig om 1-årstrotsen… men det kanske bara är våra barn som får den? Båda tjejerna blev små vandrande kamikazepiloter när de var runt 1 år, och för Em gick det inte över förrän hon var närmare 3… det var till exempel i just den åldern (1,5 för att vara specifik) som hon ramlade rakt baklänges stående på en stol, blev medvetslös och vaknade om vartannat (pga att hon fick hjärnskakning) och fick åka ambulans in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det var även då hon sprang i duschen och ramlade, blev medvetslös återigen och fick sin andra hjärnskakning i livet och några dagar senare ramlade hon och slog en tand lös…. herregud, inte konstigt att man får gråa hår!

Nu är det alltså Stella som är i den åldern, gode gud vad jag hoppas att hon slipper hjärnskakningar och lösa tänder, men visst hjälper hon till att öka på antalet gråa hår hon med…. följande har fröken lyckats med bara den senaste veckan:

1. Banka sönder kaffepannan i glas till vår kaffebryggare när hon skulle ”hjälpa till” att laga mat. Hon bankade den gång på gång i kaffebryggaren tills glaset krossades och hon stod med en halv kaffepanna i handen och glassplitter runtomkring sig…

2. Krossa ett litet konjaksglas med ena handen bara.

3. Dra loss hållaren som duschmunstycket sitter i på väggen vid badkaret så att det är öppet in till plugghålen i kaklet….

Suck. Som tur är har hon inte gjort sig illa, det hade ju lätt kunnat hända när hon hade sönder glasen, är ändå tacksam för att det gick bra. I övrigt är hon en glad, sprallig och social liten flicka…. som dock har lätt för att bli ilsk så ända in i bängen när hon inte får som hon vill, eller när Emilia tar något från henne. Då kastar hon sig vrålandes ner på golvet och rullar runt, försöker man ta upp henne så blir hon en omöjlig mask som rinner ur ens händer ner på golvet igen. Vid varje måltid så intar hon maten stående i sin stol medan hon böjer sig fram över tallriken och äter och dansar om vartannat…. och håller på att ramla ner från stolen titt som tätt. Vi har liksom vant oss vid att man inte lämnar henne själv på stolen utan att man måste sitta och hålla i en arm medan hon står där (sätter sig ner gör hon under inga omständigheter, då börjar golvrullandet och hon vägrar äta), herregud man har ju Emilias fall från stolen fortfarande i färskt minne. Håhå jaja! Bara 1,5 år kvar tills det går över!……

Bild från min snapchat. Ögonblicksbild av en måltid med Stella 😄

Nu är det i alla fall uppesittarkväll, barnen har till slut somnat (Stella tog som vanligt lång tid att natta eftersom hon försöker hålla sig vaken så länge det går genom att busa), och jag och Johan ska förbereda inför julafton, koka risgrynsgröt och slå in de sista julklapparna. Kanske titta på en julig film och dricka lite glögg. Tänk ändå, första julen i vårt egna hus!

Emilia <3 · Stella <3

Att vara ifrån barnen

Min bästa stund om mornarna är helt klart när vi precis vaknat – alla fyra i vår säng eftersom båda tjejerna kommer över någon gång under natten. Åååh, då är de som allra gosigast! De vill pussas och kramas och titta på bilder på när de var bebisar, haha.

Freeeedag! Så välbehövligt! Min mamma hämtade barnen på föris idag och sedan slöt även jag, Johan, min bror och pappa upp hemma hos dem och åt middag tillsammans. Bra början på helgen! Emilias separationsångest verkar dock fortsätta, hon var nämligen fast besluten om att sova över hos mormor och morfar hela kvällen…. ända tills vi andra skulle åka hem. Återigen blev hon helt förtvivlad över att vi skulle åka ifrån henne och bröt ihop hos mig. Min lilla gumma. Så återigen win för mig (haha) som får sova med henne vilket är vad jag allra helst vill, även om jag såklart uppmuntrar henne att sova över hos sina mor- och farföräldrar om det är vad hon vill göra. Men jag får ju aldrig nog av att vara nära mina barn känns det som, ju mer desto bättre! Dygnet runt! Och jag känner på riktigt typ abstinens när jag är på jobbet, blir lite sorgsen av att se barn i samma ålder som mina egna osv. Vill bara åka och hämta dem på en gång. Trots att jag verkligen gillar mitt jobb också. Men det kanske är normalt att det är så? Att man tycker det är okej att vara på jobbet men egentligen hellre vill vara med sina barn? Sedan tror jag i och för sig också att det är bra att vara ifrån varandra och få sakna varandra. För jag vet ju också hur det blir när de varit hemma för länge och är understimulerade…. Så en bra kombo av hemma och förskola är nog ändå det bästa för oss 😊

Min stora i en mysdress hon fick ärva av kompisen Liara! Riktigt mysig och hon diggar den verkligen 😊