Stella <3

Tofflor till de små

Så nöjd med nya tofflorna! Jag kunde inte låta bli att slå till när jag såg dem på Kappahl, de är ju bara för söta!

Nu ligger jag nedbäddad i sängen, äntligen. Jag blev väckt redan 03.42 imorse av en viss marodör-unge, så jag har väl inte varit på topp idag direkt. Fönstret står på glänt, som alltid, mörkläggningsgardinen är neddragen och den nya megatjocka bäddmadrassen gör att jag ligger lika bekvämt som en prinsessa. Vår säng är mitt bästa och tryggaste ställe i hela världen, efter en lång händelserik dag med många möten är det underbart att krypa ned här och bara koppla av och koppla bort. Allra bäst är det när barnen kommit och krupit ned mitt i natten de med, då känns allt som bäst. Då är hönsmamman lugn!

Imorgon kommer en av mina kusiner hit (har ca 15 st) med sin lilla nyfödda son, det ska bli riktigt mysigt att få gosa bebis igen! Vi ska även försöka ta oss till Nacka forum i helgen, närmare bestämt till Sweef:s showroom och kika på soffor. Jag är så himla less på vår obekväma, söndertvättade soffa, och nu har jag siktat in mig på deras modell Valen XL som är i rätt storlek och mysighetsgrad PLUS rätt pris!

Stella <3

Stellas 2-årsdag

Ja, idag är det Stellas födelsedag! En löningsdags-unge, i alla fall om man inte jobbar kommunalt som jag gör 😄 Kl 07.46 föddes hon den 25 april 2016..

Vi gick upp redan 5 i morse för att göra i ordning allt, och väckte Stella med sång vid 20 över… så det blev en tidig morgon! Stella blev så glad för det hela och för presenterna – ett lek-våffeljärn från Kids Concept, eco bud-docka från Rubens barn och ett hemfixat dockskåp med Lundby-möbler. Det har lekts här hela morgonen med presenterna och nu tittar tjejerna på Lotta på Bråkmakargatan – Stellas tvillingsjäl kan man säga 😄 Barnen är hemma med mormor på förmiddagen idag och själv flexar jag ut kl 12 och så kommer lite kompisar på eftermiddagen. Ikväll blir det våfflor med lite familj och vänner! Tror på en bra fölsis!

Stella <3

2-åringar…

Jag och Stella på restaurangen

Mängden JOBB när man varit borta i drygt en vecka från jobbet, den är inte att leka med… jag har jobbat över varje dag hittills denna vecka för att hinna ikapp. Inte är det lätt! Men idag kände jag att jag kunde gå när arbetsdagen var slut, skönt! Då åkte jag och mötte upp min älskade familj, vi gjorde några bankärenden och åt sedan middag ihop på O’Learys. Jättemysigt! Stella har på kort tid gått från att fortfarande vara lite bebisaktig till väldigt mycket 2-åring…. hon säger nej i princip hela tiden, ”vill du ha godis?” ”Nej!” Säger hon och tar en godis. Ungefär så, haha. Däremot charmade hon nog hela banken och O’Learys eftersom hon vinkade glatt och ropade hej till alla hon såg. Så har Emilia aldrig gjort, hon är vårt lilla blyga barn som helst bara pratar med de hon känner väldigt väl, resten får mest en sur min, haha. Så Stellas beteende känns nytt för oss, men himla kul också förstås 😊

Emilia <3 · Stella <3

Life of a trotsbarn

En vanlig morgon i vårt hus (Stella ligger och gallskriker) 🙂

Trots – vilken följetong genom livet ändå, haha. I vår familj har vi två olika sorters trotsbarn just nu. Vi har Stella, som är jobbigast på dagtid eftersom hon får såna hysteriska utbrott när hon inte får som hon vill, eller när något går henne emot så hon kastar hon sig ner på golvet och rullar runt medan hon illvrålar. Samtidigt som hon försöker slå, sparka och ta sönder det hon kan få tag i. Å ena sidan är det skitjobbigt eftersom det händer h-e-l-a t-i-d-e-n. Å andra sidan är det lätt avhjälpt eftersom hon lugnar sig på några sekunder om man tar upp henne i famnen och ger henne nappen (gör man inte det så slutar hon dock aldrig vråla. På riktigt). Emilia däremot, hon är mycket mer oberäknelig. Hon är ju drygt 3,5 år och är mestadels en superhjälpsam och snäll tjej, så länge man låter henne sköta sig själv, välja kläder själv, klä på sig själv och Stella, breda mackan själv osv. Vilket vi låter henne göra i så stor utsträckning som det går för hey, vi tackar och tar emot att hon är så självgående. Hon har dock också sina trotsiga sidor som får mig och Johan att slita våra hår. Man vet bara aldrig när det ska inträffa. Nattningarna går tex ofta jättebra, vi läser en bok eller två, sedan släcker vi och tänder nattlampan som ger ett sken av stjärnor i taket. Ibland vill hon att man sjunger en vaggvisa. Och så somnar hon. Men ibland är hon helt jäkla omöjlig! Hon (och Stella) är ju troligtvis världens absolut viljestarkaste unge, har hon satt sig något i sinnet så är det tamej tusan ingen som ska stoppa henne. Hon skriker, vrålar, sparkas och gör precis allt för att få sin vilja igenom. Det kan tex handla om att hon inte vill släcka sänglampan för att sova (hon somnar inte om den är tänd), eller att hon minsann inte ska sova alls, eller att jag ska natta henne fastän det är Stellas tur. Då kör hon på ändå in i kaklet och skriker och fäktas för sitt liv i princip. Till skillnad mot Stella så håller den här fighten i sig tills hon vinner. Hon ger sig inte. Hon håller på i timmar, tills både jag och Johan blivit galna. Så himla svårt att hantera, tycker jag. Man vill ju inte bråka, men samtidigt kan hon faktiskt inte bestämma över exakt allt….. näe, så svårt. Har liksom inga svar här.

Stella <3

Spjälsängen är borta

En vanlig morgon med Em och Stella 🙂

Nu är spjälsängen borta. Den stora klumpen som stått i vårt rum (och i perioder barnens rum) de senaste 4 åren… alltid som en stoppkloss som är i vägen, men samtidigt ett gulligt tecken på att vi haft bebis hemma. Nu har vi inga bebisar längre! Stella fyller 2 om 3 månader och Johan har trimmat in henne på att sova i sin storsäng i sitt eget rum, hon vill verkligen sova där och tycker om sitt rum. Men jag har haft svårt att inse hur stor hon är, jag har ändå lagt henne i spjälsängen fram till för någon månad sedan. Men sedan jag förstått att hon sover gott i sin egen säng har spjälsängen stått orörd. Och nu är den borta. Jag skulle kunna gråta floder, känner jag. Kommer man någonsin vänja sig vid att inte ha en bebis hemma? Eller ska jag behöva bli 15-barnsmamma bara för att jag tycker bebistiden är så ljuvlig?

Hur som helst, Stella sover inte i sin säng precis hela natten, någon gång mitt i natten ropar hon och vill komma till oss, och då hämtar Johan henne (om jag gör det blir jag för vaken och kan inte somna om på flera timmar, medan Johan somnar så fort han lägger huvudet på kudden). Då kryper hon ihop tätt intill mig, så jag får ändå goset känner jag. Emilia däremot är lite mer oberäknelig, hon sover hela natten i sin säng i perioder, men så har hon perioder när hon kommer till oss mitt i natten hon med. Det är det bästa! Det är då jag vaknar upp som på bilden, Stella har sparkat sig runt i sömnen och hamnat upp och ner, haha. Men båda ligger nära, nära ❤️

Jag har för övrigt börjar planera och beställa kalasgrejer till bådas kalas! Stella kommer få ett Frost-tema eftersom det enda hon säger i princip är ”Essa!”, hon vill bara titta på Elsa och ha på sig kläder med Elsa på. Och leka med Frost-leksaker. Så något annat tema är uteslutet, haha. Emilia har länge pratat om Vaiana-tema, men för någon vecka sedan började hon prata om att hon vill ha ”blinka lilla stjärna-tema”! Jag vet inte hur hon kom på det, men det var ju en himla bra idé! Går ju att göra mycket fint med stjärnor som tema. I år ska jag även fixa fiskdamm tänkte jag, måste ordna med att måla ett lakan bara… så kul! Kalas är något som jag längtade efter att få ordna pre-barn. Och jag får mycket inspiration från Emily, den kvinnan kan ordna kalas!

Allt och inget · Stella <3

Första vabben på evigheter…

Så var det dags för lite vabb här hemma, det var ju ett tag sedan senast, tror det kanske var i november eller oktober som någon av barnen var sjuka? Förutom den förmiddag som Emilia hade feber när vi var i Umeå då. Hon blir ju alltid sjuk där, haha, så det var inga konstigheter. Och för mig var det ännu längre sedan jag vabbade, Johan har tagit den allra mesta vabben sedan Stella började på förskolan eftersom jag haft nytt jobb osv. Men nu så, nu delar vi lika! Faktiskt så var det lite skönt att vara hemma med tjejerna idag (Emilia ville också vara hemma med oss, men hon var inte sjuk), det var så länge sedan det var bara vi tre en heldag. Otroligt mysigt, jag njöt verkligen. Tänk att det brukade vara så här hela tiden när jag var mammaledig! Those were the days. Och nu får man njuta vid vabb istället 😄

Hem & inredning · Stella <3

Inifrån Stellas rum

Så här ser det numera ut i Stellas rum! Det blir allt mer trivsamt tycker jag, kanske inte Pinterest-värdigt, men trots allt är ju det viktigaste att det är mysigt och lekfullt. Vi har flyttat in kök, bord och stolar från Emlans rum eftersom det är Stella som leker med det mest numera. Emilia ska istället få ett lågt platsbyggt skrivbord där hon kan rita och pyssla.

Och så lilla bordshörnan där det serveras te, glass, mackor och allt Stella kommer på! Bordet och stolarna är ju Kids Concept som jag målade rosa förra året. Vi har fått upp gardiner i rummet nu också, köpte sammetsgardiner från Jotex, himla fina. Em har likadana i sitt rum fast – surprise – rosa.

Den här sänghimmeln från Numero 74 var något av det första jag köpte till första barnrummet i Hökarängen, när Em låg i magen. Jag minns fortfarande hur stolt jag var över det köpet, så lycklig över att få inreda mitt lilla barns rum! Färgen är puderrosa, vi visste inte könet på bebisen än men jag tänkte att what the heck, jag älskar ju rosa!

Emilia <3 · Stella <3

När man vill sakta ner tiden

Emilia som 2-åring.

Emilia 3,5 år gammal. Stor skillnad på så kort tid!

Något som verkligen drabbat mig nu sedan 2018 är att barnen börjar bli så stora. Liksom, Emilia fyller 4 år i år!? Och Stella 2 år!!! Hur är det ens möjligt??? (Något som kommer som ett brev på posten när man blir förälder är ju för övrigt att man blir extremt nostalgisk på ett klyschigt sätt, det kan inte finnas en förälder där ute som aldrig yttrat orden ”tiden går så fort” och ”vart tar tiden vägen?” haha)

Framförallt känns det konstigt att Stella bastar två år om bara drygt 3 månader. Hon, som är min bebis, och som vi fortfarande bär runt mycket på (eftersom hon själv vill det). Det kändes liksom annorlunda när Emilia var 2 år, hon var redan storasyster och dessutom utvecklades hon så snabbt rent utseendemässigt från bebis till barn. För mig ser Stella lite mer bebisaktig ut! Det kan ha lite med håret att göra i och för sig, jag har aldrig varit med om maken till snabbväxande hår än Emilias, det har växt som ogräs ända sedan hon föddes. Insåg härom dagen när jag borstade hennes hår att det når henne till midjan…. dags att besöka frisören snart igen tror jag 😄 men det är också så konstigt att tänka att Stella snart kommer prata lika bra som Em gör. Stella som nu säger bappem, beppe och bll till vatten, napp och bil…. det är ju så gulligt! Det kommer hända så sinnessjukt mycket det här året med Stellas utveckling. Önskar att tiden saktar ner lite grann, jag hinner inte med….

Min nästan-2-åring. Nog mer bebis i mina ögon än i andras…

Stella <3

Den lilla superskurken

Det finurliga och busiga leendet! Den här bilden visar verkligen hennes personlighet.

Min lilla Stella fyller alltså 2 hela år i år, jag tror vi måste sluta kalla henne för vår bebis??? Hon pratar för fullt och härmar i princip allt Emilia gör – tappar Emilia en gaffel på golvet och säger ”oj”, ja då slänger Stella sin gaffel på golvet och säger ”oj”. Det är väldigt bra i vissa sammanhang, vill man tex få Stella att ta medicin, då ger man den bara till Emilia först (vi är bortskämda med att hon aldrig vägrar medicin utan tar den utan protester), så bönar och ber Stella om att också få sen.

Men om vi tyckte att Emilia var busig, ja då fick vi en unge som överträffar det i Stella, helt klart. Hon klättrar på det mesta, snor Emilias saker och springer skrattande därifrån, hon tar egentligen helst allt hon inte får ta och tultspringer iväg! Nu när vi var uppe i Umeå hittade hon sin jämlike i Ellis kattunge, så fort hon fick syn på den så skrek hon av glädje och sprang fram för att peta den i ögat eller dra den riktigt hårt i svansen… för att därefter springa iväg asgarvandes, hon har ett väldigt speciellt skurkskratt när hon gör något megabusigt, det är ett riktigt ”moahaha”! Vilket är varför hon numera går under smeknamnet superskurken när hon gör såna bus, haha. Väldigt kärleksfullt sagt förstås, för hon är ju så gullig när hon busar. Även om vi förstås markerar att hon måste vara snäll mot katten – men katten busade själv tillbaka med Stella, hon sprang inte därifrån utan gav henne några lekfulla labbar så S fick lite rivmärken på händerna (inget värre än så, och Stella tyckte ju det var roligt). Så kan det gå!

Emilia <3 · Stella <3

Mardrömsnattning

Alltså nattningar, det är ändå något av det jobbigaste med att vara förälder. Det är ju som en jäkla bergochdalbana. Ibland är det jättemysigt och de somnar på två röda och ibland skriker de sig själva till sömns i två timmar – man har aldrig någon aning om hur det ska bli. Det är som rysk roulette varje gång. Det som funkade igår behöver verkligen inte funka idag. Osv. Det här måste varit något av mina första wake up calls när Emilia föddes, innan hade jag en rosaskimrande bild av att ligga och läsa en saga och så fort man släcker lampan så somnar barnet. Hahahahaha. Ha. Ja. Snarare är nattningarna nog boven till tidigt grånande hår, åtminstone hemma hos oss!

Som ikväll. Jag skulle lägga Stella som var astrött och själv visade att hon ville gå och lägga sig (hon säger ”ngang” vilket betyder ”kom” och visar att hon vill gå upp). Vi gick upp, bäddade ner oss i vår säng som vi brukar (lyfter sedan över henne i spjälsängen när hon somnat), och läste en rätt lång saga. Sedan släckte vi. Och hon börjar snacka och spotta ut nappen bara för att direkt efter ropa på den, klättra på mig, slå på min mage, slå sig själv i huvudet och skratta. Så här har det varit i månader, hon är asjobbig och det tar SÅ lång tid innan hon till slut somnar!! Till slut tappade jag tålamodet och sa till Johan att han fick ta över. Istället tänkte jag att jag nattar Em, det brukar gå lättare eftersom hon är så mammakär och brukar somna gott bara hon får ligga nära mig och pilla på min hals. Men inte idag, inte! Hon var helt övertrött från att ha varit vaken längre än vanligt (vi tänkte att hon som storasyster skulle få vara det, så istället för 19 gick hon och la sig 19.30, det var ett dumt beslut…) och gallskrek efter sin pappa. Pappa skulle natta, pappa skulle läsa saga och jag fick inte komma i närheten av henne. Jag försökte locka och pocka innan tålamodet brast återigen och jag väste åt henne att nu får det fan vara nog, nu får hon lägga av. Och sa åt Johan att ta över ÅTERIGEN. Herregud så bra det gick….

Då var det bara att fortsätta med Stella igen som fortsatte slå sig själv i huvudet och garva, klättra upp på mig och allt vad hon gjorde. Jag var så irriterad att jag började gråta. Utdragna nattningar är ju själadödande… Till slut vände jag mig åt andra sidan och låtsades inte om henne, och efter ytterligare en halvtimme somnade hon. Jeezus alltså. Och efteråt kommer ju skuldkänslorna och tankarna om vilken dålig mamma jag är, varför har jag inte tålamod med mina egna barn; jag VET ju mycket väl att de är övertrötta. Osv.

Då var det skönt att få lite tröst och backning från vänner via Snapchat efter det, behöver höra och känna att det inte bara är jag som bryter ihop ibland. Ja nattningar alltså, det är ett otyg.

Tur att de är gulliga…