Mina tankar · Vikt & träning

Inte längre hjälplös

Jag tar verkligen ALDRIG gym-selfies, men i söndags när jag åkte dit 8 på morgonen kände jag en sån otrolig pepp och lycka att jag tog en ändå (plus att det var tomt på folk, haha).

Jag går runt med en så annorlunda känsla i kroppen nu efter helgen, med tanke på det jag skrev i mitt tidigare inlägg. En känsla av ‘NU KÖR VI’ och någon sorts trygghet i att jag kan misslyckas hundra gånger till men det gör ingenting, jag kommer inte att ge upp nu. Det känns som att jag på riktigt fått insikt om att det aldrig kommer vara en rak, banad väg fram till viktmålet. Det kommer gå upp och det kommer gå ner, jag kommer äta och träna bättre ibland och sämre ibland. Och det är okej! Sånt har tidigare fått mig att känna mig misslyckad, och jag har väl inbillat mig att alla som har lyckats gå ner rejält mycket i vikt aldrig har misslyckats, för det skrivs inte så mycket om misslyckandena i sociala medier tycker jag. Det låter ofta som att ”en dag fick jag bara nog av att vara fet och sedan körde jag på tills jag gick i mål – kan jag så kan du”. Typ. Och det är ju ofta inte så enkelt, den som fick mig att förstå det på riktigt är kontot weightlosshero på Instagram. När man tittar på bilder av henne i dagsläget ser hon ut precis som en som har ett sånt jävlar anamma att hon aldrig misslyckats en dag. Skillnaden är att hon faktiskt skriver mycket om hur många gånger hon misslyckats längs vägen, och går man längst bak i hennes konto och scrollar framåt kan man verkligen se att det inte varit en rak linje för henne. Det ger mig otroligt mycket hopp, hon verkar ha känt det precis som jag i perioder. Äntligen, jag som varit så himla säker på att jag aldrig kommer fixa detta känner nu att jag kommer göra det.

Jag har dock också varit på vårdcentralen igen och fått en planering där det ingår att jag ska träffa dietist, sjukgymnast och kurator under den här tiden samt att jag fått utskrivet aktivitet på recept. Det blir lite hängslen och livrem här, men jag tar gärna den hjälpen. Och nu känner jag mig inte hjälplös längre, utan väldigt mottaglig för hjälp och stöttning! Vilket jag verkligen behöver, jag har liksom ingen att prata om detta med IRL så att säga, inte på rätt sätt. Därav tror jag en kurator som kan ställa rätt frågor och ge bra analyser kommer att vara ett superbra stöd. Heja!

Mina tankar · Vikt & träning

När man har slutat tro på sig själv

Status för ett år sedan: 15 kilo lättare och kände mig som mig själv. Vad hände?

Hur är det på kroppsfronten just nu, undrar någon? Jo tack, det är… som vanligt. En vinst är att jag inte gått UPP något sedan augusti, det är verkligen en bedrift för mig och innebär att jag lyckats ändra mitt tidigare väldigt invanda tankesätt att så att säga ”seize the moment” och ta varje chans att äta allt jag kan, äta upp varenda bulle på bullfatet pga så ledsamt om man inte får äta 10 bullar i ett svep när man vill liksom. Allt eller inget, svart eller vitt. Varje måltid behandlade jag som om den vore den sista i livet – livet är trist om man inte får äta sig sprängmätt på mat, godis och bakverk varje dag. Så var känslan. Numera jobbar jag efter en känsla av vad som är rimligt – det är rimligt att äta en bulle eller två, men inte mer. Det är rimligt att äta tills jag blir normalmätt, inte mer. Det är rimligt att äta hamburgare och pommes frites någon gång då och då men inte alltid. Jag är på riktigt superstolt över det här – tänk att jag kunde bli en normalätare, jag med! Efter alla dessa år!

Däremot har jag tappat all tro på mig själv när det gäller att gå ner i vikt, trots att jag gått ner mycket ett antal gånger, som mest nästan 40 kilo. Men det är som att jag under hösten och vintern inte riktigt har kunnat ta in och orka med en viktnedgång, det kräver ju en otrolig ansträngning jämfört med att ”bara” (well) äta normalt av allt. Ska man gå ner i någorlunda takt så kräver det ju liksom ett rejält commitment och tålamod, för det går inte på en vecka att gå ner 30 kilo. Och jag har börjat och slutat, börjat och slutat med det så många gånger nu att jag under vintern bara kände att jag är less på det och att jag totalt tappat tron på att jag ens kan. Samtidigt har jag läst så mycket om överviktsoperationer ända sedan remissen skickades att jag börjar tvivla på om det är rätt väg – för oavsett operation eller ej så är det man själv som måste lägga in hela ansträngningen för att gå ner i vikt, det kanske ger draghjälp men det är fortfarande en kamp. Så jag har väl insett att det är en kamp jag måste ta. Igen. En jag måste ha tålamod med och som kräver att jag jobbar på min inre bild av mig själv, för så länge jag berättar för mig själv hur misslyckad jag är och att jag inte klarar det här så kommer jag ju inte att göra det heller. Det duger liksom inte att gå runt och känna mig misslyckad och maktlös, ingen kommer komma in och rädda mig från det här, ska något hända så måste jag göra det själv. Jag känner det på ett annat sätt nu. Den mentala träningen är A och O i det här.

Jag har tagit upp min ”bibel” igen för att kunna ha en chans att klara den här utmaningen; världens bästa bok för mental träning när det gäller ätstörningar, beroenden och övervikt – nämligen Brain over binge. Att förstå hur hjärnan funkar och hur jag ska jobba med den istället för mot den, det har gjort hela skillnaden för mig och det är så jag lyckats gå från över-/hetsätare till normalätare. Jag önskar att jag hade hittat den här boken för flera år sedan, tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit då. Nu ska jag använda den fullt ut för att jobba med mitt tänk kring att gå ner i vikt. Men jag fortsätter jobba med att inte se allt i svart eller vitt också, för inget är svart eller vitt. Det är inte ‘do or die’ här, alla ansträngningar är värdefulla.

Familj & vänner · Mina tankar

Att hitta nya vänner i vuxen ålder

Hallå! Nu är jag tillbaka igen, det känns typ som att jag återuppstått från de döda, denna vecka har varit oändligt låååång…. fy vad dåligt jag har mått! Och ändå har jag lyckats göra några roliga saker, trots att jag mått så himla dåligt. Tex var jag och såg Hannah och Amandas show med min svägerska Nicole i veckan, hög som sjutton på alla tabletter jag tagit för att klara av att ta mig dit. Jag hade inte gått upp från sjuksängen för vad som helst, men detta hade vi väntat på i ett halvår och så är jag alltid pepp på att hänga med min fina N.

Ibland tänker jag på hur det var förr, då hade jag inte alls samma fina vänner omkring mig, det var snarare rätt tomt på vänner överlag, vännerna jag fått på gymnasiet hade svikit en efter en (och jag var inte en mycket bättre vän själv), av vännerna från grundskolan fanns just då inga kvar. Då var jag rätt ledsen, för jag trodde det var kört för mig, för hur får man vänner EFTER gymnasiet? Hur får vuxna nya vänner? Är det inte på gymnasiet det gäller och annars är allt kört? Men det gick! Tack vare att det gick fint att ta upp kontakten med vänner från förr, tack vare jordklotets bästa mammagrupper där jag mötte vänner för livet, tack vare att min bror hade den goda smaken att bli tillsammans med den bästa tjejen, tack vare Johan och vissa ur hans släkt som blivit som min egen släkt. Och tack vare underbara personer på jobbet. Ni vet vilka ni är. Man ska aldrig tro att det är kört helt enkelt, det finns alltid forum där man aldrig hade kunnat tro att man skulle hitta vänner. Förr eller senare händer det, bara man är öppen för det.

Och showen då? Den var rolig! Det mesta hade man ju hört, som trogen fredagspodden-lyssnare sedan starten 2012, men det är ju alltid roligt att lyssna och titta på Hannah och Amanda. De har ju NÅGONTING som gör att man vill det. men framförallt var det som sagt bra sällskap 😊

Mina tankar · Vikt & träning · Ytligheter

Om kroppshets

Jag kommer nu att gå in på ett väldigt svårt ämne som rör de senaste dagarnas inlägg här på bloggen. Det känns som att gå på ett minfält, men jag väljer att ändå skriva ut hur jag känner här. Men jag vill flagga för att jag inte är idiotsäker på mina egna åsikter, utan gärna diskuterar dem! Varsågod för brasklapp 🙂

Såhär: Något av det svåraste med att bestämma sig för att (åtminstone undersöka möjligheterna att) göra en gastric bypass eller liknande är för mig att veta att jag egentligen inte ens får prata om det, att veta att många nu säkerligen tycker att jag bidrar till kroppshetsen. För reaktionen mot all kroppshets som flödar i samhället verkar ha blivit att tabubelägga ämnet totalt. Kropp och utseende får inte diskuteras överhuvudtaget. Framförallt i sociala medier är det tydligt, men även i diskussioner i verkligheten, faktiskt. Och jag kan förstå det till viss del, när det hetsas om tre kilon som måste bort hit och dit, eller en mage som borde vara muskulös. Eller något liknande. Men det blir så svårt när man faktiskt har stora viktproblem, när man kanske har 30-40 kilos övervikt eller ännu mer. Och känslan ändå är att man pratar inte om det och man får inte  sträva efter att vara smal. Att är man tjock så MÅSTE man vara stolt över det och får inte vilja gå ner i vikt. Och går man ner i vikt ska man åtminstone inte prata om det för att inte hetsa någon. Man ska helst trivas med sin kropp precis som den är och gärna visa upp den som sådan. Helt fine för mig, är man stolt så är det ju enbart bra! Men JAG känner inte så, jag känner mig inte hemma i den här kroppen. Och många andra större gör ju inte heller det. JAG vill vara normalsmal, sedan vad det är, vilken siffra det är eller hur det ser ut, det är en totalt individuell definitionsfråga, och det kan jag hålla med om är onödigt att ens prata om, just på grund av att det är så onödigt att jämföra när vi alla är olika. Själv har jag ärligt talat inte ens en målsiffra, jag började lägga på mig övervikt när jag var 17 år, så senast jag var normalviktig var då, helt enkelt. Och på den tiden vägde jag mig inte ens, jag hade ingen aning om vad jag vägde (förutom i mellanstadiet när klassen skulle väga sig hos skolsyster och alla sedan gick runt och jämförde sig med varandra, så totalt fel hanterat av skolsyster ändå, om det nu var så viktigt att väga oss kunde hon väl ha låtit bli att visa oss det och bara skrivit in det i journalen?) Badrumsvågen kom in i mitt liv först när jag var 17-18 år. Och oavsett så skulle jag inte kunna jämföra mig med vikten jag hade som 17-åring… jag måste hitta en ny vikt som passar mig.

Något jag kan nämna som ger mig en känsla av kroppshets, det är när människor hemlighåller vad de gör (och det är många!). När de först är i en större storlek för att några månader senare plötsligt vara mycket smalare. Helt okommenterat, eftersom man inte ska prata om viktminskningar. Men att de ändå säger att de minsann äter godis och inte tänker på vad de äter, utan låtsas som att vikten bara magiskt hoppat av dem. DÅ känner jag mig så misslyckad, som att det bara är mig i hela världen som det är något fel på; för när jag ”inte tänker på vad jag äter” så går jag uppenbarligen upp 17 kg på 4 månader.… När jag däremot vet att det ligger ett jäkla slit bakom den nya vikten, med livsstilsförändring, ändrade motionsvanor m.m, då har jag en helt annan förståelse och känner mig inte ett dugg vikthetsad, utan bara inspirerad och glad för deras skull. Men det kanske bara är jag?

Jag måste dock säga att jag aldrig någonsin visar mitt missnöje framför mina barn, inte på något sätt kommenterar jag mitt utseende, eller undviker att visa armarna i linnen, eller håller in magen eller liknande. Jag pratar aldrig om vikt så att barnen hör, jag väger mig aldrig när de är med heller. Det är jag jävligt noga med, men jag är medveten om att de kommer att märka av allt jag väljer att göra med mitt utseende, och där är jag inte helt klar över vad som känns rätt, hur öppen man ska vara. Jag vet bara att jag vill vara frisk och finnas vid deras sida så länge som möjligt, och då måste jag ta hand om min kropp.

Jag väljer också att skriva om det i bloggen då och då, för att jag vill visa vem jag verkligen är här inne, jag vill inte dölja något. Jag tycker inte om när det blir ”fult” att prata om saker, jag tycker det är bättre att vi riktar in oss på HUR vi pratar om det istället.

IMG_9876Allt jag gör, gör jag för er. Foto: Lisa Marie Chandler

Mina tankar · Vikt & träning

Att springa ett marathon men aldrig komma fram

Det känns som att jag spenderar väldigt mycket tid inne i mitt eget huvud just nu. Jag tänker, tänker och tänker. Tänker till och tänker om. Värderar allt i mitt liv och vill liksom rensa ut allt som inte hör hemma där. Det känns som att det blir allt mer påtagligt att jag fyller 30 om inte allt för lång tid, i augusti nästa år. Så det var väl dags för en 30-årskris antar jag.

Här är jag i tankarna: hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad vill jag komma ihåg av mitt liv? Vad vill jag ta med mig och vad vill jag lämna kvar i 20-årsåldern? Jag förstår att det låter väldigt flummigt, och det är det nog. En stor del av det här har med kroppen att göra. Jag har ju skrivit förut att jag inte vill vara överviktig hela mitt liv, eller förkorta mitt liv på grund av det. Jag har även skrivit att om jag inte hittar någon annan lösning så kommer jag undersöka möjligheterna att göra någon typ av överviktsoperation. Jag vet att det för många är tabu och fult, som ett nederlag och misslyckande. Men jag skiter faktiskt i det. Det känns liksom illa nog att jag spenderat hela 20-årsåldern som överviktig, med att försöka och försöka och försöka bli av med all extra vikt, men aldrig nå ända fram. Att föra en kamp med mig själv varenda jävla dag.

Det känns verkligen som att springa ett marathon men aldrig komma fram. Och det är så psykiskt påfrestande att jag inte tror att någon med normalvikt eller lite övervikt kan förstå det. Det är att ständigt veta att alla dömer mig, och värderar vad jag äter, har på mig, hur jag ser ut. Jag vet att det är så eftersom vissa säger det till mig. ”Borde du verkligen äta det där?”, ”ska du verkligen ha på dig det där? Det är inte så smickrande”. Till exempel. Dessutom är hälsan en stor del av det hela, det är inget jag bara säger. Jag känner mig inte längre skyddad av att vara ung och att risken för följdsjukdomar är liten. Snart är jag 30, 35, 40, etc. vad kommer hända då om jag inte gör något?

Jag har ännu inte riktigt landat i något beslut, det enda jag vet med säkerhet är att jag vill inte ta med mig det här problemet in i 30-årsåldern. För jag är så trött.

Bästa stöttningen av världens bästa Rebecca ❤️

Jag tar bara bilder på mig själv ur smickrande vinklar. En bild kan säga mer än 1000 ord, men den kan också ljuga ordentligt. < em>Lite närmare sanningen.

Mina tankar

Jag känner ingen julstress

Världens finaste lucia-Emilia imorse, så stolt över att äntligen vara stor nog att få vara med i luciatåget.

Okeeeej, varning för provocerande inlägg haha. Rubriken avslöjar vad det handlar om 😉 Men så här, något jag tänker på varje år när det börjar närma sig jul är vilken stress och vilket obehag det verkar skapa hos många. Det pratas överallt om att det är så mycket som ska hinnas med att det inte ens är roligt, i Säker stil-podden kallade Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret den här perioden före jul för ”the most terrible time of the year” (istället för the most wonderful time of the year som i sången….) för en julälskare av rang som jag är så är det närmast provocerande att höra det här, haha – för enligt mig är julen fantastisk!

Redan i oktober måste jag börja lägga band på mig för att inte börja julpeppa, men från och med 1 november har jag bestämt mig för att det är lugnt att gå all in på julmys med julmusik och så börjar jag så smått sätta upp julstjärnor i fönstren, adventsljusstakar m.m. I december åker det tunga artilleriet fram vad gäller julpynt och en riktig kungsgran är viktigt för mig för att få rätt känsla. Dofterna är en större del av känslan än vad jag tidigare förstått, jag behöver doft av gran, hyacint, stjärnanis, kanel, nejlikor och apelsiner, satsumas och brända tändstickor för att maxa julkänslan! Kring jul är dessutom den tid på året jag mest gillar att gå i affärer, för till skillnad från exakt alla andra (?) gillar jag julmusiken som spelas överallt! Jag får snarare ångest andra tider på året när generiska livlösa poplåtar spelas vart man än går – ibland vänder jag och går ut ur en butik igen om musiken är för störig. I och för sig sköter jag i princip 100% av all julklappsshopping på nätet sedan flera år tillbaka, det är mysigt att göra upp listor på vad alla ska få och sen browsa runt i nätbutikerna. Snabbt går det också! Finns ingen anledning att gå runt i butik efter butik på måfå bara för att inte hitta något.

Man hade kanske kunnat tänka sig att en julälskare som jag lätt skulle kunnat känna mig stressad och pressad av att hinna maxa julen i alla avseenden så mycket det går, men det gör jag inte. verkligen inte. Jag trodde den stressen liksom hängde med på köpet när man blev vuxen och fick egna barn men nix – jag känner bara ett större och större lugn ju närmare jul vi kommer. Varje år. Och hur kommer det sig? Jag tror att det är för att jag inte känner någon prestige, jag är väldigt bra på att lägga julen på den nivå jag befinner mig. Som det är nu så jobbar jag heltid och har en väldigt stressig tid på jobbet, därav kommer det inte på fråga att jag skulle ordna någon typ av glöggfest, ordna långväga utflykter till julmarknader på Kolmården eller liknande, baka massor av pepparkakor och lussebullar och bygga ett episkt pepparkakshus. Nej, bara nej. När stressen i övrigt är så stor så vill jag bara fokusera på att det ska vara så lugnt och mysigt som möjligt hemma hos oss övrig tid. Så här ser mitt julmys ut i år mätt i hur mycket ansträngning det kräver av mig och Johan:

  • Dra på julmusik på Spotify i högtalare varje dag när jag kommer hem = 0% jobb
  • Duka fram samma gamla fina juleljus och adventsljus som vi haft i alla år på matbordet och komplettera med en hyacint från ICA som jag slängde ner i varukorgen när vi storhandlade = 5% jobb
  • Att sätta upp julstjärnor och ljusstakar i fönstren = kanske 5% jobb
  • Att gå runt och småfiffa och dutta med små arrangemang av blommor och nejlike-apelsiner på kvällarna när jag ändå inte har något för mig = 5% jobb
  • Att beställa hem en gran från nätet som levereras hem till dörren = 0% jobb
  • Beställa hem en korg med den julmat som vi sedan får hjälp av våra familjer att laga/knytis eftersom vi firar jul hemma hos oss i år = okej, kanske 33% jobb
  • Att dricka en kopp glögg ihop istället för te på kvällen med Johan = 1% jobb
  • Dra på en julfilm i stil med Grinchen, Ensam hemma, The holiday eller liknande en vanlig vardagskväll istället för att kolla på Netflixserier som vanligt = 0% jobb
  • Koka egen risgrynsgröt är ett måste för oss, det är så mycket enklare än vad man kan tro och så mycket godare än de man köper i korvar = 10% jobb

Här har vi landat och det känns väldigt bra. Julmyset frodas hemma hos oss, såklart finns det massor av saker vi också skulle kunna göra, vi skulle kunna sätta väldigt höga krav på oss själva, det finns ju massor av källor till inspiration (eller ångest, beroende på vad man tycker) på Insta och Pinterest. Men det gör vi inte. Är det för barnens skull vi skulle stressa? För att försöka skapa den perfekta drömjulen? Det är klart att vi vill skapa traditioner med dem, men jag tror att de i grund och botten mest uppskattar att vi är tillsammans som familj bara, med vissa väl valda traditioner som man vill hålla fast vid. Det kanske helt enkelt handlar om att lägga kraven och förväntningarna på rätt nivå? Och framförallt, att sedan också vara nöjd med de val man gjort och försöka gå in i njutet så mycket man bara kan istället för att tänka på allt man kunde/borde ha gjort. Jag lovar, ett glas glögg, ett tänt ljus och ”white christmas” på högtalaren och jag är i total harmoni. Mer behövs inte!

Mina tankar

Hur gick det med årets mål egentligen?

För nästan exakt ett år sedan skrev jag en lista på mål som jag ville fokusera på under 2017, och jag kan verkligen säga att jag haft dem med mig hela året och gjort en hel del framsteg med dem! Ska vi gå igenom dem kanske?

1. Jag ville gå ner i vikt och framförallt stabilisera vikten. Det här är en lite jobbig punkt för mig, för det blev ju inte riktigt så. Faktum är att jag väger 15 kilo mer nu än jag vägde för ett år sedan. Men jag känner mig väldigt hoppfull inför det nya året, för det var det här året som jag verkligen förstod att 100% av mina problem med mat sitter i hjärnan, i hur jag tänker och låter mig styras av mina tankar. Det är därför jag har problem med överätande, känsloätande och även emellanåt hetsätande. Jag har hittat helt rätt böcker och poddar i ämnet och kämpar varje dag med mina tankar och att försöka äta bra, hälsosam mat i rimliga mängder. Jag gör framsteg hela tiden! Det går sakta men säkert nedåt, 5 kilo minus sedan augusti i år och mer ska det bli, det tar jag på mållistan för nästa år!

2. Jag ville få fler bloggläsare efter att ha tappat en hel del vid plattformsbytet till Vimedbarn. Det här målet har gått jättebra, jag bytte tillbaka till WordPress och att köra min egen grej och plötsligt dubblade jag läsarantalet igen! Jag ligger rätt stabilt på 1500-2000 läsare i månaden nu vilket är otroligt roligt! Bloggen är något jag vill fortsätta utveckla nästa år.

3. Jag ville byta jobb eftersom jag var så trött på att stå och stampa karriärsmässigt på det jobb jag hade haft i 5 år. Detta är ett av målen jag är mest nöjd med – för visst sjutton fixade jag det! Någon gång i februari bestämde jag mig för att jag banne mig inte skulle tillbaka till gamla jobbet efter föräldraledigheten, jag skulle hitta något bättre till vilket pris som helst. Och sen gick allt väldigt fort och smidigt, jag hittade ett jobb som verkade roligt, sökte bara det – och fick det! Började jobba där i juni. Och jag har aldrig ångrat att jag bytte, jag får snarare nypa mig i armen varje dag för att jag inte fattar att man kan ha det så här bra!

4. Denna punkt ingår egentligen i förra punkten, men jag ville öka min lön med 20% minst. Även detta mål uppfyllde jag! Nästan exakt 20% blev det tack vare jobbytet, ett antal tusenlappar extra i kassan. Så nöjd med det.

5. Jag ville förbättra ekonomin och spendera mindre pengar generellt, men framförallt på mat och shopping ……… eh, den här punkten har väl inte varit jättelyckad, haha. Att flytta till hus, leasa en Volvo V60 (inget av det hade jag ju en aning om att vi skulle komma att göra när jag skrev listan) samt gifta oss var väl inte det sparsammaste vi kunde ha gjort och vi kommer behöva spara massor för att få ihop en bra buffert igen. Men det kommer, frågan är bara när, med tanke på kommande renoveringar av huset, New York-resa, sommarsemester som alltid går loss på en del MED MERA. men, det får stå med på nästa års lista igen!

6. Köpa promarkers och börja rita igen. Varje gång jag är på Panduro fingrar jag på de där pennorna, men jag har verkligen inte prioriterat att rita i år. Och jag tror det kommer dröja några år innan jag känner att jag vill lägga tid på det igen.

7. Sluta bry mig om vad alla tycker. Jag önskar att jag hade gjort bättre ifrån mig här, men jag jobbar på det här varje dag också. Jag känner ju dock att det blir bättre för varje år, jämför jag mig själv nu och för bara 5 år sedan är det en otrolig skillnad! Jag vågar stå upp för mig själv och vem jag är och hur jag ser ut på ett annat sätt nuförtiden. Men det kan alltid bli bättre, förstås.

8. Byta ut min produkter mot giftfria sådana. Både och skulle jag säga här, jag hade dille på att allt skulle vara giftfritt ett tag, men nu har jag slappnat av lite igen. Men det är klart, jag är duktig på att läsa innehållsförteckningar både i mataffären och på hår- och sminkprodukter, så jag har bra koll på vad för ämnen jag omger mig med ändå, undviker helst konserveringsmedel m.m. Detta blir inte en punkt för nästa år, det får bli lite som det blir.

Ja men det här kändes ju bra!! Att få se svart på vitt att jag uppfyllt flera av mina mål! Jag tror det gjorde stor skillnad just att sätta ord på mina önskemål, det har hjälpt mig att veta vad jag behöver kämpa för under året. Snart kommer en lista på mina mål för 2018 också!

Brukar ni göra upp nyårslöften eller mål för året?