Mina tankar · Vikt & träning

Nedräkning till 30 och förändringar på gång

Idag blev jag 29 år, på något sätt lät det så himla mycket äldre än 28? Haha, oklart varför. Kanske för att det är det sista året i tjugoårsåldern, nästa år blir det liksom 30-årsfest för mig. Det känns som att jag vill göra det mesta av det här året, vill gå in i 30 och känna mig så bra i mig själv som jag kan, och vad det är vet jag precis. Viktigaste presenten till mig själv är att jag faktiskt AVBOKAT överviktsoperationen nu, jag bad dem till och med att avsluta ärendet. Här ska inte bli någon stympad magsäck och jag är SÅ lättad över det! Alltså det känns som att jag sluppit livstids fängelse ungefär! Hur det kommer sig och vad jag ska göra istället (inte nöja mig med ett liv som fet i alla fall), kommer jag att behålla för mig själv tills det känns rätt att dela med mig av den. Det känns som att jag delat med mig av varje sväng på denna karusell i flera år, och det har ju inte hjälpt. Så nu prövar jag att göra lite annorlunda, men i slutändan kommer jag förstås att berätta hela historien.

Denna födelsedag har varit riktigt härlig! Jag befinner mig ju på Gotland, den bästa platsen på jorden, tillsammans med några av mina favoritmänniskor i hela världen, min lilla familj, min kusin Becca, hennes kille Daniel och deras två döttrar som är i ungefär samma åldrar som våra tjejer. Vi har så otroligt kul ihop, älskar vårt gäng! Största delen av dagen spenderade vi inne i Visby på medeltidsveckans första dag, mycket spännande att se på. Därefter tog vi med hela gänget för middag på Surflogiet vilket verkar vara sommarens nya utflyktsmål bland influencers, vilket förstås gjorde mig nyfiken. Och det var verkligen riktigt mysigt att äta megagoda hamburgare på stranden medan havsbrisen blåste på för fullt. Tyvärr var samtliga barn på rätt kasst humör och lyssnade inte på oss för fem öre så vi vuxna var rätt irriterade medan barnen var trötta och trotsiga hela gänget. Efter maten blev det dock ett dopp i havet alldeles nedanför restaurangen – vattnet är så varmt och skönt! Efter att ha nattat alla barnen här i stugan satte vi oss på altanen och drack lite alkohol och spelade kort. Så rolig dag och jag känner mig supernöjd med födelsedagen!

Mina tankar · Vikt & träning

Ett år från nu

Det här är vår närmaste strand, 10 minuter tar det att promenixa dit. Helt perfekt för småbarn eftersom det är lagom grunt och sand som är som gjort för att bygga sandslott med. Ett guldkorn, helt klart! Idag valde vi att packa ner lite matsäck och äta picknick vid stranden istället för en vanlig middag hemma, vädret är ju så fantastiskt så det kändes självklart att passa på! Barnen var trötta men Emilia badade ändå medan Stella grävde lite i sanden en stund innan hon gav upp pga megatrött. Att promenera genom skog på en grusväg och känna alla dofter från lummiga träd och blommor – alltså det ÄR JU LIVET! Jag kom aldrig på vad mitt ”happy place” var som man skulle tänka på under förlossningarna, så som det tipsas om, men jag kände nu att detta är banne mig mitt happy place alltså! Sommarvärme, en grusväg och syrenerna och häggen som doftar – mm-mm!

Jag tänker mycket på hur livet kommer vara vid den här tiden nästa sommar. Det ska bli så oändligt skönt att slippa skämmas för mig själv, att slippa stänga in mig i varma koftor och långbyxor när det är varmt bara för att inte visa mina armar eller ben. Att känna mig bekväm i badkläder – eller bara kläder generellt. Att inte vara så jävla upptagen med att fundera på hur alla ser på mig hela tiden. Och ännu bättre: jag ser fram emot att orka och inte vara så himla andfådd hela tiden. Det känns rent av pinsamt att vara så tungandad bara jag lagt mig på rygg för att läsa saga för barnen. Det är som att vara höggravid igen, när det känns som ett tryck över lungorna så fort jag rört på mig eller lägger mig ner. Jag hoppas att jag nästa sommar inte hela tiden medvetet eller omedvetet ska sträva efter att få ligga ner eftersom jag alltid är så trött och slut, det är så jobbigt att bara röra på mig.

Samtidigt är jag livrädd för operationen fortfarande, får som ett hugg i hjärtat av rädsla när jag tänker på att sövas ner och det de ska göra med mig då. Jag tänker på hur jag kommer orka med tjejerna efteråt, jag vill ju inte vara ifrån dem i ens en sekund egentligen och att veta att jag kommer vara nyopererad, kanske ha ont och vara helt orkeslös sen känns hemskt. Men som sagt, lyfter jag blicken och tittar ett år framåt så ser allt mycket härligare ut. Jag får tänka på mitt happy place.

Mina tankar · Vikt & träning

Förnekelse

Om någon undrar varför jag inte nämnt min förestående gastric bypass-operation på länge så kan jag tala om att det beror på ren och skär förnekelse! Det är ett fall av ”om jag inte nämner det eller tänker på det, så händer det inte…….(?)” – vilket är hur min hjärna jobbar på oroväckande många fronter. Från början när jag fick operationen godkänd på Ersta sjukhus så gick jag in i någon slags chock. Jag grät och funderade om vartannat dygnet runt tills jag kom fram till att jag skulle tacka ja till operationen. Sedan dess har jag alltså i mitt huvud förnekat att den ens kommer hända, på något sätt tror jag inte att något sånt kan hända mig. ”Vadå, jag sjukligt överviktig och i behov av en operation där man stympar min magsäck för att kunna bli smal igen? Nääee, du måste mena nån annan…”. Det var inte förrän nu när jag låg och funderade på om jag skulle skriva nåt om mina tankar kring operationen som jag fick korn på att förnekelsen vill ta över precis hela tiden. Ena sekunden är jag fullt med på vad som ska hända, för att i nästa sekund återgå till att vara IQ fiskmås igen och totalt blockera ut tanken. Jag kommer också på mig själv med att hoppas att problemet ska lösa sig av sig självt innan det är dags för operation. Men hur ofta händer det att någon som haft grav övervikt i 15 år plötsligt tappar 30 kilo utan ansträngning på 3 månader? Jag gissar på sällan, faktiskt…

En annan anledning till förnekelsen är nog att ingen i min närhet pratar om operationen eller ställer frågor om den/mig. Varken familj eller vänner, möjligtvis någon enstaka. Hur kommer det sig egentligen? Jag är nämligen helt fine med att berätta och svara på frågor om det hele, däremot tar jag inte upp det själv eftersom att… ja, varför? Jag vill inte pracka på det på någon som inte är intresserad? Jag vet inte. Hur som helst är det nog så att det här inte är en lika big deal för någon annan som för mig. För mig är det ju ett helt nytt liv som väntar, för de runt omkring mig är det inte det. Jag finns ju kvar, trots allt. Så det är kanske inte så konstigt ändå, alla andra kanske redan har accepterat det. Men jag behöver verkligen prata om det känner jag! När jag inte förnekar det, vill säga. Haha.

För övrigt skulle jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN vilja komma i kontakt med eller läsa bloggar om personer som gjort överviktsoperationer, där det gått bra och de nu är normalsmala och happy clappy!! Jag vill bara höra ALLT om hur det är under, precis efter och flera år efter operation! Kommer man någonsin känna en normalitet i livet gällande mat igen, eller kommer det för alltid att vara en kamp att äta så lite, äta vitaminer livet ut, aldrig få dricka i samband med måltid igen…. till exempel. Jag vill veta mer! Men inga skräckhistorier, fick nog av sånt inför förlossningarna. Hjälper föga.

En 8 år gammal bild på en 21-årig Josefina under en utekväll i Gävle. Jag hade nästan nått målvikt här efter mitt första stora viktras. En av mina inre målbilder.

Mina tankar

Farmor och jag

Relationen mellan barnen och deras mormor och morfar alltså, den är fantastisk att se!

Något som jag är otroligt glad för är att vi numera bor så pass nära mina föräldrar. De bor bara kanske 3 kilometer bort, och vi träffar dem väldigt ofta. Min mamma hämtar gärna barnen någon dag i veckan och det är sällan det går en helg utan att vi ses minst en av dagarna. Vi älskar att hänga med mormor och morfar helt enkelt, och bandet mellan barnen och dem är otroligt starkt och fint. Nyligen var de bortresta och vi träffade dem inte på flera veckor, det tyckte tjejerna var konstigt. Varje gång någon öppnade ytterdörren eller gick i trappan sa Stella hoppfullt ”mommo? mossaj?”. Även om vi facetimeade nästan varje kväll. Kärleken är stark helt enkelt!

Det är faktiskt en av de saker jag känner starkast för när det gäller barnen, framförallt är mitt mål att de ska få en stark syskonrelation till varandra, att de ska vilja ta hand om varandra och tycka om att vara tillsammans, även när de blivit vuxna. Det kan man ju inte garantera, men jag försöker hela tiden uppmuntra dem att hålla ihop, be om hjälp av varandra, trösta och krama varandra. Men väldigt snart därefter kommer relationen till mor- och farföräldrar som jag tycker är så viktig.

Det beror nog på att jag själv alltid haft en nära relation framförallt till min farmor. När jag tänker på min barndom så är hon med i många av mina mysigaste minnen, hon var fantastisk. Jag var hennes och farfars första barnbarn, och hon tog till sig mig direkt. Jag var hos dem väldigt ofta som liten, jag brukade säga att jag skulle flytta hem till farmor, haha. På grund av ett dåligt hjärta hade hon förtidspensionerat sig, så hon var alltid hemma. Med farmor bakade jag mycket, hon lärde mig att sticka, berättade om olika växters namn och egenskaper på våra promenader och om hur det var då hon jobbade som barnsjuksköterska på Karolinska, bland annat på neonatalavdelningen. Farmor växte upp på en bondgård i Tyskland och berättade mycket om hur det var, hon kunde även berätta en del om andra världskriget som hon upplevde mitt i stormens öga. Det här kom dock snarare när jag blev äldre, det var så mycket hemskt som hände även henne under kriget, och jag tror inte jag vet allt än idag.

Varje morgon lagade hon den goaste mannagrynsgröten som vi barnbarn åt med socker och kanel och varje lunch fick vi turas om att välja mat, vilket innebar att varannan dag åt vi farmors extraordinärt tunna pannkakor med sylt (när jag fick bestämma) och varannan dag blev det makaroner med tomatsås (en specialare som farmor komponerat, det är inte alls vad det låter som. Det var Hampus favorit). Farmor var så tålmodig med oss barnbarn, det var sällan hon blev riktigt arg. Jag fick alltid sova mellan farmor och farfar i dubbelsängen, så tryggt och mysigt (älskar ju samsovning till denna dag!) Det jag minns allra bäst och som jag kan bli gråtfärdig av saknad efter, det är att sitta i ett nedsläckt kök med en kopp te och lite kex framför oss, tittandes ut på tågen som åkte förbi och bara prata. Om allt, högt och lågt. Den där värmen hon hade, det engagemang hon lade på mig och mina kusiner, och att hon tog sig tid att lyssna och låta oss berätta. Det kommer jag aldrig glömma.

Farmor dog tyvärr 2011, det var hjärtat som hela tiden var boven i dramat och inte orkade med till slut. Fastän det snart är 7 år som hon varit borta så saknar jag henne fortfarande. Det är så mycket jag vill prata med henne om, så mycket jag vill fråga. För att inte tala om hur mycket jag önskar att hon hade hunnit träffa Emilia och Stella. För jag vet att hon hade älskat dem med ❤️

Sista bilden på farfar, mig och farmor tillsammans, fotad av Johan sommaren 2011. Bara tre månader senare dog farmor och tre månader efter det farfar som hade alzheimers. Jag är så glad att vi tog denna bild ❤️

Mina tankar · Vikt & träning

Inte längre hjälplös

Jag tar verkligen ALDRIG gym-selfies, men i söndags när jag åkte dit 8 på morgonen kände jag en sån otrolig pepp och lycka att jag tog en ändå (plus att det var tomt på folk, haha).

Jag går runt med en så annorlunda känsla i kroppen nu efter helgen, med tanke på det jag skrev i mitt tidigare inlägg. En känsla av ‘NU KÖR VI’ och någon sorts trygghet i att jag kan misslyckas hundra gånger till men det gör ingenting, jag kommer inte att ge upp nu. Det känns som att jag på riktigt fått insikt om att det aldrig kommer vara en rak, banad väg fram till viktmålet. Det kommer gå upp och det kommer gå ner, jag kommer äta och träna bättre ibland och sämre ibland. Och det är okej! Sånt har tidigare fått mig att känna mig misslyckad, och jag har väl inbillat mig att alla som har lyckats gå ner rejält mycket i vikt aldrig har misslyckats, för det skrivs inte så mycket om misslyckandena i sociala medier tycker jag. Det låter ofta som att ”en dag fick jag bara nog av att vara fet och sedan körde jag på tills jag gick i mål – kan jag så kan du”. Typ. Och det är ju ofta inte så enkelt, den som fick mig att förstå det på riktigt är kontot weightlosshero på Instagram. När man tittar på bilder av henne i dagsläget ser hon ut precis som en som har ett sånt jävlar anamma att hon aldrig misslyckats en dag. Skillnaden är att hon faktiskt skriver mycket om hur många gånger hon misslyckats längs vägen, och går man längst bak i hennes konto och scrollar framåt kan man verkligen se att det inte varit en rak linje för henne. Det ger mig otroligt mycket hopp, hon verkar ha känt det precis som jag i perioder. Äntligen, jag som varit så himla säker på att jag aldrig kommer fixa detta känner nu att jag kommer göra det.

Jag har dock också varit på vårdcentralen igen och fått en planering där det ingår att jag ska träffa dietist, sjukgymnast och kurator under den här tiden samt att jag fått utskrivet aktivitet på recept. Det blir lite hängslen och livrem här, men jag tar gärna den hjälpen. Och nu känner jag mig inte hjälplös längre, utan väldigt mottaglig för hjälp och stöttning! Vilket jag verkligen behöver, jag har liksom ingen att prata om detta med IRL så att säga, inte på rätt sätt. Därav tror jag en kurator som kan ställa rätt frågor och ge bra analyser kommer att vara ett superbra stöd. Heja!

Mina tankar · Vikt & träning

När man har slutat tro på sig själv

Status för ett år sedan: 15 kilo lättare och kände mig som mig själv. Vad hände?

Hur är det på kroppsfronten just nu, undrar någon? Jo tack, det är… som vanligt. En vinst är att jag inte gått UPP något sedan augusti, det är verkligen en bedrift för mig och innebär att jag lyckats ändra mitt tidigare väldigt invanda tankesätt att så att säga ”seize the moment” och ta varje chans att äta allt jag kan, äta upp varenda bulle på bullfatet pga så ledsamt om man inte får äta 10 bullar i ett svep när man vill liksom. Allt eller inget, svart eller vitt. Varje måltid behandlade jag som om den vore den sista i livet – livet är trist om man inte får äta sig sprängmätt på mat, godis och bakverk varje dag. Så var känslan. Numera jobbar jag efter en känsla av vad som är rimligt – det är rimligt att äta en bulle eller två, men inte mer. Det är rimligt att äta tills jag blir normalmätt, inte mer. Det är rimligt att äta hamburgare och pommes frites någon gång då och då men inte alltid. Jag är på riktigt superstolt över det här – tänk att jag kunde bli en normalätare, jag med! Efter alla dessa år!

Däremot har jag tappat all tro på mig själv när det gäller att gå ner i vikt, trots att jag gått ner mycket ett antal gånger, som mest nästan 40 kilo. Men det är som att jag under hösten och vintern inte riktigt har kunnat ta in och orka med en viktnedgång, det kräver ju en otrolig ansträngning jämfört med att ”bara” (well) äta normalt av allt. Ska man gå ner i någorlunda takt så kräver det ju liksom ett rejält commitment och tålamod, för det går inte på en vecka att gå ner 30 kilo. Och jag har börjat och slutat, börjat och slutat med det så många gånger nu att jag under vintern bara kände att jag är less på det och att jag totalt tappat tron på att jag ens kan. Samtidigt har jag läst så mycket om överviktsoperationer ända sedan remissen skickades att jag börjar tvivla på om det är rätt väg – för oavsett operation eller ej så är det man själv som måste lägga in hela ansträngningen för att gå ner i vikt, det kanske ger draghjälp men det är fortfarande en kamp. Så jag har väl insett att det är en kamp jag måste ta. Igen. En jag måste ha tålamod med och som kräver att jag jobbar på min inre bild av mig själv, för så länge jag berättar för mig själv hur misslyckad jag är och att jag inte klarar det här så kommer jag ju inte att göra det heller. Det duger liksom inte att gå runt och känna mig misslyckad och maktlös, ingen kommer komma in och rädda mig från det här, ska något hända så måste jag göra det själv. Jag känner det på ett annat sätt nu. Den mentala träningen är A och O i det här.

Jag har tagit upp min ”bibel” igen för att kunna ha en chans att klara den här utmaningen; världens bästa bok för mental träning när det gäller ätstörningar, beroenden och övervikt – nämligen Brain over binge. Att förstå hur hjärnan funkar och hur jag ska jobba med den istället för mot den, det har gjort hela skillnaden för mig och det är så jag lyckats gå från över-/hetsätare till normalätare. Jag önskar att jag hade hittat den här boken för flera år sedan, tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit då. Nu ska jag använda den fullt ut för att jobba med mitt tänk kring att gå ner i vikt. Men jag fortsätter jobba med att inte se allt i svart eller vitt också, för inget är svart eller vitt. Det är inte ‘do or die’ här, alla ansträngningar är värdefulla.

Familj & vänner · Mina tankar

Att hitta nya vänner i vuxen ålder

Hallå! Nu är jag tillbaka igen, det känns typ som att jag återuppstått från de döda, denna vecka har varit oändligt låååång…. fy vad dåligt jag har mått! Och ändå har jag lyckats göra några roliga saker, trots att jag mått så himla dåligt. Tex var jag och såg Hannah och Amandas show med min svägerska Nicole i veckan, hög som sjutton på alla tabletter jag tagit för att klara av att ta mig dit. Jag hade inte gått upp från sjuksängen för vad som helst, men detta hade vi väntat på i ett halvår och så är jag alltid pepp på att hänga med min fina N.

Ibland tänker jag på hur det var förr, då hade jag inte alls samma fina vänner omkring mig, det var snarare rätt tomt på vänner överlag, vännerna jag fått på gymnasiet hade svikit en efter en (och jag var inte en mycket bättre vän själv), av vännerna från grundskolan fanns just då inga kvar. Då var jag rätt ledsen, för jag trodde det var kört för mig, för hur får man vänner EFTER gymnasiet? Hur får vuxna nya vänner? Är det inte på gymnasiet det gäller och annars är allt kört? Men det gick! Tack vare att det gick fint att ta upp kontakten med vänner från förr, tack vare jordklotets bästa mammagrupper där jag mötte vänner för livet, tack vare att min bror hade den goda smaken att bli tillsammans med den bästa tjejen, tack vare Johan och vissa ur hans släkt som blivit som min egen släkt. Och tack vare underbara personer på jobbet. Ni vet vilka ni är. Man ska aldrig tro att det är kört helt enkelt, det finns alltid forum där man aldrig hade kunnat tro att man skulle hitta vänner. Förr eller senare händer det, bara man är öppen för det.

Och showen då? Den var rolig! Det mesta hade man ju hört, som trogen fredagspodden-lyssnare sedan starten 2012, men det är ju alltid roligt att lyssna och titta på Hannah och Amanda. De har ju NÅGONTING som gör att man vill det. men framförallt var det som sagt bra sällskap 😊