Mina tankar · Vikt & träning

Att ändra livsstil från grunden

Det här med att skapa en ny livsstil, det är verkligen inte gjort i en handvändning måste jag säga. Jag tänkte på det när jag tittade på första avsnittet av nya Biggest Loser igår, jag känner igen tugget och tankarna man tänker dag 1 av en förändring. Kommentarerna ”aldrig mer” när de såg sin vikt vid invägningen, känslan av att ”nu jävlar blir det andra bullar”. Det är så lätt att tro där och då att det är nu man kommer börja göra helt perfekta val hela tiden. Man målar upp en bild av vilken person man kommer bli, man kommer typ inte ens vara sugen på godis nånsin mer? Man bara blir en sån där hälsosam människa som älskar att träna och att käka grönkål automatiskt. Eller så tänker man att man får stå ut under själva viktminskningen, för när man gått i mål med vikten så kommer man automatiskt att äta normala mängder godis/pizza/whatever, så det kommer aldrig att bli ett problem igen. För det är lite för jobbigt dag 1 att tänka att hela ens liv behöver genomgå en förändring, och att det kommer vara jobbigt. Antingen vill man helt enkelt tänka att man automatiskt blir hälsosam, eller att man nog kommer kunna leva på samma sätt som tidigare även sen. Jag har pendlat mellan de här två tankarna.

För vissa kanske det blir så, men jag tror att för de flesta som lagt grunden till sina dåliga vanor i många, många år så är det en lång period av omlärning som väntar. Så har det varit för mig, min förändring är inte något som gått på ett par månader, det har tagit åratal av att vända på olika stenar (test av olika dieter, LCHF, periodisk fasta, Itrimprogram, funderingar på överviktsoperation, osv) och ta itu med mig själv och mina egna tankar för att se vad som funkar för just mig. För man tror gärna på tankarna om att ”jag är den jag är, jag bara ÄR en gottegris som hatar att träna”. Och ju mer man tänker den tanken, desto mer befästs den och man agerar enligt den. Man tackar aldrig nej till fika och sötsaker, för man är ju en gottegris. Eller man tröstar sig alltid med mat, för man bara är sån. Eller så tänker man att man aldrig kommer bli någon träningsmänniska. Jag tror att för att kunna göra en bestående förändring av sitt liv så måste man börja göra upp med de där ”sanningarna” som man själv och andra i ens närhet intalar sig stämmer. Jag vet tex att några av mina närmaste fortfarande inte ser mig som någon som tränar regelbundet, utan hela tiden tycker att jag behöver komma igång och träna. Men sanningen är att jag har tränat regelbundet i 8 månader nu, och även innan dess har jag tränat varje höst och vår – tex gått i PT-grupper under 12 veckor, gått yogakurser eller bara gymmat regelbundet. Det var ett antal år sedan jag var den där soffpotatisen som jag fortfarande tror att jag är. Den ”sanningen” har jag gjort mig av med, och nu ser jag mig för den jag är – en glad motionär som vill träna det som faller mig i smaken i olika perioder.

Jag har tjatat en del om min bibel ”Brain over binge”, men den ÄR otrolig eftersom den har befriat mig från mina tankar och sanningar. Den har lärt mig att förstå min hjärna på djupet och lärt mig att skilja på vem jag är från vad som är mina tankar, och även skilja på olika sorters tankar. Jag har tex lärt mig att sug efter choklad kl 15 varje dag, eller tankar om att man förtjänar att få tröstäta, eller om att man måste få unna sig, egentligen bara är nervbanor i hjärnan som blir starkare ju mer man utövar ovanan, men som försvagas om man slutar göra det. Jag har nu kunnat släppa taget om tanken på att jag kommer få gå runt och kämpa emot ett ständigt sug efter onyttig mat för resten av mitt liv – det kommer inte vara så, för hjärnan rensar bort det som inte används. Dvs, fikar jag inte kl 15 (och inte heller förstärker suget genom att tänka ”BUHUUU vad synd det är om mig, jag är såååå sugen!” Utan försöker förhålla sig lite neutral till de tankarna), så kommer man snart sluta vara sugen på gofika kl 15. Jag är befriad!!! Det har jag börjat leva efter, jag väljer vilka vanor som jag vill att min hjärna ska påminna mig om, och det dåliga förhåller jag mig neutral till, och sitter på händerna, tills de försvinner. Man kan också förstärka hjärnans beroende av de goda vanorna genom att bli exalterad när man gjort något bra. Som att gå ut och springa, dels får jag en endorfinkick som heter duga av det, men dessutom så förstärker jag känslan efteråt och verkligen klappar mig själv på axeln för att jag varit duktig. Och nu har jag skapat ett ”sug” i hjärnan efter att springa mer. Efter bara några veckor, det tar verkligen inte längre tid!

Jag har även skapat nya nervbanor gällande vad jag tycker om för mat. Det går! Jag har det senaste året lärt mig gilla koriander tex, som jag tidigare tyckte smakade schampo. Nu tycker jag det är såhåhå gott! Jag har börjat välja vad jag vill bli sugen på, och sen helt enkelt välja att äta det ofta för att förstärka suget. Annat jag börjat gillar på det sättet: dadlar, fikon, lönnsirap, halloumi, linser/linssoppa, , rawbollar, ärtdryck, oumph, grönt te… listan kan göras lång. Nu väljer jag den maten för att jag vill, inte för att vara nyttig. Och det hade jag aldrig trott för några år sedan. ALDRIG! Men det har varit, och är, en jäkla resa i mitt psyke för att börja leva så som jag vill.

Mitt godaste fredagsmysrecept som jag skulle välja framför både ostbågar, marabou och smågodis nuförtiden:

Dadlar mixade länge med kokosolja och havssalt, och doppade i mörk choklad. För ett par år sedan hade jag rynkat på näsan åt själva tanken, och nu är det mitt allra godaste. Det är aldrig för sent!

Mina tankar

Skotthål i halsen

Jag bjuder på den här bilden….. Hur det går med såret? Ungefär så här. Fortfarande omplåstrad och får fortfarande inte bli blöt på halsen pga risk för infektion igen. Hur smart det var att tejpa halsen med plastfolie för att kunna duscha efter allt för lång tid? Näej men inte ett dugg. Fick klippa upp den efter och hälla ut vattnet ur den innan jag snabbt spritade av mig och plåstrade om mig igen. Får såna äckelkänslor av att titta på såret, det ser ut som att jag blivit skjuten i halsen?? Eller som att nån fimpat mig på halsen med en cigarr??? Sjukt ser det ut, och jag kan ju återigen konstatera att det är bra att jag inte valde en karriär inom vården, jag är alldeles för lättäcklad och känslig för det, haha. Hur som helst så går det framåt, det har bildats skorpa osv. Och det ska tydligen gå ihop, trots allt. Någon gång.

Jag ser så mycket fram emot kvällen, båda rummen är nämligen färdigmålade nu, så vi ska pyssla med att möblera framförallt Ems rum, sätta upp tavlor osv. Jag är peppad och hon är GRYMT peppad! Imorse sa hon att hon idag på föris skulle göra en ritning över hur det ska se ut i rummet. Det är mamma upp i dagen det, jag älskade att göra ritningar över mina rum som liten, testa olika möbleringar, planera inköp genom att lusläsa IKEA-katalogen osv, haha. Ska såklart visa resultatet sen!

Mina tankar

Trött men gladare

Silky pink – Jotun.

Idag var det bara att gå till jobbet igen. Vi började dock morgonen med frukost hemma hos mina föräldrar som var lediga med barnen denna fredag. Himla härligt! Och skönt också, att få komma hem och berätta om det som hände igår för sin mami och pappi. De är fortfarande en otrolig trygghet när jag mår dåligt, även fast jag snart fyller 30 år. Gissar att alla år av att bli omhändertagen av dem sitter i ❤️

Jag var otroligt trött idag, hade svårt att fokusera på jobbet. Kom hem och stöp ner i soffan och sov. Himla skönt. Sedan kom Johan hem och då var det skönt att börja rodda med målningen av vårt och Emilias rum. Det kommer bli så FINT! Jag ska visa så fort det är klart!

Mina tankar

En sämre dag

Nyklippt och glad på utsidan värre ställt är det med insidan.

Idag var jag hos en läkare och kollade upp sårets status. Det är fortfarande infekterat, fortfarande har det inte gått ihop och penicillinet har gett noll inverkan. Han tog i alla fall bort stygnen, gav mig antibiotikakräm som ska verka lokalt och sa åt mig att byta förband varje dag, så ska det här snart vara borta. Var även tvungen att fråga om det här är farligt. ”Nej, bara bökigt”, svarade han då. Helt rätt svar för en sån som mig. Tyvärr hjälpte det inte ändå, för efter en härlig fika med min vän Johanna och hennes lilla Boel kom jag hem och stupade rakt ner i en panikångestattack.

Jag gick runt och hyperventilerade. Och började plötsligt lägga ihop ett och annat, som att jag igår hade yrsel vid flera tillfällen, så där så det snurrade till ordentligt medan jag körde bil. Att jag blivit tillfälligt glömsk och har förlagt saker och glömt bort tider på ett sätt som jag inte brukar. Och att jag har gått runt med hjärtklappning och axlarna uppe vid öronen i en vecka, trots att jag hela tiden tänker på att försöka andas djupt och lugnt och sänka axlarna. Samt att jag har domningar i armar och händer till och från, som värst var det ju i lördags, men fortfarande är det inte helt borta. Efter lite googlingar på panikångest så visade det sig att allt kunde vara tecken på just en sån attack. Och då blev jag rädd för själva attacken eftersom det är så otroligt obehagligt – och så bröt den ut. Attacken. Som jag tydligen väntat på i en vecka. Jag bara grät och skakade med ett hjärta som i princip bankade utanpå kroppen och tänkte att allt är kört, jag kan dö när som helst.

Jag KAN verkligen inte hantera rädsla för hälsoproblem. Kan inte! Kan inte härbärgera den oron! Det var samma anledning förra gången nämligen, det är när det känns som att allvarliga sjukdomar plötsligt kommer för nära och att jag inte kan värja mig mot det. Något som drabbar någon i ens närhet, eller någon i samma ålder som mig, eller någons barn. En fobi, kanske det är rent av? Jag vet inte. Jag vet bara att det här var så obehagligt att jag ska börja gå i terapi igen. På riktigt, inte bara i KBT, det tyckte jag inte hjälpte mig ordentligt förra gången, den var lite för ytlig och med för lite fokus på att gå på djupet med rädslor. Jag ger mig själv i uppgift att prioritera min psykiska hälsa nu, för det här fungerar inte. Jag vill må bra.

Till slut kunde jag sopa ihop mig tillräckligt för att åka och klippa mig (tycker det funkar att fokusera på ytliga saker till viss del), sedan kom Johan och barnen och så åkte vi och handlade färg, vi ska ju nämligen byta rum med Emilia, så vårt gröna rum ska bli dovt rosa! Riktigt fin färg blev det, vi valde Silky pink från Jotun. Nu ska jag strax gå och lägga mig och hoppas få sova hela långa natten och vakna utvilad och glad imorgon. Orkar inte det här.

Mina tankar

Ett litet sår och en infektion

Jag var och tog bort ett till aterom, som det heter, på halsen i måndags, precis som jag alltså gjorde i höstas också. Det börjar med att jag får en finne på halsen, sen vet jag inte om det är att jag klämmer på finnarna, men sen har de liksom kapslats in och blivit permanenta inombordare, som ibland blir inflammerade. Så nu har jag tagit bort ett andra aterom. Det görs under lokalbedövning på vårdcentralen och jag har fått tre stygn vid såret. Förra gången hände inget mer, det gick en vecka, stygnen togs bort och allt var bra. Nu däremot, har såret blivit infekterat, störigt nog.

Jag märkte det rätt tidigt eftersom svullnaden över halsen gjorde att det såg ut som jag hade en dubbelt så stor dubbelhaka! I torsdags kände jag mig tvungen att gå och kolla upp det, då kändes det också varmt runt såret, rött och jag kände mig lite sjuk. På vårdcentralen blev det lite förvirrat, eftersom läkaren jag träffade sa att det var infekterat och skrev ut penicillin, och sedan bad mig gå till sköterskeexpeditionen för omläggning av såret. Sjuksköterskan sa då rätt irriterat att det såg hon på en gång att det inte alls var infekterat, hon verkade tycka att läkaren var dum i huvudet. Till slut kom distriktssköterskan och sa att hon ändå kunde lägga om såret, men infekterat var det ju inte.

Klipp till i fredags när såret började bli ordentligt varigt och det både kom blod och massa äckligt guck ur såret. Har fått byta förband både morgon och kväll eftersom plåstren varit så grisiga (varsågod för info!), igår träffade vi mina föräldrar och min pappa sa då att man ska låta såret vara öppet utan plåster, för det sa alltid farmor som jobbade i många år som sjuksköterska på Karolinska. Okej, sagt och gjort, jag tog bort allt och tvättade rent. Tyvärr har det inte slutat gucka sig än, i morse hade det bildats en stor kocka över såret, men det vätskade fortfarande… barnen är ju upp i mig hela tiden också, så tänkte att det är nog ändå bättre att täcka såret med antibakteriellt plåster. Så nu får det sitta där tills jag ska tillbaka till vårdcentralen på onsdag och ta bort stygnen.

Igår kväll kom också världens konstigaste grej, jag började få smärtor i fingertopparna?? Till slut var det så jobbigt att jag var tvungen att gå och lägga mig. Tyvärr var det väldigt svårt att sova på grund av smärtan, det känns som jag har ödem i fingrarna? Som att de är vätskefyllda och stumma? Google föreslog diverse olika trevliga saker som cancer, så ångesten är på TOPP, kan jag säga. Speciellt eftersom jag ringde Kry och läkaren där sa att hon inte kunde se hur det skulle kunna ha med mitt infekterade sår att göra. Tyvärr var jag så orolig för fingrarna att jag glömde fråga om hur jag ska sköta såret, så jag är tillbaka på ruta 1 kan man säga. Ångestfylld, orolig, med varigt sår och smärta i fingrarna.

Längtar till om en vecka, då borde allt ha lagt sig!!!! Så gör jag alltid när jag är orolig, tänker att om en vecka borde allt vara okej igen. Tiden läker alla sår?

Besparar er bilder på det variga såret, här är från i torsdags ur en vinkel där det knappt syntes 🧐

Mina tankar

2018 i bilder

Årets leksaker:

Förra julen fick barnen en ”liten” Volvo av morfar, det kan man verkligen säga har varit årets leksak – jag tror fasen inte det gått en enda dag utan att de lekt med den… Visst älskar de att åka runt i den utomhus, men eftersom den annars står parkerad i vårt vardagsrum är den föremål för alla möjliga andra lekar varje dag också, en populär lek är att packa bagageutrymmet fullt med grejer, spänna fast sig och dockorna i bilen och leka att man åker på utflykt! Den är outsägligt poppis även för alla barn som hälsar på oss, så det gör inget att den tar upp mycket plats, den får stå där den står!

En annan hit i år var lekstugan som kom upp lagom till Ems 4-årsdag, en present från oss, mormor/morfar och farmor/farfar. Det var sommarens projekt för mig och Johan, SOM vi höll på med den varenda kväll. Målade sjuttioarton lager vit färg, och sedan fick jag för mig att måla golvet grått. Stuprännor och fönsterluckor har snickrats, stenplattor har lagts i en gång utanför, och vi är inte ens klara än med alla projekt. Sedan de här bilderna togs har ju förstås dörrar och fönster kommit upp, men jag har tydligen inte tagit något nyare foto av det. Hur som helst, barnen älskar det!

Årets kalas:

Min fina vän Isabell fyllde 30 och firade med stil! Hon bjöd nämligen in till 90-talsparty där hon hade gått loss totalt på allt som är 90-tal, är fortfarande imponerad över all detaljrikedom, som alla Okej-posters, godiset, Nintendospelen, den uppblåsbara fåtöljen, maten, ALLT! Fantastiskt rolig fest!

Stella fyllde 2 år och älskade Hanna var här och firade det med oss! Tänk att lillskruttan snart blir hela 3 år!!!

Min storskrutta fyllde 4 år mitt under den längsta och varmaste sommaren i mannaminne. Hon hade önskat sig en ”blinka lilla stjärna-tårta”, så det fick hon förstås, jag tar ju vara på varje tillfälle då jag får baka 😄 Vi bjöd in familj och vänner på ett kalas ute i trädgården, härligt sommarkalas. Tänk att hon blir hela 5 år nästa år!

Ungefär som ett kalas var det när mina arbetskollegor tillika vänner Batol och Ayat kom och hälsade på oss för några veckor sedan och hjälpte till med julbaket! De här två kommer jag att hålla fast hårt vid när jag börjar på mitt nya jobb om drygt 2 veckor. Vi har så fantastiskt roligt ihop varje dag, och goare personer får man leta efter. Och jag, som är väldigt språkintresserad i grund och botten och dessutom nyfiket lagd, har upptäckt att det är jätteroligt att få lära mig arabiska ord och fraser samt om arabisk kultur. En dag hade Ayat med sig en hel frukostbuffé till jobbet för min skull, så att jag skulle få smaka! Bara en sån sak! 😍

Årets resor:

Den häftigaste resan vi gjorde i år var ju naturligtvis min och Johans resa till NY över vår första bröllopsdag. Hans första gång, min andra. Det var lika häftigt denna gång, den staden är ju helt otroooolig. Tyvärr hade jag en fruktansvärd upplevelse av själva flygresorna fram och tillbaka tack vare grav flygfobi, och jag är inte så säker på att det blir någon mer flygresa för mig. Även om jag gärna skulle vilja visa barnen staden någon gång…. Men rädslan förtar hela reseupplevelsen.

Den megavarma sommaren spenderades framförallt på den lilla stranden i närheten av vårt hus, eftersom enda chansen att stå ut med värmen var att ligga i vattnet… Vi var också en vända i Göteborg där vi gick på Liseberg med barnens kusiner, samt på Gotland där vi hyrde ett hus med min kusin med familj i en vecka. Bra sommar!

Egentligen inte en resa för mig, men min kusin Rebecca reste hit en helg i november och vi fick en chans att hänga bara vi två vilket var så roligt, precis som förr! Om drygt två månader ska hon gifta sig, så vi kommer snart ses igen, härligt nog.

Årets inredningsfix:

Vi bytte soffa för typ 5:e gången på de 7 år vi bott ihop, vilket vänner och familj tyckte var mycket lustigt….haha. Här var alltså gamla soffan…

… och här är den nya! Säga vad man vill om alla soffbyten, men jag tror verkligen vi har hittat hem nu. Detta är den perfekta familjemyssoffan! Om inte annat så räcker det med soffbyten oavsett, haha.

Även utomhus skedde mycket, dels schaktades halva vår trädgård bort och gjordes om, tack vare att det var sumpmark där tidigare. De tog bort all dålig jord, la in ny dränering och vips, en användbar trädgård som man faktiskt kan gå runt i utan att sjunka ner i gyttja! Dessutom byggde Johan tillsammans med hjälp av våra pappor ut vår altan med 60 extra kvadratmeter, trevligt, men våra utemöbler ser lite löjliga ut numera? 😄

En liten men effektiv förändring var att byta ut den meningslösa lilla TV-bänken vi hade till två stycken Ivar-hyllor som sväljer allt! Gned in dem med utspädd vit färg för att få en ljus känsla på träet, enkelt och fint, fortfarande så nöjd med det!

Kanske den största förändringen på inredningsfronten var att vi slipade alla golv i huset som tidigare var kritvita, och det visade sig vara fina askgolv under den vita färgen.

Årets personliga förändring:

Första halvan av 2018 gick åt till att fundera över min situation med övervikten, jag var så trött på det och ville bli av med det en gång för alla. Jag kom fram till att jag skulle göra en överviktsoperation, fick en remiss till Ersta sjukhus och godkändes för operationen som skulle skett 11 september. Efter ytterligare en hel del funderingar och dessutom en mental knuff i form av en kommentar här i bloggen som vädjade till mig att inte göra operationen så bestämde jag mig för att avboka den. Jag hade nämligen till slut till fullo insett att oavsett operation eller ej så handlar en framgångsrik och hållbar viktminskning om att lägga om livsstilen helt och hållet. Oavsett vilket så skulle jag få kämpa hårt för att nå målet att bli långsiktigt normalviktig. Därför beslutade jag mig för att ta kampen med intakt magsäck, och istället med lite hjälp från Itrim. På 12 veckor gick jag därför ner 20 kilo, och är därmed inte längre gravt överviktig eller i behov av en operation, helt otroligt för mig! Jag har pausat viktminskningen över julen, men i januari fortsätter kampen neråt. Om man vill kan man följa mig på @becomingjosefinast på Instagram där jag skriver mer specifikt om hela viktresan.

Mina tankar

Valvecka

Det känns som att hela denna vecka blir som ett maraton fram till söndag då det är val. Det ska bli oerhört spännande att se valresultatet på söndag kväll, men också väldigt läskigt. Jag är SÅ rädd att SD ska bli större och jag hoppas att det inte händer. #nejtillSD, självklart!

Jag har alltid varit för alla människors lika värde, men sedan jag började jobba med nyanlända förra året har jag fått en ännu större förståelse för deras situation. Jag har fått lära känna så många människor från hela världen (framförallt flyktingar från Syrien, Afghanistan och Somalia), och träffat så många ambitiösa personer som vill göra sitt allra bästa för att få ett bra liv i Sverige. Jag får ta del av så många livsöden dagligen, många har varit med om fruktansvärda saker men kämpar ändå hårt för att lära sig svenska och hitta en försörjning, jag blir impad varje dag. Varje dag! Jag tror definitivt att det här jobbet har gjort mig mer ödmjuk och mer övertygad än någonsin om att det inte finns något ”vi och dom”. Jag har två nya vänner som kom med flyktingvågen från Syrien och jag har lärt mig otroligt mycket av dem om hela situationen i Syrien, om deras kultur, om islam, om arabiska, och allt möjligt. Jag känner mig så berikad på grund av detta.

Som kvinna, feminist och mamma till två flickor är det också viktigt för mig att lägga min röst på ett parti som är för jämställdhet och inte ett som vill slunga oss tillbaka till 50-talet genom att inskränka aborträtten, införa sambeskattning så att fler tvingas bli hemmafruar etc, etc, etc. Ett mångkulturellt och jämställt samhälle is the shit, och jag tänker rösta enligt det på söndag!

#nejtillSD