Före/efterbilder · Hem & inredning · Mina tankar

Goda nyheter och ett tufft år

En minifixgrej jag gjort är renoveringen av lilla köket som jag köpte när Emilia var runt 1 år gammal. Jag gjorde en makeover då, men den hade hunnit bli sliten som sjutton, så det var dags igen. Tycker det blev bra!

Jag måste säga att detta att en tidning ska komma och fotografera hemma hos oss är toppen med tanke på allt småfix vi tänkt göra länge men inte fått tummen ur med tidigare. Pga lathet. Det duger inte nu och därför är det bara att fixa! Svårt att se framför mig om det blir bra i en tidning dock, men oavsett så är det ju så här det ser ut hemma hos oss. Jag är ju ingen proffsig inredare, bara en glad amatör med ett inredningsintresse. Stor skillnad! Förhoppningsvis får vi bra hjälp av fotografen, med att se vad som funkar och inte på bild. Väldigt spännande hur som helst, och det ska ske om drygt en vecka!

En annan väldigt positiv sak som kommer att ske, fast nästa år, är att jag ska bli faster! Min bror och hans flickvän ska få sitt första barn och jag är så OTROLIGT lycklig över det! Jag har verkligen sett fram emot att få syskonbarn, barn är ju livet, det bästa jag vet är att hänga med kids. Och gärna bebisar, det är det mysigaste ❤️ Hur kul som helst kommer det att bli, jag kan knappt vänta! Typiskt att det ska ta ett tag att baka bebis 😄

Det känns toppen att de här positiva sakerna ska ske, för att väga upp ett ganska jobbigt år med mycket ångest och oro på grund av olika anledningar. Nu har jag tagit hjälp för att få bukt med det, men det är ett jäkla jobb att gå igenom. Det går framåt hela tiden, tur nog. Jag har också lärt mig saker om mig själv, om att säga ifrån, stå upp för mig själv och att säga nej till sånt som inte ger någon energi utan bara tar. Jag håller liksom på att gå igenom mitt liv och ser över vad och vilka det ska innehålla. Vilket är en både spännande och asjobbig process. Jag vill liksom lämna det dåliga från 20-årsåldern bakom mig och ta med mig det bra in i 30-årsåldern och framåt. Det låter säkert kryptiskt, men jag menar på alla olika områden. Processen är inte färdig än, den pågår fortfarande. Men jag hoppas den är klar snart 😄

Mina tankar

Att börja läsa igen och boktips

Ett av mina nyårslöften inför detta år var att läsa fler böcker. Jag har alltid varit en läslus egentligen, men ända sedan Emilia kom för 5 år sedan har jag haft svårt att uppbåda tillräckligt med koncentration för att orka läsa en bok… jag skyller dels på att det är svårt att tända sänglampan när sängen är full med barn (tänk om de vaknar!), men jag tror verkligen också att allt snabbt scrollande i olika appar gjort att jag vant mig av vid att läsa långa texter. När jag nu försökte ta tag i läsandet igen i början av året så orkade jag oftast bara läsa någon sida då och då innan jag tappade fokus och scrollade på telefonen en stund istället. Det känns osunt på något sätt, som att hjärnan tappat en viktig funktion. Mitt forna jag hade blivit chockad, jag har alltid tyckt att ju längre en bok är desto bättre! Var så nöjd när Harry Potter och fenixorden kom ut och den var 1000 sidor lång! Sen plöjde jag ändå den på 3 dagar, men det var lite att bita i.

Hur som helst, i år var jag fast besluten om att ta tillbaka min förmåga att bli försjunken i en bok – och jag började med att göra upp en lista på böcker som jag ville läsa. Det var inte det enklaste, jag har nämligen lite olika regler som jag förhåller mig till för att inte orsaka onödig ångest. Tex går alla böcker som handlar på något vis om barn som far illa eller blir sjuka fetbort, jag vill inte heller läsa om vuxna människor som dör eller får sjukdomar, eftersom det är fruktansvärt ångestskapande för mig. Dessutom har jag aldrig varit något fan av deckare, så där går en hel del böcker bort. Jag började försöka googla fram feelgood-böcker. Problemet är dock att jag nog inte har samma uppfattning om vad som är feelgood som resten av världen… otroligt många ”feelgood”-böcker verkar handla om att en kvinna eller hennes man blir sjuk eller dör och därför förändrar sitt liv på olika sätt genom att flytta, byta karriär, resa eller liknande (jag tittar på er, Jojo Moyes och Cecelia Ahern!). Det är INTE feelgood för mig, det är bara ångest. Jag har därför testat att läsa olika böcker i år, vissa har varit toppen och andra mindre bra – men jag har verkligen uppnått målet att börja gilla att läsa igen! Från början gick det trögt, men nu under semestern har jag faktiskt snittat på 2-3 böcker i veckan igen. Och det trots att barnen varit lediga på heltid med mig! Är så himla glad över att jag äntligen är mitt gamla vanliga läslus-jag igen!

Här är några av de böcker jag läst hittills i år, hoppas ni hittar något tips:

Crazy rich asians, China rich girlfriend och Rich people problems av Kevin Kwan

Det är alltså en trilogi av böcker, den första i serien finns på svenska men de andra två verkar inte vara översatta ännu och därför läste jag dem på engelska. De handlar om en värld som jag inte visste existerade innan jag läste dessa böcker, nämligen om asiatiska miljardärer och deras liv och leverne. Det var otroligt spännande att läsa om en värld man aldrig har haft eller kommer att få tillgång till, och den överdådiga lyx som omger dem samt en hel del intriger. Jag älskade alla karaktärerna i boken och ville bara ha mer, mer, mer av dem! Det gick alldeles för fort att läsa hela trilogin. Första boken kom även som film förra året, den såg jag också nu i samma veva, men den är inte i närheten lika bra som böckerna är. Framförallt för att det är så mycket detaljer som det inte finns plats för, men som totalt gör hela böckerna. Läs!!!

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Den allra första boken jag läste i år, som jag fastnade för totalt på det där härliga sättet där man inte vill göra annat än vara ifred med sin bok. Otroligt spännande och intressant om Alex mormors livsöde. Rekommenderar förstås också Alex andra självbiografiska böcker ”Skynda att älska” och ”Glöm mig”, men den här är hans bästa hittills!

Idioten av Elif Batuman

På beskrivningen lät det som en bok för mig, det handlar om Selin som går på college i USA 1995 och inleder en romans mailledes med en kille på samma college. Det är bara det att den är totalt osammanhängande och mest anekdotisk, det finns inga intressanta vändpunkter i denna bok, inga toppar eller dalar, ingenting leder någon vart. Det är mest av allt som ett medvetandeflöde av olika tankeströmningar i Selins hjärna, känns det som. Det tog lång tid för mig att ta mig igenom boken eftersom jag aldrig fastnade för den, men jag läste ändå klart den eftersom jag tänkte att den måste ta sig någon gång, någon gång måste det HÄNDA något. Och eftersom den fått så mycket uppmärksamhet i media. Men nej. Genom denna bok fick jag lärdomen att jag faktiskt vill att det händer NÅGOT i böckerna jag läser, även om det inte ska vara ond bråd död.

Rachels holiday / en oväntad semester av Marian Keyes

Jag är verkligen inget fan av alla Marians böcker, men den här är helt otrolig. Jag har läst den många, många gånger, minst en gång om året läser jag den, så pass bra är den. Det handlar om Rachel som åker till ett behandlingshem då hon är drogberoende. Hon tror förstås inte själv på att hon har problem, men hon åker ändå till behandlingshemmet i hopp om att få träffa kändisar och leva spa-liv – vilket inte riktigt blir fallet… Marians sätt att beskriva alla karaktärer och händelseförloppet är helt enkelt outstanding, den inger inte ångest utan är bara väldigt intressant, rolig och spännande. En riktig bladvändare. Dessutom vet Marian verkligen vad hon pratar om eftersom hon själv var djupt alkoholberoende och vistades på behandlingshem bara några år innan hon skrev denna bok. Vilket ger trovärdighet, tycker jag. Har man inte läst denna bok så måste man göra det! Jag har den på engelska och tycker det är det självklara valet, men den är säkert bra på svenska också.

Shopaholic-serien (hittills 8 böcker) av Sophie Kinsella

Bear with me nu, jag vet att många säkert tycker detta är höjden av girlygirl-chicklit. Men jag tycker det här är mil ifrån de fjompiga och klyschiga chicklit-böcker jag läst. Jag klarar tex inte av Denise Rudbergs böcker, som är alldeles för mycket av allt. Men de här böckerna gillar jag mycket, eftersom jag verkligen gillar karaktärerna (Becky Bloomwood FTW!). De har jag också läst många gånger, men läste om samtliga i år. Framförallt så är det här böcker jag plockar fram när ångesten är för jobbig och jag vill fokusera på en annan, lättsammare värld än världen i mitt eget huvud. Jag relaterar också väldigt mycket till Beckys shoppingproblem, jag är precis likadan när det gäller förmågan att rättfärdiga inköp och förneka problem som hon, heh. Det ska tydligen komma ut en ny bok till hösten – den måste jag bara komplettera min samling med!

Det bästa av allt av Rona Jaffe

Älskar en bok som är skriven under den tid då handlingen faktiskt utspelar sig! Den är skriven på 1950-talet, författaren skrev om den värld hon själv arbetade inom, nämligen förlagsvärlden. Misstänker att konceptet liknar Mad Men, men med en touch av Sex and the city eftersom huvudpersonerna är 4 kvinnor som upptäcker kärlek och sex på olika sätt. Samtidigt ger den en intressant inblick i förlags- och kontorsvärlden vid denna tid. Precis sånt nörderi som jag älskar. Fantastiskt bra!

I övrigt har jag försökt läsa ”Folk med ångest” av Fredrik Backman – men slutade eftersom jag fick… ångest. Haha. Om någon vill ha den så varsågod och hämta! Jag har också påbörjat men inte tagit mig igenom ”Ormen i Essex” av Sarah Perry och ”Educated” av Tara Westover. Ska fortsätta försöka med dem dock och se om de tar sig.

Kvar på årets läslista är: ”Dear mrs Bird” av A J Pearce, ”Pojke slukar universum” av Trent Dalton, ”Laura & Emma” av Kate Greathead, ”Normal people” av Sally Rooney och ”Mad, bad, dangerous to know” av Colm Toibin. Får se vilken jag väljer härnäst, men tipsa mig gärna om fler böcker!

 

Mina tankar · Vikt & träning

Att ändra livsstil från grunden

Det här med att skapa en ny livsstil, det är verkligen inte gjort i en handvändning måste jag säga. Jag tänkte på det när jag tittade på första avsnittet av nya Biggest Loser igår, jag känner igen tugget och tankarna man tänker dag 1 av en förändring. Kommentarerna ”aldrig mer” när de såg sin vikt vid invägningen, känslan av att ”nu jävlar blir det andra bullar”. Det är så lätt att tro där och då att det är nu man kommer börja göra helt perfekta val hela tiden. Man målar upp en bild av vilken person man kommer bli, man kommer typ inte ens vara sugen på godis nånsin mer? Man bara blir en sån där hälsosam människa som älskar att träna och att käka grönkål automatiskt. Eller så tänker man att man får stå ut under själva viktminskningen, för när man gått i mål med vikten så kommer man automatiskt att äta normala mängder godis/pizza/whatever, så det kommer aldrig att bli ett problem igen. För det är lite för jobbigt dag 1 att tänka att hela ens liv behöver genomgå en förändring, och att det kommer vara jobbigt. Antingen vill man helt enkelt tänka att man automatiskt blir hälsosam, eller att man nog kommer kunna leva på samma sätt som tidigare även sen. Jag har pendlat mellan de här två tankarna.

För vissa kanske det blir så, men jag tror att för de flesta som lagt grunden till sina dåliga vanor i många, många år så är det en lång period av omlärning som väntar. Så har det varit för mig, min förändring är inte något som gått på ett par månader, det har tagit åratal av att vända på olika stenar (test av olika dieter, LCHF, periodisk fasta, Itrimprogram, funderingar på överviktsoperation, osv) och ta itu med mig själv och mina egna tankar för att se vad som funkar för just mig. För man tror gärna på tankarna om att ”jag är den jag är, jag bara ÄR en gottegris som hatar att träna”. Och ju mer man tänker den tanken, desto mer befästs den och man agerar enligt den. Man tackar aldrig nej till fika och sötsaker, för man är ju en gottegris. Eller man tröstar sig alltid med mat, för man bara är sån. Eller så tänker man att man aldrig kommer bli någon träningsmänniska. Jag tror att för att kunna göra en bestående förändring av sitt liv så måste man börja göra upp med de där ”sanningarna” som man själv och andra i ens närhet intalar sig stämmer. Jag vet tex att några av mina närmaste fortfarande inte ser mig som någon som tränar regelbundet, utan hela tiden tycker att jag behöver komma igång och träna. Men sanningen är att jag har tränat regelbundet i 8 månader nu, och även innan dess har jag tränat varje höst och vår – tex gått i PT-grupper under 12 veckor, gått yogakurser eller bara gymmat regelbundet. Det var ett antal år sedan jag var den där soffpotatisen som jag fortfarande tror att jag är. Den ”sanningen” har jag gjort mig av med, och nu ser jag mig för den jag är – en glad motionär som vill träna det som faller mig i smaken i olika perioder.

Jag har tjatat en del om min bibel ”Brain over binge”, men den ÄR otrolig eftersom den har befriat mig från mina tankar och sanningar. Den har lärt mig att förstå min hjärna på djupet och lärt mig att skilja på vem jag är från vad som är mina tankar, och även skilja på olika sorters tankar. Jag har tex lärt mig att sug efter choklad kl 15 varje dag, eller tankar om att man förtjänar att få tröstäta, eller om att man måste få unna sig, egentligen bara är nervbanor i hjärnan som blir starkare ju mer man utövar ovanan, men som försvagas om man slutar göra det. Jag har nu kunnat släppa taget om tanken på att jag kommer få gå runt och kämpa emot ett ständigt sug efter onyttig mat för resten av mitt liv – det kommer inte vara så, för hjärnan rensar bort det som inte används. Dvs, fikar jag inte kl 15 (och inte heller förstärker suget genom att tänka ”BUHUUU vad synd det är om mig, jag är såååå sugen!” Utan försöker förhålla sig lite neutral till de tankarna), så kommer man snart sluta vara sugen på gofika kl 15. Jag är befriad!!! Det har jag börjat leva efter, jag väljer vilka vanor som jag vill att min hjärna ska påminna mig om, och det dåliga förhåller jag mig neutral till, och sitter på händerna, tills de försvinner. Man kan också förstärka hjärnans beroende av de goda vanorna genom att bli exalterad när man gjort något bra. Som att gå ut och springa, dels får jag en endorfinkick som heter duga av det, men dessutom så förstärker jag känslan efteråt och verkligen klappar mig själv på axeln för att jag varit duktig. Och nu har jag skapat ett ”sug” i hjärnan efter att springa mer. Efter bara några veckor, det tar verkligen inte längre tid!

Jag har även skapat nya nervbanor gällande vad jag tycker om för mat. Det går! Jag har det senaste året lärt mig gilla koriander tex, som jag tidigare tyckte smakade schampo. Nu tycker jag det är såhåhå gott! Jag har börjat välja vad jag vill bli sugen på, och sen helt enkelt välja att äta det ofta för att förstärka suget. Annat jag börjat gillar på det sättet: dadlar, fikon, lönnsirap, halloumi, linser/linssoppa, , rawbollar, ärtdryck, oumph, grönt te… listan kan göras lång. Nu väljer jag den maten för att jag vill, inte för att vara nyttig. Och det hade jag aldrig trott för några år sedan. ALDRIG! Men det har varit, och är, en jäkla resa i mitt psyke för att börja leva så som jag vill.

Mitt godaste fredagsmysrecept som jag skulle välja framför både ostbågar, marabou och smågodis nuförtiden:

Dadlar mixade länge med kokosolja och havssalt, och doppade i mörk choklad. För ett par år sedan hade jag rynkat på näsan åt själva tanken, och nu är det mitt allra godaste. Det är aldrig för sent!

Mina tankar

Skotthål i halsen

Jag bjuder på den här bilden….. Hur det går med såret? Ungefär så här. Fortfarande omplåstrad och får fortfarande inte bli blöt på halsen pga risk för infektion igen. Hur smart det var att tejpa halsen med plastfolie för att kunna duscha efter allt för lång tid? Näej men inte ett dugg. Fick klippa upp den efter och hälla ut vattnet ur den innan jag snabbt spritade av mig och plåstrade om mig igen. Får såna äckelkänslor av att titta på såret, det ser ut som att jag blivit skjuten i halsen?? Eller som att nån fimpat mig på halsen med en cigarr??? Sjukt ser det ut, och jag kan ju återigen konstatera att det är bra att jag inte valde en karriär inom vården, jag är alldeles för lättäcklad och känslig för det, haha. Hur som helst så går det framåt, det har bildats skorpa osv. Och det ska tydligen gå ihop, trots allt. Någon gång.

Jag ser så mycket fram emot kvällen, båda rummen är nämligen färdigmålade nu, så vi ska pyssla med att möblera framförallt Ems rum, sätta upp tavlor osv. Jag är peppad och hon är GRYMT peppad! Imorse sa hon att hon idag på föris skulle göra en ritning över hur det ska se ut i rummet. Det är mamma upp i dagen det, jag älskade att göra ritningar över mina rum som liten, testa olika möbleringar, planera inköp genom att lusläsa IKEA-katalogen osv, haha. Ska såklart visa resultatet sen!

Mina tankar

Trött men gladare

Silky pink – Jotun.

Idag var det bara att gå till jobbet igen. Vi började dock morgonen med frukost hemma hos mina föräldrar som var lediga med barnen denna fredag. Himla härligt! Och skönt också, att få komma hem och berätta om det som hände igår för sin mami och pappi. De är fortfarande en otrolig trygghet när jag mår dåligt, även fast jag snart fyller 30 år. Gissar att alla år av att bli omhändertagen av dem sitter i ❤️

Jag var otroligt trött idag, hade svårt att fokusera på jobbet. Kom hem och stöp ner i soffan och sov. Himla skönt. Sedan kom Johan hem och då var det skönt att börja rodda med målningen av vårt och Emilias rum. Det kommer bli så FINT! Jag ska visa så fort det är klart!

Mina tankar

En sämre dag

Nyklippt och glad på utsidan värre ställt är det med insidan.

Idag var jag hos en läkare och kollade upp sårets status. Det är fortfarande infekterat, fortfarande har det inte gått ihop och penicillinet har gett noll inverkan. Han tog i alla fall bort stygnen, gav mig antibiotikakräm som ska verka lokalt och sa åt mig att byta förband varje dag, så ska det här snart vara borta. Var även tvungen att fråga om det här är farligt. ”Nej, bara bökigt”, svarade han då. Helt rätt svar för en sån som mig. Tyvärr hjälpte det inte ändå, för efter en härlig fika med min vän Johanna och hennes lilla Boel kom jag hem och stupade rakt ner i en panikångestattack.

Jag gick runt och hyperventilerade. Och började plötsligt lägga ihop ett och annat, som att jag igår hade yrsel vid flera tillfällen, så där så det snurrade till ordentligt medan jag körde bil. Att jag blivit tillfälligt glömsk och har förlagt saker och glömt bort tider på ett sätt som jag inte brukar. Och att jag har gått runt med hjärtklappning och axlarna uppe vid öronen i en vecka, trots att jag hela tiden tänker på att försöka andas djupt och lugnt och sänka axlarna. Samt att jag har domningar i armar och händer till och från, som värst var det ju i lördags, men fortfarande är det inte helt borta. Efter lite googlingar på panikångest så visade det sig att allt kunde vara tecken på just en sån attack. Och då blev jag rädd för själva attacken eftersom det är så otroligt obehagligt – och så bröt den ut. Attacken. Som jag tydligen väntat på i en vecka. Jag bara grät och skakade med ett hjärta som i princip bankade utanpå kroppen och tänkte att allt är kört, jag kan dö när som helst.

Jag KAN verkligen inte hantera rädsla för hälsoproblem. Kan inte! Kan inte härbärgera den oron! Det var samma anledning förra gången nämligen, det är när det känns som att allvarliga sjukdomar plötsligt kommer för nära och att jag inte kan värja mig mot det. Något som drabbar någon i ens närhet, eller någon i samma ålder som mig, eller någons barn. En fobi, kanske det är rent av? Jag vet inte. Jag vet bara att det här var så obehagligt att jag ska börja gå i terapi igen. På riktigt, inte bara i KBT, det tyckte jag inte hjälpte mig ordentligt förra gången, den var lite för ytlig och med för lite fokus på att gå på djupet med rädslor. Jag ger mig själv i uppgift att prioritera min psykiska hälsa nu, för det här fungerar inte. Jag vill må bra.

Till slut kunde jag sopa ihop mig tillräckligt för att åka och klippa mig (tycker det funkar att fokusera på ytliga saker till viss del), sedan kom Johan och barnen och så åkte vi och handlade färg, vi ska ju nämligen byta rum med Emilia, så vårt gröna rum ska bli dovt rosa! Riktigt fin färg blev det, vi valde Silky pink från Jotun. Nu ska jag strax gå och lägga mig och hoppas få sova hela långa natten och vakna utvilad och glad imorgon. Orkar inte det här.

Mina tankar

Ett litet sår och en infektion

Jag var och tog bort ett till aterom, som det heter, på halsen i måndags, precis som jag alltså gjorde i höstas också. Det börjar med att jag får en finne på halsen, sen vet jag inte om det är att jag klämmer på finnarna, men sen har de liksom kapslats in och blivit permanenta inombordare, som ibland blir inflammerade. Så nu har jag tagit bort ett andra aterom. Det görs under lokalbedövning på vårdcentralen och jag har fått tre stygn vid såret. Förra gången hände inget mer, det gick en vecka, stygnen togs bort och allt var bra. Nu däremot, har såret blivit infekterat, störigt nog.

Jag märkte det rätt tidigt eftersom svullnaden över halsen gjorde att det såg ut som jag hade en dubbelt så stor dubbelhaka! I torsdags kände jag mig tvungen att gå och kolla upp det, då kändes det också varmt runt såret, rött och jag kände mig lite sjuk. På vårdcentralen blev det lite förvirrat, eftersom läkaren jag träffade sa att det var infekterat och skrev ut penicillin, och sedan bad mig gå till sköterskeexpeditionen för omläggning av såret. Sjuksköterskan sa då rätt irriterat att det såg hon på en gång att det inte alls var infekterat, hon verkade tycka att läkaren var dum i huvudet. Till slut kom distriktssköterskan och sa att hon ändå kunde lägga om såret, men infekterat var det ju inte.

Klipp till i fredags när såret började bli ordentligt varigt och det både kom blod och massa äckligt guck ur såret. Har fått byta förband både morgon och kväll eftersom plåstren varit så grisiga (varsågod för info!), igår träffade vi mina föräldrar och min pappa sa då att man ska låta såret vara öppet utan plåster, för det sa alltid farmor som jobbade i många år som sjuksköterska på Karolinska. Okej, sagt och gjort, jag tog bort allt och tvättade rent. Tyvärr har det inte slutat gucka sig än, i morse hade det bildats en stor kocka över såret, men det vätskade fortfarande… barnen är ju upp i mig hela tiden också, så tänkte att det är nog ändå bättre att täcka såret med antibakteriellt plåster. Så nu får det sitta där tills jag ska tillbaka till vårdcentralen på onsdag och ta bort stygnen.

Igår kväll kom också världens konstigaste grej, jag började få smärtor i fingertopparna?? Till slut var det så jobbigt att jag var tvungen att gå och lägga mig. Tyvärr var det väldigt svårt att sova på grund av smärtan, det känns som jag har ödem i fingrarna? Som att de är vätskefyllda och stumma? Google föreslog diverse olika trevliga saker som cancer, så ångesten är på TOPP, kan jag säga. Speciellt eftersom jag ringde Kry och läkaren där sa att hon inte kunde se hur det skulle kunna ha med mitt infekterade sår att göra. Tyvärr var jag så orolig för fingrarna att jag glömde fråga om hur jag ska sköta såret, så jag är tillbaka på ruta 1 kan man säga. Ångestfylld, orolig, med varigt sår och smärta i fingrarna.

Längtar till om en vecka, då borde allt ha lagt sig!!!! Så gör jag alltid när jag är orolig, tänker att om en vecka borde allt vara okej igen. Tiden läker alla sår?

Besparar er bilder på det variga såret, här är från i torsdags ur en vinkel där det knappt syntes 🧐