Mina tankar

Jag känner ingen julstress

Världens finaste lucia-Emilia imorse, så stolt över att äntligen vara stor nog att få vara med i luciatåget.

Okeeeej, varning för provocerande inlägg haha. Rubriken avslöjar vad det handlar om 😉 Men så här, något jag tänker på varje år när det börjar närma sig jul är vilken stress och vilket obehag det verkar skapa hos många. Det pratas överallt om att det är så mycket som ska hinnas med att det inte ens är roligt, i Säker stil-podden kallade Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret den här perioden före jul för ”the most terrible time of the year” (istället för the most wonderful time of the year som i sången….) för en julälskare av rang som jag är så är det närmast provocerande att höra det här, haha – för enligt mig är julen fantastisk!

Redan i oktober måste jag börja lägga band på mig för att inte börja julpeppa, men från och med 1 november har jag bestämt mig för att det är lugnt att gå all in på julmys med julmusik och så börjar jag så smått sätta upp julstjärnor i fönstren, adventsljusstakar m.m. I december åker det tunga artilleriet fram vad gäller julpynt och en riktig kungsgran är viktigt för mig för att få rätt känsla. Dofterna är en större del av känslan än vad jag tidigare förstått, jag behöver doft av gran, hyacint, stjärnanis, kanel, nejlikor och apelsiner, satsumas och brända tändstickor för att maxa julkänslan! Kring jul är dessutom den tid på året jag mest gillar att gå i affärer, för till skillnad från exakt alla andra (?) gillar jag julmusiken som spelas överallt! Jag får snarare ångest andra tider på året när generiska livlösa poplåtar spelas vart man än går – ibland vänder jag och går ut ur en butik igen om musiken är för störig. I och för sig sköter jag i princip 100% av all julklappsshopping på nätet sedan flera år tillbaka, det är mysigt att göra upp listor på vad alla ska få och sen browsa runt i nätbutikerna. Snabbt går det också! Finns ingen anledning att gå runt i butik efter butik på måfå bara för att inte hitta något.

Man hade kanske kunnat tänka sig att en julälskare som jag lätt skulle kunnat känna mig stressad och pressad av att hinna maxa julen i alla avseenden så mycket det går, men det gör jag inte. verkligen inte. Jag trodde den stressen liksom hängde med på köpet när man blev vuxen och fick egna barn men nix – jag känner bara ett större och större lugn ju närmare jul vi kommer. Varje år. Och hur kommer det sig? Jag tror att det är för att jag inte känner någon prestige, jag är väldigt bra på att lägga julen på den nivå jag befinner mig. Som det är nu så jobbar jag heltid och har en väldigt stressig tid på jobbet, därav kommer det inte på fråga att jag skulle ordna någon typ av glöggfest, ordna långväga utflykter till julmarknader på Kolmården eller liknande, baka massor av pepparkakor och lussebullar och bygga ett episkt pepparkakshus. Nej, bara nej. När stressen i övrigt är så stor så vill jag bara fokusera på att det ska vara så lugnt och mysigt som möjligt hemma hos oss övrig tid. Så här ser mitt julmys ut i år mätt i hur mycket ansträngning det kräver av mig och Johan:

  • Dra på julmusik på Spotify i högtalare varje dag när jag kommer hem = 0% jobb
  • Duka fram samma gamla fina juleljus och adventsljus som vi haft i alla år på matbordet och komplettera med en hyacint från ICA som jag slängde ner i varukorgen när vi storhandlade = 5% jobb
  • Att sätta upp julstjärnor och ljusstakar i fönstren = kanske 5% jobb
  • Att gå runt och småfiffa och dutta med små arrangemang av blommor och nejlike-apelsiner på kvällarna när jag ändå inte har något för mig = 5% jobb
  • Att beställa hem en gran från nätet som levereras hem till dörren = 0% jobb
  • Beställa hem en korg med den julmat som vi sedan får hjälp av våra familjer att laga/knytis eftersom vi firar jul hemma hos oss i år = okej, kanske 33% jobb
  • Att dricka en kopp glögg ihop istället för te på kvällen med Johan = 1% jobb
  • Dra på en julfilm i stil med Grinchen, Ensam hemma, The holiday eller liknande en vanlig vardagskväll istället för att kolla på Netflixserier som vanligt = 0% jobb
  • Koka egen risgrynsgröt är ett måste för oss, det är så mycket enklare än vad man kan tro och så mycket godare än de man köper i korvar = 10% jobb

Här har vi landat och det känns väldigt bra. Julmyset frodas hemma hos oss, såklart finns det massor av saker vi också skulle kunna göra, vi skulle kunna sätta väldigt höga krav på oss själva, det finns ju massor av källor till inspiration (eller ångest, beroende på vad man tycker) på Insta och Pinterest. Men det gör vi inte. Är det för barnens skull vi skulle stressa? För att försöka skapa den perfekta drömjulen? Det är klart att vi vill skapa traditioner med dem, men jag tror att de i grund och botten mest uppskattar att vi är tillsammans som familj bara, med vissa väl valda traditioner som man vill hålla fast vid. Det kanske helt enkelt handlar om att lägga kraven och förväntningarna på rätt nivå? Och framförallt, att sedan också vara nöjd med de val man gjort och försöka gå in i njutet så mycket man bara kan istället för att tänka på allt man kunde/borde ha gjort. Jag lovar, ett glas glögg, ett tänt ljus och ”white christmas” på högtalaren och jag är i total harmoni. Mer behövs inte!

Mina tankar

Hur gick det med årets mål egentligen?

För nästan exakt ett år sedan skrev jag en lista på mål som jag ville fokusera på under 2017, och jag kan verkligen säga att jag haft dem med mig hela året och gjort en hel del framsteg med dem! Ska vi gå igenom dem kanske?

1. Jag ville gå ner i vikt och framförallt stabilisera vikten. Det här är en lite jobbig punkt för mig, för det blev ju inte riktigt så. Faktum är att jag väger 15 kilo mer nu än jag vägde för ett år sedan. Men jag känner mig väldigt hoppfull inför det nya året, för det var det här året som jag verkligen förstod att 100% av mina problem med mat sitter i hjärnan, i hur jag tänker och låter mig styras av mina tankar. Det är därför jag har problem med överätande, känsloätande och även emellanåt hetsätande. Jag har hittat helt rätt böcker och poddar i ämnet och kämpar varje dag med mina tankar och att försöka äta bra, hälsosam mat i rimliga mängder. Jag gör framsteg hela tiden! Det går sakta men säkert nedåt, 5 kilo minus sedan augusti i år och mer ska det bli, det tar jag på mållistan för nästa år!

2. Jag ville få fler bloggläsare efter att ha tappat en hel del vid plattformsbytet till Vimedbarn. Det här målet har gått jättebra, jag bytte tillbaka till WordPress och att köra min egen grej och plötsligt dubblade jag läsarantalet igen! Jag ligger rätt stabilt på 1500-2000 läsare i månaden nu vilket är otroligt roligt! Bloggen är något jag vill fortsätta utveckla nästa år.

3. Jag ville byta jobb eftersom jag var så trött på att stå och stampa karriärsmässigt på det jobb jag hade haft i 5 år. Detta är ett av målen jag är mest nöjd med – för visst sjutton fixade jag det! Någon gång i februari bestämde jag mig för att jag banne mig inte skulle tillbaka till gamla jobbet efter föräldraledigheten, jag skulle hitta något bättre till vilket pris som helst. Och sen gick allt väldigt fort och smidigt, jag hittade ett jobb som verkade roligt, sökte bara det – och fick det! Började jobba där i juni. Och jag har aldrig ångrat att jag bytte, jag får snarare nypa mig i armen varje dag för att jag inte fattar att man kan ha det så här bra!

4. Denna punkt ingår egentligen i förra punkten, men jag ville öka min lön med 20% minst. Även detta mål uppfyllde jag! Nästan exakt 20% blev det tack vare jobbytet, ett antal tusenlappar extra i kassan. Så nöjd med det.

5. Jag ville förbättra ekonomin och spendera mindre pengar generellt, men framförallt på mat och shopping ……… eh, den här punkten har väl inte varit jättelyckad, haha. Att flytta till hus, leasa en Volvo V60 (inget av det hade jag ju en aning om att vi skulle komma att göra när jag skrev listan) samt gifta oss var väl inte det sparsammaste vi kunde ha gjort och vi kommer behöva spara massor för att få ihop en bra buffert igen. Men det kommer, frågan är bara när, med tanke på kommande renoveringar av huset, New York-resa, sommarsemester som alltid går loss på en del MED MERA. men, det får stå med på nästa års lista igen!

6. Köpa promarkers och börja rita igen. Varje gång jag är på Panduro fingrar jag på de där pennorna, men jag har verkligen inte prioriterat att rita i år. Och jag tror det kommer dröja några år innan jag känner att jag vill lägga tid på det igen.

7. Sluta bry mig om vad alla tycker. Jag önskar att jag hade gjort bättre ifrån mig här, men jag jobbar på det här varje dag också. Jag känner ju dock att det blir bättre för varje år, jämför jag mig själv nu och för bara 5 år sedan är det en otrolig skillnad! Jag vågar stå upp för mig själv och vem jag är och hur jag ser ut på ett annat sätt nuförtiden. Men det kan alltid bli bättre, förstås.

8. Byta ut min produkter mot giftfria sådana. Både och skulle jag säga här, jag hade dille på att allt skulle vara giftfritt ett tag, men nu har jag slappnat av lite igen. Men det är klart, jag är duktig på att läsa innehållsförteckningar både i mataffären och på hår- och sminkprodukter, så jag har bra koll på vad för ämnen jag omger mig med ändå, undviker helst konserveringsmedel m.m. Detta blir inte en punkt för nästa år, det får bli lite som det blir.

Ja men det här kändes ju bra!! Att få se svart på vitt att jag uppfyllt flera av mina mål! Jag tror det gjorde stor skillnad just att sätta ord på mina önskemål, det har hjälpt mig att veta vad jag behöver kämpa för under året. Snart kommer en lista på mina mål för 2018 också!

Brukar ni göra upp nyårslöften eller mål för året?

Mina tankar

Den känslomässiga bergochdalbanan

Mina egna gryn, kärleken vet inga gränser.

Nu ska jag slå in lite öppna dörrar här: att få barn alltså – vilken jäkla omställning det är på alla sätt och vis i livet. Har aldrig förstått de som säger att det inte förändrat dem att få barn, liksom huuur är det ens möjligt? Visst, jag är jag och så vidare (såklart), men jag har ju varit med om upplevelser som gett otroliga dimensioner till mig och mitt liv. En av de största förändringarna är det känslomässiga, herregud vilken bergochdalbana av känslor det är att få barn. Jag hade på riktigt ALDRIG kunnat förberett mig på detta innan, det är helt omöjligt. All dödsångest jag har, har jag fått sedan jag blev gravid med Emilia. Jag minns tydligt att jag före det inte kunde förstå hur man kunde vara rädd för döden, tex när jag lyssnade på Alex Schulmans dödsrädslor i podden. Varför liksom? Dör jag så dör jag, so what? Klipp till nu. Herregud vilken dödsångest jag har vissa dagar. Och av så många dimensioner! Tänk om jag dör, tänk om de dör, tänk om Johan dör, mina föräldrar, min bror, med mera, med mera.

En annan del är hur stort hjärtat har blivit, framförallt när det gäller barn. Jag känner så starkt för alla barn i hela världen, hjärtat brister bara av tanken på en liten bebis som skriker men inte blir upplockad och tröstad av sina föräldrar. På den nivån är det. En återkommande ångesttanke jag har är alla utsatta barn i världen, alla som råkar ut för sexuella övergrepp, trafficking, fysiskt och psykiskt våld, mord osv. Och det gäller inte bara barn nuförtiden, vi tittade på ”Det sitter i väggarna” härom veckan där de går igenom historien kring folks hus. Och så berättade de om en mamma på 1700-talet som fått ett ”oäkta” barn och hur hon dödade det när det var alldeles nyfött för att slippa skammen. Alltså jag bröt fullständigt ihop, jag bara grät, bytte kanal men det hjälpte inte. Gick och lade mig gråtandes. Så ni förstår att jag inte kan titta på deckare av typen Gåsmamman eller någonting liknande…. inget där det finns minsta antydan till barn som far illa. Jag fattar inte att jag kunnat läsa böcker av typen ”Pojken som kallades det” förr!?!?

Hur länge ska det vara så här? Det var ju rimligt att det var så här så länge man hade små bebisar och var full med hormoner, men nu?? Jag vill liksom dedikera mitt liv till att ta hand om alla barn i hela världen som far illa…

Mina tankar

En ljus framtid

Tack så jättemycket för den fina responsen för mitt förra inlägg, har fått både kommentarer, sms och mail! Blir så glad! Det känns fint nu att ha delat detta med er, jag har ju så grymt bra läsare vet jag. Otroligt stöttande och fina! ❤️

Något som gör att det ändå känns hoppfullt nu med #metoo-rörelsen är att det verkligen verkar hända grejer nu! Äntligen! Det vanliga är ju annars att man håller förövarna om ryggen när det kommer fram vad de gjort. Försvarar, bortförklarar och undviker. Men inte nu! Jag blev så glad när jag läste om alla konsekvenser som Harvey Weinstein fått, han som på något sätt var anledningen till att #metoo drog igång nu. Han har blivit av med sitt jobb, hans fru skiljer sig från honom, han har sparkats från Oscars-akademien, The Weinstein Company pratar om att byta namn för att inte associeras med honom, med mera. Thordis Elva skrev en bok om våldtäkten hon utsattes för tillsammans med sin våldtäktsman. Martin Timells alla program tas bort från TV4:s tablå under hösten, vilket är anmärkningsvärt eftersom han blivit otroligt skyddad av TV4 tidigare – man har ju läst i många år om vad han hållit på med men de har aldrig velat kommentera. Förrän nu. Det är det här som gör mig glad och hoppfull om framtiden. De börjar äntligen få konsekvenser för sina handlingar, så kanske, kanske kan vi få se ett paradigmskifte nu? En ny era där ingen kommer ostraffat undan, utan där omvärlden gör jävligt tydligt för personen att han gjort fel. Där barn i grundskolan och på gymnasiet faktiskt känner sig trygga med hur man ska bli behandlad och behandla andra. Inget tafsande på rumpor och ”balla balla”, inget smygfilmande in i tjejernas omklädningsrum, inga ord som hora och slampa som ropas i korridorerna… eller värre saker som övergrepp. Inget skulle göra mig gladare. Jag tar inte ut något i förväg, men det är fan dags att få känna lite hopp nu. Framtiden är ljus!

Allt och inget · Mina tankar

Mitt bidrag till #metoo

Vi måste fortsätta med #metoo-rörelsen. Vi måste berätta vad vi har varit utsatta för och uppmärksamma andra, dels andra tjejer/kvinnor för att visa att vi inte är ensamma, och dels killar/män för att de ska fatta vad de har gjort och gör mot oss. Tycker det är viktigt också med hashtagen #ihave, att män äntligen börjar ta ansvar för vad de gjort, det ska inte bara vara kvinnor som berättar vad de utsätts för, de måste fan ta ansvar för vad de gjort också, annars kommer vi aldrig komma någonstans.

Jag vill bidra till #metoo genom att berätta om relationen jag hade före Johan, med mitt ex T. Det är nämligen något som har tagit mig många år att bearbeta och verkligen lägga bakom mig. Något jag inte tror att jag berättat så ingående om här på bloggen, eller för så många människor i min närhet heller. Så, här kommer en bit av min historia:

I februari år 2006 var jag 16 år, jag gick första året på gymnasiet och hade hittat en grupp vänner i min klass som jag hängde mycket med. Tillsammans med dem började jag för första gången gå ut och gå på fest, dricka alkohol och träffa killar. Det hade jag aldrig gjort tidigare, i grundskolan var jag nämligen väldigt tillbakadragen och aldrig med i de kretsarna. Men nu var det äntligen min tur att få vara med om de där spännande tonårsupplevelserna som jag hade längtat efter. Det tog inte lång tid innan vi befann oss på en fest i en källarlokal i Fruängen tillsammans med ett grabbgäng som var 5-6 år äldre än oss. Där träffade jag T. Vi hånglade och han försökte dra in mig på toan för att ha sex, men eftersom jag var oskuld så kände jag ändå någonstans i min berusade hjärna att det kändes fel. Vi började träffas regelbundet efter det, han bodde i hans pappas lägenhet i Västertorp och där hade vi många fester med våra gemensamma vänner. Under en fest förlorade jag oskulden till honom i sovrummet medan hans kompisar gick in och ut ur rummet, de tyckte nämligen det var jättekul att störa oss. I efterhand ångrar jag det här så mycket, det är inte så jag hade önskat att min första gång var. Jag känner skam och sorg över det.

Vår relation var otroligt dramatisk, framförallt för att allt kring den här killen var dramatiskt. Han hade haft en tuff uppväxt med föräldrar som inte fanns där utan misshandlade honom psykiskt, en styvfar som var våldsam, kompisar som drack, drogade och var allmänt stökiga och misshandlade varandra och andra hit och dit. Det märktes tydligt genom hela vårt förhållande att T var otroligt otrygg i sig själv, han dövade mycket med alkohol och jag fattade nog redan då att han var alkoholberoende, allt blev liksom bättre och mer hanterbart med alkohol i kroppen enligt honom. Det tyckte däremot ingen annan, han blev helt fruktansvärd och olidlig att ha att göra med när han drack. Han sa hemska saker till andra men framförallt till mig, han blev aggressiv och hamnade ofta i bråk med den som råkade stå för nära. Jag hämtade honom efter nätter på sjukhus, i fyllecell och ordnade skjuts när han var svinpackad inne i stan. Jag visste aldrig vad som skulle ske när han försvann ut på stan för att dricka, men nästan alltid hände något dramatiskt. Och nåde mig om jag försökte kritisera hans drickande, då blev det synd om mig.

Jag hade alltid en väldigt jobbig känsla i kroppen när han var ute och drack, oftast ville jag inte vara med, utan var hemma och väntade på honom. Och jag visste att han alltid skulle komma hem och ställa till ett helvete. För det var alltid någon som hade gjort honom förbannad som han skulle ringa upp och skälla ut mitt i natten, eller så skulle han ta en kniv och åka och ha ihjäl sin styvfar (jag sprang efter och hann stoppa honom halvvägs till bussen), eller så ville han ha sex. Vilket jag aldrig ville, jag tyckte enbart att han var äcklig och hemsk i det där tillståndet. Och jag kunde säga nej hur många gånger som helst, men tjatet om vilken dålig flickvän jag var, hur ful, fet och dålig jag var och att jag flörtade med andra (det gjorde jag inte) TOG PÅ RIKTIGT ALDRIG SLUT, och kl 3-4 på morgonen när jag bara ville få sova så gav jag till slut efter och hade sex med honom. Bara för att få sova. Det var vidrigt sex som kunde pågå i timmar, försökte jag sluta så ställde han till med ett jävla liv igen. Detta hände så många gånger.

Jag minns så många gånger när han, full och odräglig som ett as, ringde mig 10-20-30 gånger mitt i natten bara för att skrika vilken hora och fitta jag var som inte tillgodosåg hans behov för stunden (att han skulle hoppa in i en taxi som jag skulle betala eftersom han aldrig hade några pengar, oftast för att han ville ligga). Jag slutade svara efter några gånger, men han slutade aldrig ringa. Jag fick stänga av telefonen till slut.

Jag minns den gången vi hade varit ute tillsammans och jag hade vredgat honom av någon anledning, vi hoppade in i en taxi och han satt i baksätet och ropade fruktansvärda saker till mig (mycket hora och fitta, äckel osv) och jag till slut gråtandes vände mig bakåt från framsätet och slog och slog mot honom eftersom jag blev så upprörd och ledsen, medan taxichauffören försökte hålla mig tillbaka.

Jag minns den gången vi var på musikal med min familj och han under tiden gjorde upp planer om att gå ut och supa efteråt, fast han hade lovat att vara med mig. Hur han i pausen drog för att träffa sin kompis på Stureplan och jag gråtande sprang efter och mitt på Norrmalmstorg satt på knä på den regnblöta gatan och drog med all min kraft för att försöka hålla kvar honom, hindra honom att gå. Böna och be honom att stanna hos mig. För att jag inte orkade konsekvenserna av att han blev full, inte orkade ha dräggigt fyllesex i flera timmar mitt i natten. Jag minns människorna runt omkring som tittade på mig och jag förstod vad de tänkte om mig. Jag förstod att det inte var så det skulle vara. Det här var fel, det här borde jag inte acceptera. Mot slutet av vår relation trappades allt upp, han började ta till allt mer våld mot mig – knuffa mig så jag flög flera meter, ta stryptag på mig, han slog sönder mina saker, allt möjligt. Då förberedde jag mig mentalt på att till slut lämna honom för gott.

Och jag lämnade honom så många gånger. Första gången redan efter ett halvår ihop, då började han prata om självmord, att han inte klarade sig utan mig. Det blev för mycket för mitt 17-åriga jag, det var ett för stort ansvar att ha hans liv på mitt samvete. Så jag stannade. Men det kom många fler gånger då jag faktiskt gjorde slut och sedan ändå gick tillbaka. Ofta var det JAG som bönade och bad att få komma tillbaka, tex när han hade legat med någon annan på Rhodos. Jag var så rädd att förlora honom. Jag har analyserat detta mycket i efterhand och jag tror det var flera saker som höll mig kvar i fyra år. Framförallt känslan av att jag var den enda han hade i hela världen, att ingen annan ställde upp för honom, jag var tvungen att ta hand om honom. Jag var tvungen att ha ett jobb och betala räkningarna, för han kunde aldrig behålla ett jobb. Jag var tvungen att skydda honom och trösta honom när han var ledsen över hur han betett sig mot mig. Jag fungerade både som mamma och flickvän för honom. Hora/Madonna-komplexet. Men också fanns det något i mig som inte ville vara utan honom. Kärlek kanske? Hur svårt det än är för andra att tro och för mig att förstå i efterhand. Jag blev till slut tvungen att acceptera att det inte ligger på mitt ansvar att se till att han inte tar livet av sig innan jag kunde gå för gott.

Och så var det skammen. SKAMMEN. Så stark var den då, och så stark är den fortfarande. Jag kände skam för att jag ”lät” honom behandla mig på det där sättet, för att jag inte var den där ”starka kvinnan” som alla pratar om och sa nej. För det är ju vad alla säger – ”det skulle aldrig kunna hända mig, jag skulle gå på en gång”. Och det trodde jag med, men det är så lätt att säga om andra, som man inte har någon känslomässig koppling till. Jag isolerade mig sakta men säkert från varenda vän jag hade, berättade aldrig något för någon. När han härjade som värst på nätterna satt jag i min säng och grät med ett svart hål i mitt bröst och tänkte att jag inte hade någon i hela världen att berätta för. Det hade jag ju förstås egentligen – mina föräldrar skulle ju ha kommit till min undsättning direkt om de hade vetat vad som skedde innanför våra fyra väggar. Men jag berättade aldrig, för jag skämdes så otroligt mycket för vilken svag människa jag trodde att de skulle tycka att jag var. För jag visste att de inte skulle förstå varför jag inte bara gick ifrån honom. Jag känner också skam nu när jag berättar det här i bloggen, för vilka som kan komma att läsa det. Men då måste jag påminna mig själv om att det inte är jag som har gjort något fel, det är inte jag som ska känna skam. Jag var bara en ung tjej som blev utsatt av en fem år äldre kille för saker som ingen någonsin borde utsättas för. HAN borde känna skam.

Så ja, #metoo. Helt enkelt. Och jag är på ett sätt tacksam för denna erfarenhet, för jag tror att jag kommer att kunna vara mer medveten när mina döttrar kommer upp i den åldern, och se tecken på att något inte stämmer, på att de inte behandlas schysst eller att något har hänt. Jag kommer ha större chans att veta i vilket läge och vart jag ska vända mig för hjälp, jag har kontakter att vända mig till. Jag volonterade i flera år på Järfälla tjejjour, sedermera ungdomsjouren 1000 möjligheter, med stödverksamhet för unga som utsatts för sexuellt våld. Jag utbildade mig till socionom och har goda kunskaper om vilka instanser och organisationer som kan hjälpa till med detta. Jag skrev en C-uppsats om övergrepp och sex som självskadebeteende vilket också lärde mig otroligt mycket om fenomenet.

Men. Vi ska inte behöva vara tacksamma för såna här skit-erfarenheter. Vi ska kämpa utav bara helvete för att vända den här trenden nu. Kämpa för att all denna kunskap och hjälp ska vara överflödig, att våra döttrar i hela världen ska slippa genomleva de helveten vi själva genomlevt. Att de ska känna sig säkra och respekterade. Det är dags nu att gå in i en ny verklighet utan övergrepp och trakasserier mot kvinnor.

19 bast, ett halvår innan jag lyckades göra slut påförhållandet för gott.

Mina tankar

Att säga hejdå till gamla sanningar

Tack hörni för den fina responsen på mitt förra inlägg! Jag uppskattar det väldigt mycket, speciellt som det är ett väldigt personligt ämne… men det känns bra att vara öppen! Jag har börjat så smått att använda mig av verktygen från boken (kan verkligen rekommendera att köpa den om man har samma problem eller annat beroende!) och jag känner att det ger effekt! Har faktiskt inte hetsätit något idag och heller inte haft jättesvårt att stå emot heller. Nästan orimligt glad för det!

Det här är ju då en sanning om mig själv som jag antingen förnekat eller inte fattat, men jag har faktiskt upptäckt några gamla ”sanningar” om mig själv som jag upptäckt INTE stämmer längre:

1. ”Jag avskyr att träna och jag är dålig på det, (gör jag det så är det endast för att jag måste när jag ska gå ner i vikt)”. En sanning som formades helt och hållet på idrottslektionerna i grundskolan och gymnasiet, tyvärr. För jag gick också på truppgymnastik under flera år i grundskolan, vilket jag både var bra på och tyckte om. Ändå tog skiten från idrotten över. Det här att 99,9% av lektionerna var sporter som fotboll eller innebandy som alltid togs på största allvar av både idrottslärare och klasskompisar och genererade kommentarer som ”ÖH! Fan vad du är sämst, passa inte till Josefina/men vad fan SPRING DÅ!!” osv osv osv. Fan vad det där har förstört! HUR SOM HELST. Hela våren gick jag ju på stenhård bootcampträning och sedan en månad tillbaka kör jag hårda pass på gym med en PT-grupp ett par gånger i veckan. Och fan hörni, lemme tell you, jag är bra på det! Jag får beröm för att jag är stark, vig och har uthållighet! OCH! Jag tycker det är KUL!!! Visst, fotboll och innebandy kanske jag fortfarande suger på, men vem fan bryr sig liksom. Dessutom har jag sett det som att om man är överviktig kan man inte gilla/vara bra på att träna, det är också en aspekt av det här. Men det stämmer verkligen inte.

Ny sanning: jag är bra på att träna och jag tycker om att göra det!

2. ”Jag är superblyg och osocial, vågar inte ta initiativ till att prata med någon, vill helst vara själv och är introvert”. Så här var det faktiskt förr. Hela min barndom har jag fått höra och själv tänkt att jag är så fruktansvärt blyg, och det fortsatte upp i vuxen ålder. Det som fick det att vända var faktiskt tack vare mina mammagrupper då jag fick Emilia! Dels BVC-gruppen (där bla Towe och My ingick) och dels Facebook-gruppen som Josefin startade. Det innebar otroligt mycket häng med de andra mammorna och bebisarna och jag tog verkligen chansen att övervinna blygheten. Det gick! Numera ser jag mig inte alls som blyg, visst är jag inte 100% bekväm i exakt alla sociala situationer, men det tror jag inte att någon blir. Det här är en av mina största vinster i livet, för alla mina nya vänner och modet att prata med vem som helst ger mig otroligt mycket energi och glädje! Dvs, jag är faktiskt inte speciellt introvert heller, nästan mer extrovert faktiskt, sjukt nog för mig. Jag har inget emot att vara ensam, men jag föredrar sällskap nästan alltid numera.

Ny sanning: jag är social, pratglad och bra på att lära känna nya människor!

3. ”Jag har sjukt dålig sångröst” alltså min sångröst är ju faktiskt i nivå med Ariana Grandeeeeee….eeeeeeeh äh nej just det, glömde att vissa saker förändras aldrig, haha 😂

Emilia <3 · Mina tankar

Miniegos

Jag fick uppgiften att fixa stortjejernas frisyrer inför dopet i lördags, det blev lite flätor och lite lösa lockar. Himla fint, speciellt med en rosett i!

Jag hade köpt nya outfits till tjejerna från Newbie, höstiga bruna tights och lila blus. Här sportar Stella kläderna tillsammans med den ständigt närvarande dregelfläcken, haha… (när ska hon sluta dregla??)

Det blev en intensiv men härlig helg i Göteborg! Vi bodde hemma hos Johans syrra med familj, inklusive deras föräldrar och mormor. Och så alla fyra tjejkusiner på det, fullt hus minst sagt. Minsta kusinen Penny döptes och Johan fick bli gudfar till henne. Himla fin ceremoni var det och trevligt sällskap!

Vi hade lite extra hand om Pennys storasyster Néa, så att föräldrarna kunde fokusera på att fixa inför dopet. Néa är ju lika gammal som Emilia och en otroligt go tjej, så det är bara roligt att ha hand om henne. Även om det blir väääldigt intensivt med två 3-åringar och en 1-åring… stortjejerna är superbästisar, nästan mer som systrar än kusiner, för de bråkar på ett sätt som syskon gör, haha. Em är ju annars lite mer försynt av sig och blyg med kompisar, men aldrig med Néa.

Jag känner att det kommer bli toppen när lilla Penny vuxit till sig lite dock, så hon och Stella kan alliera sig med varandra. Just nu blir det snabbt Néa och Emilia som leker och Stella som inte får vara med… så det jag sagt mest den här helgen är troligtvis ”JO, ALLA FÅR VARA MED OCH LEKA!”. De är aningen ego, de där 3-åringarna, och empatiska lite mer när det passar dem, haha… härlig ålder ändå 😉 men för mig är det superviktigt att lära barnen att alla ska få vara med och leka, de ska inte hålla på med saker som att nån inte får vara med, utfrysning och sånt (som lätt kan komma när de blir några år äldre). Jag kommer ju själv ihåg hur ledsen man blev av att inte få vara med och leka, så empati är verkligen något jag ska nöta in i huvudet på dem, det är en av mina käpphästar.