Allt och inget · Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Jag hade kunnat förutse barnens födslar

Idag är det på pricken 3 år sedan vi plussade på stickan och fick reda på att vi väntade vårt första lilla barn. Vår lilla Emilia. Som jag var så övertygad om var en pojke hela graviditeten (och då skulle hetat Max!) fram till tillväxtultraljudet dagen innan hon föddes, då vi fick reda på hur det låg till. Innan dess visste vi inte vad det var för kön men då kunde jag inte hålla mig från att fråga. Helt onödigt så nära förlossning egentligen men jag var SÅ nyfiken, och jag blev så otroligt lycklig över att få en liten flicka. Jag blir alldeles varm i hjärtat av att tänka på tiden som gravid, den var så speciell eftersom det var vårt första barn. Även om jag just då mådde sjukt vidrigt illa och kräktes dygnet runt och inte njöt direkt jättemycket… det är tur att man mest minns det bra! 

Det är så lustigt, jag har kommit på något som nästan känns lite kusligt på något sätt. Vi plussade ju med Emilia den 3 november 2013, 3 juli 2014 föddes hon. På dagen 8 månader senare. Detsamma var det med Stella! 25 augusti 2015 gjorde jag ett positivt gravtest och 25 april 2016 föddes hon, OCKSÅ prick 8 månader senare! Hur sjukt är inte det, att det hände två gånger? Hade jag bara gjort den kopplingen tidigare så hade jag kunnat veta när Stella skulle födas! 

Vem är du, vem är jag, levande charaaader… haha nej men visst är de lika ändå, systrarna? Här har vi Stella första dagen hemma från BB, och här nedan är Emilia, också nyhemkommen:

Kan man föda tvillingar två år isär? 😄

Gravid med Stella

Förlossningen med Stella – del 3

Här kommer sista delen av förlossningsberättelsen äntligen 😊

Runt klockan kvart i sju på morgonen hade epiduralen kickat in, äntligen fick jag ett break i värkarna! Jag låg i förlossningssängen och halvsov medan Johan satt på min ena sida och doulan Cecilia på min andra. Det var så skönt att kunna vila mig ett tag. Dock började jag känna ett tryck nedåt i värkarna istället, samma tryck som jag förra gången tyckte var helt fruktansvärt och som gav mig ordentlig panik. Det jag kände nu var en blandning av glädje över att det gick så pass snabbt framåt och över att bebisen snart skulle vara ute och rädsla inför själva krystfasen som är så sjukt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Jag kände hur kroppen själv började dra ihop sig i små krystningar vid varje värk, men än var det inte dags att krysta på riktigt.

Så jag låg där och lät kroppen småkrysta av sig själv (det går ju inte att stå emot) i vad jag själv trodde var typ 2 timmar men som i själva verket kanske var en halvtimme eller så. Jag minns att Cecilia sa till barnmorskan eller om det var undersköterskan att jag hade krystvärkar och att de frågade mig flera gånger om jag verkligen hade det på riktigt, de trodde inte att jag hade kommit så pass långt ännu. Jag var förvisso 10 cm öppen men det var tydligen någon kant kvar som var tvungen att försvinna. Jag frågade i alla fall barnmorskan hur lång tid hon trodde det var kvar innan bebisen skulle komma och hon svarade att det nog var någon timme kvar. Fy vad uppgiven jag kände mig då, en timme kändes som en oändlighet! Krystvärkarna hade tilltagit rejält och nu krystade jag rätt ordentligt vid varje värk. Jag bestämde mig i mitt stilla sinne att det tamejfan inte var en hel timme kvar, nu skulle ungen ut! Jag var så less! 

Krystvärkarna blev snabbt väldigt kraftiga och när barnmorskan undersökte mig igen sa hon glatt att hon ändrade sig, det skulle gå betydligt snabbare än en timme! Hon sa även att hon trodde bebisen skulle födas med ansiktet upp istället för ned vilket gjorde mig lite rädd eftersom jag vet att det är förknippat med lite mer komplikationer. De frågade hur jag ville föda, om jag ville byta ställning, men jag ville absolut inte lämna sängen. Istället satte de upp fotstöd vid fotändan som jag kunde ta spjärn mot och så höll jag i Johans och Cecilias händer. Och nu krystade jag för kung och fosterland, jag har aldrig någonsin i mitt liv tagit i så oerhört mycket som då jag krystat ut mina bebisar. När man tror att man tar i så mycket det bara går så måste man liksom ta i ännu mer, jag krossade nog ett par fingrar på Johan och Cecilia på vägen haha 😉 Det var också nu det där brölandet kom fram. Ett ljud Alex Schulman en gång beskrev i podden som ”ett döende djur i skogen”, haha! Några gånger när smärtan blev övermäktig så började jag skrika ljust i början till panik, men då påminde Cecilia mig att trycka ner hakan och låta rösten vara mörk istället. Så jag tog i utav bara helvete, brölade på och kände hur jag svettades något kopiöst av ansträngningen… Samtidigt som jag kände hur bebishuvudet kom närmare och närmare själva öppningen… Det känner man nämligen, går liksom inte att missa känslan av ett huvud där 😉 jag frågade Johan om han kunde se något och det kunde han, toppen på ett huvud med mycket mörkt hår på!

Till slut stod huvudet som störst i muttis och vi hade alltså kommit till ”the ring of fire” – då det bränner och gör fruktansvärt ont, det är den värsta smärtan under hela förlossningen och är den smärta jag hade varit mest rädd för… Det är prick just då de säger åt en att INTE krysta vilket är så jävla svårt när allt man vill är att få ut ungen så snabbt det bara är möjligt för att slippa den vidriga smärtan. Men om man inte vill drabbas av allt för mycket skador är det bäst att göra som de säger… Väldigt stötigt och flåsigt fick jag fram ”AJ-AJ-AJ-DET-GÖR-SÅ-JÄVLA-ONT!” Och blev uppmanad att flåsa på ordentligt (typ hyperventilera) för att kunna stå emot krystvärken, sjukt svårt! Här kände jag även att jag sprack lite, men det var liksom inte så att det gjorde direkt ont, jag noterade det bara och tänkte sen inte mer på det. Precis som förra gången, för övrigt.

Till sist fick jag äntligen klämma i ordentligt igen och på kanske 1-2 krystningar kände jag till slut hur bebisen kom ut! Med ansiktet nedåt 😊 Klockan 07.46 kom hon, efter 5 minuter av aktivt krystande och äntligen, äntligen var hon här! Det är verkligen världens häftigaste känsla att föda fram sitt barn, det bästa som finns ❤️ En sån oerhörd lättnad dessutom, den största i livet, att se att ens bebis har kommit ut och mår bra! Hon skrek inte direkt utan det tog några sekunder innan hon lät lite, men skrek ordentligt gjorde hon inte förrän en stund senare. Men allt var så bra så! De la direkt upp henne på mitt bröst med en handduk över och så fick jag och Johan själva kika efter om det var en flicka som trott – och det var det ju! Jag sjöng ”ja må hon leva” för henne (med extremt skakig röst efter all ansträngning) eftersom det ju var hennes födelsedag, precis som jag gjorde när Emlan föddes. 

Stella Othilia Louise föddes alltså klockan 07.46 den 25/4-2016. Stella heter hon efter inspiration från Ems gudmor Jos, Othilia för att det är ett släktnamn på Johans sida och Louise efter min mamma Ann-Louise. Hon vägde 4502 gram och var 54 centimeter lång och hur klyschigt det än kan låta så gjorde hon vår familj fulländad, vi älskar henne oändligt mycket! ❤️

Lyckliga nyblivna tvåbarnsföräldrar med en bara några minuter gammal Stella!

Någon timme efter förlossningen, hon var fortfarande väldigt svullen i huvudet och ansiktet som de ju är direkt efter. Men ändå så oerhört söt och fin ❤️

Natten på BB, helt betagen av min lilla tjej!

Gravid med Stella

Förlossningen med Stella – del 2

Här är andra delen av förlossningsberättelsen, ”lustigt” ändå att jag publicerar det på samma dag som BB Sophia stängde ner sin verksamhet… Så fruktansvärt tråkigt och onödigt, blir upprörd bara jag tänker på det. Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag fick förmånen att föda båda mina barn där, att de hade öppet just de 2 år som jag hade mina barnafödarår! Hur tursamt!? ❤️

Jag hade alltså inte fått något gehör från undersköterskan på BB Sophia om att jag ville ha lustgas när vi kom in på förlossningen vid 03-snåret, vilket provocerade mig något enormt eftersom värkarna kom så ofta och var så starka. Jag måste säga att förlossningsvärkar är en sjukt störig och irriterande smärta, typ som att ha fruktansvärd klåda är extremt irriterande (fast ja, lite mer smärtsamt än klåda då 😉), man vill liksom krypa ur sitt eget skinn.. så när jag har värkar är jag på riktigt dåligt humör  och väldigt irriterad (hanterar eventuellt inte smärta så bra, nej…) vilket ungefär alla som träffar mig då får känna på haha. 

När Johan och doulan Cecilia klev in i förlossningsrummet så sa jag direkt högt till dom att jag hade bett om att få lustgas, mest för att hinta till undersköterskan att skynda på med det. Och då plockade hon fram det! Dock var det bara 50% lustgas och 50% syrgas, och jag märkte snabbt att även om det gav en skön känsla i kroppen och jag kunde låta huvudet fyllas av ett skönt fyllebrus så hjälpte det inte alls lika väl som det gjorde under förlossningen med Emilia. Jag började snabbt hojta om att de skulle ”HÖÖÖÖJAAAAA”, men då fick jag veta att de numera inte får höja, att 50/50 är max!?!? Jag blev så jävla sur då och fortsatte i mitt berusade tillstånd att gnälla och kräva en höjning av lustgasen (hade jag inte varit på kanelen hade jag aldrig vågat kräva det, hej konflikträdd!). Jag hade ju för tusan planerat att klara mig enbart på det den här gången och skulle det göra så där jäkla ont så skulle ju det inte gå! 

Men det blev ingen höjning utan istället tyckte de att jag skulle testa olika ställningar att vara i. Först pratade vi om att sitta på pilatesboll, men eftersom jag helst bara ville ligga på sidan i sängen, med en saccosäck under benen, suga i mig lustgas och glömma att jag fanns så orkade jag inte det. Istället testade jag på att bada runt kl 04.30 efter att jag blivit undersökt och de kommit fram till att jag var öppen ca 5 centimeter. Tiden mellan det att jag fick klä av mig och kliva i badkaret innan de kom med lustgasen var fan fruktansvärd, alltså fyfan för den smärtan när man inte har någon bedövning alls! Men att sitta i badkaret var inte heller något för mig, överhuvudtaget att sitta upp var alldeles för smärtsamt och jag hittade aldrig någon bra ställning där i badkaret. Jag blev tvungen att gå på toa någonstans där mitt i och kunde ju då inte andas lustgas när värkarna kom på vägen dit, jag blev livrädd men ryckte snabbt tag i Johan, lutade mig mot hans bröst och kramade om hans hals medan jag körde proceduren att andas och göra mig tung. Och jag blev faktiskt förvånad över hur väl det fungerade, tyckte nästan det var bättre än lustgasen.. Men jag tryckte ändå snabbt som sjutton lustgasmasken mot ansiktet så fort jag kunde efter att ha kissat, det var lite som min snuttefilt och jag TRODDE inte jag skulle klara mig utan det. 

Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig lugn och inte drabbas av panik, ibland släppte jag fram ett jämrande ”ajajaj!!” innanför lustgasmasken men Cecilia var snabb med att påminna mig om att vara tung och andas, hon hade flera bra mantran som hon hjälpte mig med. Och då gjorde jag faktiskt som hon sa, jag hade lättare för att lyssna på henne än Johan, för varje gång han sa ”ta det lugnt, andas”, så kunde jag liksom inte hjälpa att jag tänkte sarkastiska tankar som ”det är ju jävligt lätt för dig att säga, du vet fan inte hur det känns”, även om jag försökte att sluta med det och göra som han sa istället haha. Men jag visste att Cecilia fött fyra barn själv, så jag kände liksom att hon förstod mig och därför kunde jag låta henne guida mig på ett annat sätt. 

Till slut pallade jag inte med badkaret längre, utan bad om att få gå upp. Då fick jag istället testa att stå på alla fyra på en madrass på golvet (har dock alldeles för klena armuskler för det så det gjorde jag inte länge), därefter att sitta på förlossningspall (som sagt var det alldeles för smärtsamt att sitta ner), men till slut hamnade jag i sängen igen med den älskade saccosäcken under benen. 

Jag tänkte ondskefulla tankar om alla som inte hjälpte mig att få högre lustgasdos och började tjata om kejsarsnitt (vilket jag även gjorde förra gången…). Det verkade ta alla på sängen, alla tittade på varandra och blev helt rådvilla. Allt gick ju så bra! Men jag tror att mitt tjat om kejsarsnitt mest var en mental snuttefilt, det gjorde ju så satans jävla ont, flera gånger kände jag att värken inte ens klingade av utan bara minskade lite innan den återvände fullt ut igen! Fick alltså inte riktigt någon vila (men så fortskred allt väldigt snabbt också, så det är inte så konstigt) och de där tankarna om vad som komma skulle blev svårare och svårare att slå ifrån sig. När jag då knappt heller fick någon lindring i smärtan av lustgasen var kejsarsnitt det jag kunde komma på som snabbt skulle ta mig ur den vedervärdiga smärtan. Jag ville tänka att jag kunde få smärtan att försvinna när som helst om jag ville. Att jag hade kontroll. Det var dock ingen som agerade på mina krav och det är jag ju glad för i efterhand även om jag hatade det just då. 

Jag hade verkligen bestämt mig för att jag inte skulle ta epidural denna gång, med tanke på hur det blev förra gången (då det gjorde att värkarbetet stannade av och allt tog så fruktansvärt lång tid eftersom jag inte heller kunde få värkstimulerabde i och med att jag fick feber och därmed antibiotika intravenöst). Men när barnmorskan sa att jag inte kunde få kejsarsnitt men däremot epidural om jag ville så kände jag bara att fuck it, hit med eppen eftersom inget annat hjälper! 

Det tog läkaren rätt lång tid innan han lyckades sätta in epiduralen på mig, för fan vad svårt det är att ligga still i fosterställning, som man måste göra, när det kommer en värk! Tre gånger tror jag han försökte men fick avbryta för att jag rörde mig eller kastade ut någon arm av ren smärtimpuls. Jag hörde hans irritation hehe. Till slut lyckades han dock sätta den vid ca 06.30 och typ tjugo minuter senare var den irriterande smärtan i rygg och lår så gott som väck. Då kände jag istället bara den där tryckande smärtan nedåt istället, det vill säga början på krystvärkarna…

Fortsättning följer 😊

Gravid med Stella

Förlossningen med Stella – del 1

Jag hade ingen som helst aning om att något var på gång innan allting startade, vi hade ju varit och kollat upp minskade fosterrörelser på BB Sophia både på lördagen och söndagen 23 och 24 april, allt såg fint ut men Stella hade verkligen lugnat ner sig (med facit i hand så vilade hon väl förmodligen upp sig inför förlossningen). Jag blev ju till och med undersökt på lördagen och fick höra att min livmodertapp var omogen, bakåtriktad och 3 centimeter lång – då var det alltså inte igång alls. Så tänk på det alla gravidisar som väntar på att föda, från att det inte varit på gång alls så kan det gå jäkligt fort tills det drar igång och bebisen är ute! 🙂

På söndag kväll gick vi och la oss precis som vanligt, allt var som det brukar. Emilia sov i sitt rum och jag och Johan somnade rätt tidigt. Runt 00.30 så vaknade jag av vad jag trodde var förvärkar. Eller, önsketankar om att det skulle vara förvärkar eftersom de knappt gjorde ont än, så jag läste lite bloggar på telefonen i tron att jag snart skulle kunna somna om. Men de tog sig väldigt snabbt och kanske 20 minuter senare väckte jag Johan bara för att säga att jag EVENTUELLT hade riktiga värkar och att han inte skulle åka till jobbet på morgonen utan att kolla av med mig först. Jag fick honom att gå och värma en vetekudde till mig och ge mig två alvedon och tänkte väl att det skulle göra susen, jag trodde fortfarande att jag nog inbillade mig att det var igång, märkligt nog. 

Men det tog inte lång tid innan det började bli ännu jobbigare, smärtan satt liksom framförallt i nedre delen av ryggen och i övre delen av låren, så jag sa att jag ville pröva att duscha varmt (googlade även ”skillnad på värkar och förvärkar” och såg att riktiga värkar blir värre av att man rör på sig medan förvärkar tydligen försvinner då, mina blev värre då jag rörde mig så här någonstans började jag förstå vad som pågick), jag satte mig på golvet i duschen medan Johan satt på toaletten bredvid mig och höll mig sällskap. Smärtan blev bara värre och värre för varje värk, men än var jag inte övertygad om att det var igång. Tills det började sippra ut lite fostervatten… Dock fortfarande så pass lite att vi båda diskuterade om det verkligen var fostervatten det handlade om… till slut förstod vi dock att det verkligen var det eftersom det var vita flagor i det vilket jag minns att det var förra gången också.

Vid det laget var värkarna så pass jobbiga att jag var tvungen att ha fullständig tystnad medan de varade och försöka att bara andas och ”vara tung” genom dom. Det var alltså hög tid att packa det sista i förlossningsväskan och ringa mina föräldrar som skulle komma och ta hand om Emilia. Johan fick ta hand om det praktiska medan jag fokuserade på att klä på mig mellan värkarna och sedan ringa in till BB Sophia. För många är ju själva samtalet till förlossningen lite laddat eftersom att man vet att de lyssnar efter om man får en värk under samtalet och försöker se hur jobbigt man verkar ha det/om det verkligen är dags att komma in, för man vill ju inte bli avvisad med ett ”ta en alvedon och ring tillbaka om det blir värre”… För mig blev det dock inga problem, jag hann bara säga ”Hej jag heter Josefina, kan du vänta lite…” innan jag fick fokusera på att ta en värk haha! Sedan kunde jag meddela sköterskan i luren att jag haft värkar i ca 1,5 timme och att de kom med ca 2-3 minuters mellanrum och fick då till svar att jag var välkommen in på en gång, att de skulle ha ett förlossningsrum redo åt mig. När hon sa det så mimade jag och Johan ”YES!!” till varandra, vi blev så glada att vi slapp bli hänvisade någon annanstans och att vi fick komma in direkt!

IMG_6400Den enda bild jag tog under förlossningen, inte ens Johan hade sinnesnärvaro att ta någon mer bild trist nog… Här hade jag så ont och var rädd inför smärtan som komma skulle. Men ta en snapbild kunde jag i alla fall, haha.

Jag fick på mig kläder och la en handduk i byxorna och direkt därefter så gick vattnet ordentligt, verkligen hela byxorna blev dyngsura – då blev jag faktiskt rätt pepp eftersom det kändes så tydligt då att bebisen verkligen var på väg! Mamma och pappa kom snabbt hem till oss och jag fick ta två värkar medan jag gråtandes kramade mamma innan vi kunde åka iväg. 

I bilen ringde vi till doulan Cecilia som fick kasta sig in i en taxi till BB Sophia. Bilfärden in var ju förjävlig, när man har värkar vill man INTE sitta ned och vara fastspänd och fan vad man hatar minsta lilla gupp i vägen, alltså fy! Men jag försökte att ta värk efter värk genom att bli tung och andas och hela tiden var mitt mantra ”snaaaart är det ööööveeeer, snaaaart är det ööööveeeer”, för att påminna mig om att det snart kommer en paus. Jag förbjöd även Johan att yttra ett enda ord under hela bilfärden, jag ville bara fokusera på att gå in i mig själv. Hela tiden kände jag en smygande panik tränga sig på, en rädsla inför hur ont det skulle komma att göra, men än så länge kunde jag hålla tillbaka den och tvinga mig själv att inte tänka framåt, utan bara försöka vara här och nu.

När vi kom fram följde Johan med mig upp på förlossningsrummet innan han gick iväg för att parkera bilen, jag fick sätta på mig en sjukhusskjorta och direkt krävde jag att få lustgas. Undersköterskan stirrade bara på mig då och inte tog hon fram lustgas, hon bara masserade mig i svanken under värkarna vilket mest irriterade mig eftersom jag verkligen hade hållit ut i väntan på att få den heliga lustgasen…

Fortsättning följer! Om ni är intresserade kan ni även läsa förlossningsberättelsen från förlossningen med Emilia, här är del 1, del 2 och del 3, och även ett inlägg om tiden efter förlossningen 🙂

Gravid med Stella · Stella <3

Hon är här nu!


Efter en förlossning som satte igång med värkar och vattenavgång strax innan kl 01 i natt så föddes vår lilla Stella kl 07.46 i morse den 25/4-2016 på BB Sophia! 4502 gram och 54 cm – vår goa, fina lillstora tjej! Allt har gått jättebra och både Stella och jag mår fint förutom att vi är möra och trötta efter pärsen då haha. Nu ska vi vara här över natten, Emilia är hos sin mormor och morfar så länge och imorgon ska systrarna få träffas för första gången! Återkommer när vi kommit hem och landat lite.

Gravid med Stella

Ultraljud. Igen. 

  

 Jag i ett nötskal. 

 En sån här sminkning skulle definitivt muntra upp mig! Grymt snyggt ju :))

Igår var vi som sagt på tillväxtultraljud nummer 2! Fjärde ultraljudet för denna graviditet. Det positiva var att hon ser ut att må fint, hjärtat slår på som det ska, det är bra med fostervatten och hon verkar välmående på alla sätt. Underbart att höra! Det mindre positiva är att hon faktiskt har lagt på sig mycket mer i vikt än vi trott, det blir nog en ganska stor bebis om beräkningarna stämmer, bra mycket större än sin storasyster när hon föddes och det redan 9 dagar före beräknat datum… Det gjorde mig till en början väldigt orolig, dels för min egen kropps skull men även för risken för komplikationer under förlossningen och att min barnmorska (som jag ringde direkt efteråt) sa att ”men om man märker att förlossningen inte går som det ska så kan man avbryta och göra ett kejsarsnitt istället”, och då tänker jag bara att varför ska man vänta tills det skiter sig istället för att förekomma och planera in ett kejsarsnitt på en gång?? Är så oerhört less på alla barnmorskors mantran ”vaginal förlossning/amning/vad som helst är aaalltid bäst”. Osv. Det må vara hänt, men det är MIN kropp och MITT barn det handlar om – trots det är riskerna för mig och min kropp, min oro med mera helt ointressanta känns det som. Jag har inget att säga till om. Enda chansen till kejsarsnitt är antingen om det skulle bli som jag beskrev ovan alternativt att jag gått in i vecka 42 och gjort ett nytt ultraljud med beräknad vikt över 4500 g, DÅ först kan vi diskutera planerat kejsarsnitt. Tråkigt att man själv som gravid har noll möjligheter att påverka det där. Jag lugnade dock ner mig under dagen i alla fall, det känns inte riktigt lika jobbigt längre i och med att jag hoppas och tror att förlossningen sätter igång inom de kommande dagarna. Börjar det dra ut på tiden kommer det däremot inte alls kännas kul… Ibland hade det suttit fint att ha egenskapen att kunna vara bestämd och ställa krav på folk, men jag är som vanligt supermedgörlig och snäll och vill inte vara besvärlig och accepterar bara det min barnmorska säger och är förbannad inombords istället. 

Jag undrar verkligen om det här att jag känner mig orolig och ledsen mest hela tiden för allt möjligt just nu har med graviditeten att göra, eller om det bara är min gamla vanliga ångest. Men i vanliga fall har jag inte alls lika nära till tårar som jag har nu, känner mig liksom så känslig och nere bara. Jag hade önskat att jag kunde vara glad och njuta av sista tiden som gravid istället! 

Emilia <3 · Gravid med Stella

Min och Emilias mysdag

  Ja, så här är mitt liv nu, fastlåst vid hemmet och bilen…

  Sysselsättning i väntan på barnmorskan 

  Fika på Delselius! De har jättegoda mjölkfria chokladbollar 🙂

Dagens besök hos barnmorskan kändes lite nedslående. Bebis har gått från ruckbar till rörlig igen, dvs hon är mindre fixerad än hon var senast… Hur händer det ens? Det innebär att om vattnet går måste jag omedelbart lägga mig ner i horisontalläge och ringa förlossningen och troligtvis åka ambulans in dit, risken är annars att navelsträngen åker ner och typ kommer i kläm eller så. Tack, tack för den extra oron, brukar ju komma därifrån och känna mig lugnare i vanliga fall. Ska också på ett extra tillväxtultraljud imorgon eftersom det förra tydligen gjordes redan i vecka 32 och SF-måttet stuckit iväg lite igen. Så imorgon får Johan vara ledig och skjutsa in mig till Ultraljudsbarnmorskorna på S:t Eriksgatan eftersom det känns lite olustigt att åka kollektivtrafik dit och hem OM vattnet skulle gå och jag då behöver lägga mig ner typ på bussen eller en parkbänk… Haha. 

Emilia var med hos barnmorskan eftersom hon och jag har haft en mamma- och Emiliamysdag för oss själva, det var inte första gången hon var med men det var första gången hon verkligen reagerade på vad som hände. När de stack mig i fingret för att kolla blodvärde och blodsocker så tyckte hon det var väldigt läskigt, hon sa ”nej, mamma, plåtte, plåtte!” Och ”Illa, illa!” (Illa säger hon när hon gjort illa sig/har ont och då ska man såklart ha plåtte/plåster), det tog en liten stund innan jag fattade att hon menade mig för förut har hon inte brytt sig, men så såg jag att blodet rann rätt rikligt ur fingret (sprutor och blodprov är helt odramatiskt för mig så jag tänkte inte ens på det) och att Emilia såg det och tyckte det var obehagligt. Så dåligt samvete jag fick då! Jag hade ingen aning om att hon ens skulle fatta vad som hände. När jag fick plåster blev hon nöjd dock, speciellt när hon bad om och fick ett plåster på fingret hon med ❤ när jag sedan skulle lägga mig på britsen för att bli klämd på magen och lyssna på bebis hjärtljud var hon återigen orolig för mig, hon stod vid fotändan och ropade ”mamma, mamma!” hela tiden och höll mig i foten. Alltså min lillgumma! Ville bara ta upp henne men det kunde jag ju inte, så jag fick upprepa hela tiden att mamma är här och allt är bra. Glad var hon när vi gick därifrån i alla fall 🙂 

Sen blev det fika på Delselius, second hand-shopping på bästa Pinocchio (fyndade två vita T-shirts från PoP och en rosa kofta från Tommy Hilfiger för sammanlagt en hundring till Emlan!), matning av ankor och sen somnade hon i bilen av ren utmattning (hon hade också vaknat 05.20 i morse…), så för typ andra gången i hennes liv fortsatte hon sova när jag parkerat bilen så jag kunde lyfta ur henne sovandes och lägga henne i sin säng utan att hon vaknade! Efter 20 min kom hon dock ut till mig i soffan och somnade om på min arm. Så även jag fick mig en tupplur vilket är helt nödvändigt these days. Så otroligt mysigt! En fantastiskt mysig dag har vi haft ihop jag och min stortjej även fast vi inte gjort något superspeciellt, men hon har varit på gott humör och jag har kunnat bara njuta av dagen ihop med henne. Vilket känns skönt i mammahjärtat i och med att bebis snart kommer och upptar mycket uppmärksamhet. Vill inte att min stora tjej ska känna sig bortglömd ❤