Allt och inget · Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Jag hade kunnat förutse barnens födslar

Idag är det på pricken 3 år sedan vi plussade på stickan och fick reda på att vi väntade vårt första lilla barn. Vår lilla Emilia. Som jag var så övertygad om var en pojke hela graviditeten (och då skulle hetat Max!) fram till tillväxtultraljudet dagen innan hon föddes, då vi fick reda på hur det låg till. Innan dess visste vi inte vad det var för kön men då kunde jag inte hålla mig från att fråga. Helt onödigt så nära förlossning egentligen men jag var SÅ nyfiken, och jag blev så otroligt lycklig över att få en liten flicka. Jag blir alldeles varm i hjärtat av att tänka på tiden som gravid, den var så speciell eftersom det var vårt första barn. Även om jag just då mådde sjukt vidrigt illa och kräktes dygnet runt och inte njöt direkt jättemycket… det är tur att man mest minns det bra! 

Det är så lustigt, jag har kommit på något som nästan känns lite kusligt på något sätt. Vi plussade ju med Emilia den 3 november 2013, 3 juli 2014 föddes hon. På dagen 8 månader senare. Detsamma var det med Stella! 25 augusti 2015 gjorde jag ett positivt gravtest och 25 april 2016 föddes hon, OCKSÅ prick 8 månader senare! Hur sjukt är inte det, att det hände två gånger? Hade jag bara gjort den kopplingen tidigare så hade jag kunnat veta när Stella skulle födas! 

Vem är du, vem är jag, levande charaaader… haha nej men visst är de lika ändå, systrarna? Här har vi Stella första dagen hemma från BB, och här nedan är Emilia, också nyhemkommen:

Kan man föda tvillingar två år isär? 😄

Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Förlossningstankar (långt inlägg)

20140704-223138-81098221.jpg
På BB Sophia dagen efter Emilias födelse. Så färsk! ❤

Okej, i och med att jag är gravid så blir det ju rätt oundvikligt att fundera på det här med förlossning igen. Jag känner till och med att det är jäkligt viktigt att jag funderar på det, med tanke på hur det var förra gången, jag minns det fortfarande som det mest brutala och traumatiska jag varit med om – och då gick ändå allt tekniskt sett toppen! Jag mådde bra, Emilia mådde bra hela tiden och det var inga problem. (Förlossningsberättelser del 1, 2, 3 och 4 finns att läsa om någon är intresserad :)) Allt började helt perfekt, en vecka före beräknad förlossning hade jag inga som helst känningar av värkar eller så, utan helt plötsligt klockan 17 på eftermiddagen gick vattnet med ett stort fett SPLASH när jag skulle kliva in i duschen. Efter någon timme började värkarna komma så smått och två-tre timmar efter att vattnet gått var värkarna regelbundna och kom typ 3-4 stycken per 10 minuter. Ett skolboksexempel skulle man kunna säga. När vi kom in till BB Sophia vid 20-tiden hade jag rätt så ont och det blev ju bara värre och värre, först ville de skicka hem mig men eftersom jag hade fem värkar bara på vägen till bilen så vägrade jag gå med på att åka hem, jag krävde att få vara kvar. När jag sedan fick lustgas så var det som himmelriket på jorden, det hjälpte så sjukt himla bra! Men jag valde ändå att få epidural, i rädsla över att det sedan skulle göra så ont att jag inte skulle fixa det. Det skulle jag inte ha gjort för då stannade allt av (vid 01) och det kom inte igång igen på allvar förrän kanske vid 8-tiden på morgonen. Vid lunchtid stängde de av epiduralen för att jag skulle kunna känna mina krystningsvärkar ordentligt och då kom även det där fruktansvärda trycket nedåt vid varje värk, det var då smärtan blev ÄNNU MER ohanterbar. Jag kunde inte sluta vråla från djupet av mina lungor av smärta. jag hängde fast vid lustgasen som om livet hängde på det och ville under inga omständigheter krysta, att jag skulle få en bebis fanns inte i mitt huvud, det fanns ingen längtan, ingenting, trots att jag läst så mycket innan om att man ska tänka ”JA” när värkarna kommer, jag visste hur man ska andas och att man ska ha en målbild. Jag visste ju också att det SKULLE göra brutalt ont, men inget i världen kan förbereda en på känslan… Men ingen av de hjälpande tankarna fanns, det fanns bara brutal smärta och jag ville att den skulle försvinna. Det var trycket ner mot mellangården som gjorde att jag tappade fattningen totalt, inte själva värkarna i mage och rygg. Så jag sög i mig lustgas för glatta livet och gastade om hur värdelös jag var och hatade alla som försökte få mig att fokusera på förlossningen. För rummet fylldes av folk som skulle hjälpa mig, (vilket jag upptäckte då jag vaknade till mellan blackouterna) fantastiskt fina barnmorskor, undersköterskor och en förlossningskirurg eftersom jag råkat skrika att jag ville ha kejsarsnitt. Alla försökte hjälpa mig så gott de kunde, men det hjälpte inte för mig, jag ignorerade dom bara. Till sist slet läkaren lustgasen ur händerna på mig (efter att ha sagt åt mig flera gånger att släppa den) och krävde att jag krystade och när jag väl gjorde det så gick det hur fint som helst, jag fick snabbt kläm på krystandet. Det var inga problem och det tog inte alls lång tid innan hon kom ut. The ring of fire, när huvudet är som störst i muttis var ju den värsta smärtan någonsin, men den var över på en minut. När hon sedan väl var ute, så kände jag absolut ingenting. Ingen glädje, det kom inga tårar, ingenting. Jag stirrade bara på Johan och var i total chock. Visst såg jag bebisen, men egentligen gjorde jag det inte heller. De tre nätter vi spenderade på BB är också bara något jag minns i ett töcken av fruktansvärt stark rädsla över att hon plötsligt skulle dö om jag råkade somna, att någon av oss skulle tappa henne och hon skulle bli hjärnskadad, att hon aldrig skulle hämta sig från gulsoten, att hon skulle vara sjuk på något sätt… och så vidare.  Det fanns ingen bebisbubbla. Det fanns bara dödsångest. Och samtidigt var jag i chock efter förlossningen.

Det konstiga är också att jag inte berättade för någon om hur jag mådde, jag koncentrerade mig på att få amningen att fungera, att kunna kissa utan kateter, ta hand om Emilia på bästa sätt och så. Jag tror att jag tänkte att om jag inte låtsas om att rädslan finns så försvinner den, för tänker jag tanken (om hemska saker) så kommer det ske (dvs att jinxa det), eller kanske var jag rädd att få en klapp på huvudet och ett ”men lilla gumman, så där känner alla nyblivna föräldrar, get over it” (vilket de förmodligen inte ens skulle sagt). Den där dödsångesten fortsatte ju bara sedan, och blev hundra gånger värre när vi åkte hem från BB där jag ändå kände mig trygg med att det fanns personal att tillgå dygnet runt. Nätterna var mina värsta fiender, för då var jag tvungen att sova lite och kunde inte vaka över Emilia varje vaken minut. Varje gång jag vaknade och såg att hon levde så kände jag sådan enorm lättnad. Det tog också väldigt lång tid innan rädslan dämpade sig, kanske 3 månader? den höll i sig efter det också men i lite mindre skala, ända fram till E var typ 8-9 månader. På något sätt känner jag att jag missade lite av hennes första månader i livet, jag hade svårt att vara glad, troligtvis för att jag ville skydda mig från att känna för mycket kärlek i fall jag skulle förlora henne även om kärleken såklart växte sig starkare och starkare ändå. Men jag ville dämpa den eventuella sorgen liksom. Vilket ju självklart inte ens skulle vara möjligt att göra ändå, men jag tror det var så min reptilhjärna resonerade. Jag tror definitivt att den traumatiska smärtan under förlossningen hade med saken att göra, att den gjorde den senare dödsrädslan värre för att jag var så upptagen med att vara chockad?

När jag nu tänker på nästa förlossning, så blir jag rädd igen. Rädd för smärtan och rädd att jag ska må så där dåligt igen och behöva gå omkring och vara rädd för döden dygnet runt. Nu har jag ju fått tillbaka mina lugna trygga nätter igen, jag är inte längre rädd. Men jag vet ju inte om det blir samma visa nästa gång… det får det bara inte bli! Därför har jag bestämt mig för att jag vill ha med en doula under förlossningen som kan hjälpa mig att behålla fattningen. Jag ska även skippa epiduralen, lustgasen fungerade ju så bra och jag vill inte ha den där plötsliga smärtchocken när epiduralen släpper igen. Jag tror verkligen att det gjorde allt värre. Däremot är jag helt säker på att jag vill föda på BB Sophia igen, jag har inget negativt att säga om dem. De var fantastiska! Och jag kände mig hela tiden trygg i deras händer. Men jag behöver helt enkelt en väldigt erfaren doula som bara finns där för mig (och Johan) och som gärna kan vara hård mot mig om jag börjar tappa fattningen. Som jag kan vara ärlig med. Jag har kontaktat Cecilia Olin som jag gick på gravidyoga hos förra året som sagt ja till att vara vår doula. Jag tror och hoppas att hon kommer vara det stöd jag behöver! 🙂

Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Älskade gravidmagen

  Enda bilden från idag… Eller om det var igår…

Gud, borde jag tagit en magbild denna vecka också, kom jag på nu? Men magen lär väl knappast ha växt så mycket så här pass tidigt? Inte ens förra graviditeten dokumenterade jag varje vecka, bara när jag kände att den verkligen hade vuxit ännu mer. Undrar förresten om den kommer bli lika stor nu som förra gången:

 Fyra dagar innan förlossningen startade 

Megamagen! Mycket bristningar över hela magen (som var helt rödlila och grova då men som är typ helt osynliga nu, det var inget att haka upp sig på alltså, kan jag säga såhär i efterhand!), men jag tyckte då och tycker fortfarande att den var sååå himla fin. Älskade att verkligen visa upp magen för alla, som gärna fick känna på den (vet att inte alla gravida gillar det), men all uppmärksamhet på magen/graviditeten/barnet ÄLSKADE jag. Och gör fortfarande, för jag tycker det är så himla häftigt, hur kroppen att fungerar, att just jag fick äran att bära och föda barn… Det är ju så wow det kan bli! Så känner ni för att komma fram och känna på lite bebissparkar längre fram behöver ni inte vara blyga 😉 jag ser fram emot att magen ska växa helt enkelt, få känna sparkar och låta Emilia få känna på dem och säga hej till sin syster eller bror. Längtar! 

Gravid med Emilia

För exakt ett år sen…

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/99a/51445590/files/2015/01/img_1047.png

…Hade vi precis varit på första ultraljudet – nämligen KUB-ultraljudet i vecka 14. Jag minns verkligen hur underbart det kändes efter all nervositet och rädsla för att man kanske ändå bara skulle ha inbillat sig graviditeten. Så låg det en liten bebis där på skärmen och sprattlade! Tårarna bara rann av lycka och Johan och jag tittade på varandra och skrattade och tog varandras händer. En av de bästa dagarna i mitt liv!

Bilden är från appen Timehop!

Emilia <3 · Familj & vänner · Gravid med Emilia

Efterkontroll

IMG_8568.JPG

Tänk att det inte går en enda dag utan att vi är på språng?? Absolut inga dagar då vi bara hängt i soffan har vi haft sen värmeböljan gick över i höstväder. Men det beror antagligen på att jag är så fruktansvärt rastlös. Fixar inte att bara hänga i soffan en hel dag! Då sätter jag igång och rensar ur nåt skåp, storstädar eller så. Haha. Idag har vi i alla fall varit i stan igen hela familjen, börjar få in vanan nu! Har till och med vågat mig på att åka rulltrappa med barnvagnen en gång (dock tom), läskigt men nyttigt. Kan ju liksom hända att hissen inte funkar nån gång och då måste det ju funka ändå. Först var vi på Barnbutiken och handlade ekologisk babyduschkräm (har upptäckt att det behövs ibland. Som när Em bajsar blöjan så full att det rinner ut på mig, soffan och mattan, naturligtvis bara som ett helt hypotetiskt exempel eeh.. ) nya nappar och en nappflaska som vi tänkte testa.

Därefter var det dags för efterkontroll på MVC. Det var kul att återse barnmorskan vi haft under graviditeten och få visa upp resultatet av den, vår fina lilla Emilia! Vi gick igenom förlossningen tillsammans, sammanfattade den som bra, och sen undersökte hon mig, vilket jag bävat för. Men det gick fint! Jag trodde ju att jag fått en förlossningsskada, men så var det inte visade det sig. Som tur är!! Allt såg fint ut, vilket var väldigt skönt!

Imorgon ska jag och Em fixa pass inför resan till Aruba (längtet!!) och sen blir det mammagruppträff på Moderna museet istället för Waynes i Liljeholmen som vi varit på förut. Skönt med lite mer utrymme när barnvagnsmaffian svänger in alla sina vagnar. Kan bli rätt mycket med 7-8 vagnar på ett café.

Just nu har vi soffhäng, Em sover på mig efter många timmars försök att söva henne. Nu är det så mysigt! Men längtar redan tills imorgon när hon slår upp sina blå igen…

Gravid med Emilia

Efter förlossningen

Jag tänkte att jag skulle fortsätta på förlossningsberättelsen med att berätta om vad som hände efteråt, att få upp Emilia på bröstet var ju bara början… på en lång och krokig men underbar väg.

Efter att vi spenderat några timmar i förlossningsrummet efter själva förlossningen, då vi druckit cider och käkat mackor, ammat lite för första gången, jag blivit sydd och lillan blivit vägd, mätt och undersökt, så fick Johan ta av sig tröjan och sitta hud mot hud med Emilia medan jag duschade och försökte kissa. Det var helt omöjligt, så de fick sätta kateter på mig igen, kul nog. Därefter tog jag Emilia i famnen, Johan tog packningen och så gick vi tvärs över våningsplanet till vårt lilla BB-rum som vi skulle bo i de kommande dagarna.

Första dygnet efter förlossningen är rätt suddigt, jag vet knappt vad som hände eftersom att jag var så tagen efter förlossningen. Jag vet i alla fall att en barnmorska tyckte att Emilia skulle sova på mitt bröst första natten (skulle jag aldrig våga nu), vilket gjorde att jag vaknade typ var tjugonde minut för att hålla koll på henne och på att hon inte ramlade ner. Dessutom kom personalen förbi flera gånger på nätterna och kollade till oss (saknar det fortfarande!!) hjälpte mig med amningen eftersom jag efterfrågat det och satte kateter, jag KUNDE verkligen inte gå på toaletten själv! Jag kunde liksom inte trycka ut nåt, jättemärklig känsla men tydligen vanligt efter en förlossning. Dagen efter flöt förbi utan att något mer hände än att vi tittade på, bar på, mös med och försökte amma Emlan. Vi försökte också lära oss allt det där basic som ingen av oss kunde sedan tidigare, dvs byta blöja (gjorde vi tillsammans varje gång de första dagarna), sätta på henne små minikläder med omöjliga knäppningar och knytningar och bara att ta upp och HÅLLA henne! Det var SÅ svårt och läskigt att ta upp henne och se till att hela tiden hålla huvudet i schack och på ett bekvämt sätt för både henne och oss. Jag hade helst velat att en barnmorska skulle placera henne hos mig första dagarna så att jag inte skulle göra illa henne. Är i och för sig fortfarande inte helt bekväm med att ta upp eller hålla henne, har katastroftankar om att jag råkar tappa henne eller att jag ska råka dänga hennes huvud i dörren för att jag missar att hålla koll en minisekund…

Katastroftankar har jag förresten alltid haft men de har eskalerat något fruktansvärt nu efter att jag fått barn. Varje kväll den första veckan så grät jag för att jag tänkte att det var sista gången jag skulle få se Emilia, jag var och är så himla rädd för plötslig spädbarnsdöd, men nu har jag lärt mig att hålla rädslan hyfsat i schack som tur är. Försöker tillämpa KBT på det, dvs att ”notera tankarna, inte värdera dem och sedan lägga dem på hatthyllan” som min gamla terapeut förklarade det för mig. (gick i KBT pga katastroftankar och ätstörningar för några år sedan). Men det är inte lätt! Jag kämpar hela tiden med att inte låta tankarna ta över och bli helt panikfylld av alla faror. Men jag ska iaf börja gå hos en psykolog via BVC för att inte katastroftankarna ska utvecklas till en depression. Kan ju vara skönt att slippa liksom..

På fredagen upptäcktes att Emilia hade gulsot och hon fick ligga i en liten solbädd (mycket likt ett babynest) som var upplyst underifrån av blått ljus och så fick hon ha ögonskydd på sig. Fy vad hon hatade det, det var helt hemskt. Hon ville ju bara vara nära, nära och titta på oss med sina vackra ögon – och så fick hon inte det! Visst kunde man ha solbädden i famnen men det är ju knappast samma sak som att ha henne hud mot hud… Gud så hon skrek och gud så jag grinade, här hade ju baby bluesen satt in också… 18 timmar fick hon tillbringa i solbädden sammanlagt och vi fick vara en extra natt på BB på grund av det.

Till slut kom söndagen då vi äntligen fick åka hem. Eller äntligen och äntligen, så kändes det inte då. Jag grät när vi skulle gå därifrån, dels eftersom att det var jobbigt att lämna bebisbubblan och alla underbara barnmorskor och undersköterskor på BB dels eftersom jag var livrädd för att gå ut i världen och vara ANSVARIG FÖR EN MÄNNISKAS LIV. Vilket gjorde att jag storgrinade från att vi gick in i hissen på BB tills vi var hemma pga livrädd att något skulle hända på bilfärden hem. Det gick ju jättebra, men det var verkligen sjukt läskigt. Men det kändes värt det när vi kom hem och fick ett jättefint mottagande av våra familjer som var överlyckliga över att få träffa Emilia. Trots att jag hade grav sömnbrist så var jag så himla glad och rörd över hur fina de var (och är!) mot Emilia och hur de skämmer bort henne med kärlek och presenter.

När jag tänker tillbaka på förlossningen nu så tycker jag att det var en helt fantastisk upplevelse, även om jag fortfarande minns hur jävligt det var då, hur fruktansvärt ont det gjorde. Det var liksom värt det, och om det inte vore för det kroppsliga efterspelet så hade jag nog absolut kunnat tänka mig att föda vaginalt igen om vi skulle ha sådan tur att få ett barn till någon gång. Men dels är det stygnen som är skitjobbiga (fick en grad 2-bristning), det känns liksom som att ärret blivit helt hårt (?) och jag vågar fortfarande inte riktigt peta på det. Och dels har jag fått en förlossningsskada som gör att det fortfarande känns jobbigt mellan benen när jag går för långa sträckor. Eller ja. Oavsett om jag går eller inte blir det jobbigt efter ett tag. Även om jag sitter eller ligger blir det jobbigt faktiskt. Tack för att jag fick drabbas av typ alla förlossningsskador ovanpå alla graviditetskrämpor!?? Nej blir det en nästa gång så blir det definitivt kejsarsnitt som det känns nu. Och den här förlossningsskadan kommer jag nog behöva operera :/

Amningen har i alla fall fungerat bra sedan dag 1 som tur är. Visst var det lite svårt i början med amningsställningar (liggamningen var enklast, sittamning krångligast), och det tog några dagar innan Emilia lärt sig hur hon skulle suga och att göra det i mer än 2 minuter. De nätterna på BB som hon låg i solbädden behövde hon få i sig mycket mat för att hon skulle kissa ut bilirubinet (gulsoten), då fick jag ställa klockan och mata varannan timme, och om hon inte sög i åtminstone en kvart fick vi ge ersättning på kopp. Vilket var svårt, för hon var lite tagen av gulsoten och ville inte riktigt vakna eller öppna munnen trots att vi masserade händer och fötter (BB-personalens knep). Men sen gulsoten gick ner har det bara funkat, vilket känns jätteskönt!

Det här har verkligen varit det största som hänt mig, det känns så underbart att tänka tillbaka på hela graviditeten och förlossningen, Emilia är ju det bästa som har hänt mig. Ser fram emot ett liv tillsammans med henne ❤

Familj & vänner · Gravid med Emilia

I väntan på kusinen

IMG_8410.JPG
Två tröttisar i väntan på att åka iväg och träffa mammagruppen

Idag har vi träffat fyra tjejer ur mammagruppen, tre med bebisar och en höggravid. Det är alltid lika trevligt att träffa alla, även om det numera blir lite mycket barnvagnar, så vi fyller hela cafét känns det som haha. Vi ska försöka hitta nåt bättre ställe för det tänkte vi, där vi slipper trängas lika mycket 🙂

Just nu sitter vi och är superspända eftersom Emilia snart får sin första lilla kusin! Johans syster tillika min bästis Helena är inne på förlossningen och föder just nu och det är såååå spännande! Kommer definitivt inte kunna sova i natt 😀

Gravid med Emilia

Min förlossningsberättelse del 3

Här finns del 1 och del 2 🙂

Torsdag 3/7 – eftermiddag

När det värkstimulerande droppet satts igång igen efter att man konstaterat att bebben mådde bra så gick allt väldigt snabbt. Tills dess hade jag öppnat mig väldigt långsamt och vid flera av undersökningarna hade jag inte öppnat mig någonting. Vid det här laget hade jag en underbar barnmorska som hette Joanna, hon undersökte mig och på ca 1,5 timme hade jag öppnat mig 3-4 centimeter och var äntligen öppen 10 centimeter! Hon var så himla gullig och sa att hon blev helt tårögd av glädje för min skull, eftersom det hade gått så långsamt dittills och jag var så trött och slut. Efteråt fick jag även veta att hon valde att stanna kvar trots att hennes pass egentligen var slut eftersom jag var så ledsen och rädd under krystfasen. Underbar!

Det var några kanter kvar på sidorna av cervix, så jag fick ställa mig på alla fyra i sängen med armbågarna i och rumpan i vädret och ta några värkar, vilket skulle göra att kanterna på alla sidor försvann. Sedan höjde de upp ryggändan på sängen och så fick jag stå på knä och luta mig mot ryggstödet. De hade förberett mig på att nu när jag var öppen så mycket så skulle värkarna bli ännu värre – krystningsfasen kom ju bara närmare och närmare. Och helvete, det blev de. Jag stod ju på knä och kände hur trycket ner i bäckenbotten bara blev värre och värre, nu slutade jag vara duktig med andningen. Jag började grina och skrika att det gjorde för ont och att jag aldrig skulle klara det. Joanna stod bredvid mig och försäkrade mig om att jag visst skulle klara det, det skulle gå bra. Men jag fick verkligen panik, jag har aldrig haft sådan panik förut. Det är ju den här typen av värkar som folk brukar beskriva känns som att man behöver bajsa. Det låter ju rätt harmlöst. Men jag kan säga att det räcker inte på långa vägar som beskrivning! För mig var det här den absolut värsta smärtan under hela förlossningen. Det var helt fruktansvärt, jag som innan hade lovat mig själv att tänka ”ja” istället för ”nej” när värkarna kom, fokusera på andning och inte få panik misslyckades kapitalt med det vid det här laget. Det slog mig inte ens att jag skulle försöka andas ordentligt, jag hade liksom bara fokus på smärtan och att skrika, vad barnmorskan än sa.

Jag frågade undersköterskan om jag inte kunde få lustgas igen och blev förvånad när hon direkt gav mig lustgasmasken, jag trodde av någon anledning inte att man kunde få mer än en smärtlindring åt gången. Lustgasen hjälpte en del men inte alls lika mycket som under de tidiga värkarna. Ändå så tog jag nästan aldrig bort lustgasmasken från ansiktet, jag tror att jag kände att det var min enda räddning, om jag inte hade lustgasen så hade jag liksom ingenting och då skulle jag dö av smärtan. Jag märkte inte ens att det kom in fler människor i rummet. Jag vet att jag skrek att jag ville ha kejsarsnitt, sån panik hade jag. Därför kom läkaren in i rummet (jag visste inte ens att det var möjligt att få det, kan man bara när som helst säga att man vill avbryta och bli opererad istället??), jag vet inte vad han sa till mig men han försökte ta lustgasen ifrån mig, han sa att jag behövde vara mer medveten. Och jag skrek NEJ och drog tillbaka masken. Därför drog krystningen ut på tiden. Efter ett tag började jag känna att jag förutom trycket i värkarna även fick krystningskänslor, men jag försökte andas lustgas genom krystningsvärkarna istället för att trycka på, jag var rädd för den smärtan och även för att det skulle göra ännu mer ont, att jag skulle spricka osv. Jättesmart verkligen, som att jag kunde ångra mig nu liksom? haha. Här vet jag också att jag SKREK det värsta jag hade. Jag har aldrig tidigare i mitt liv skrikit allt jag har, men det gjorde jag nu och därför var jag helt hes efteråt, hade skrikit sönder rösten. Jag kunde inte låta bli, och även det gjorde att jag inte krystade. Det går nämligen inte att skrika och krysta samtidigt.

Vid 15.40 hade de stängt av epiduralen, nu var det bara jag, krystningsvärkarna och lustgasen, kommer knappt ihåg det här skedet eftersom jag inte ens släppte lustgasen mellan värkarna. Som sagt ville jag inte riktigt krysta men de tjatade så jävligt på att jag faktiskt skulle krysta (vet som sagt inte riktigt vad jag tänkte på, fanns ju inte mycket annat att göra ;)), så till slut började jag försöka, men inte så bra eftersom att jag egentligen inte ville krysta. För att underlätta krystandet lyckades de övertala mig att sätta mig på förlossningspallen (jag ville inte röra mig från sängen pga ONT), Johan satt på en stol bakom och så lutade jag mig bak mot honom. Han och läkaren försökte peppa mig och säga att jag var så duktig, men jag ville inte acceptera det utan skrek bara ”NEJ DET ÄR JAG INTE ALLS, JAG ÄR VÄRDELÖS!”. Haha. När jag väl accepterat att jag var tvungen att krysta så fick jag snabbt in känslan för hur jag skulle göra, de sa åt mig att sluta gallskrika och istället sätta hakan i bröstet och trycka på allt jag hade när värken kom, och när jag gjorde det så kände jag liksom hur krystandet fungerade, det är svårt att beskriva känslan. Dock kom krystvärkarna så tätt att jag hade svårt att skilja på när jag hade värk eller inte så ibland började jag krysta utan att jag hade en värk och då gick det inte alls utan jag fick avbryta efter några sekunder. Det är sinnessjukt jobbigt att krysta, krystvärkarna tvingar en verkligen att ta i av alla krafter för att det ska hända något.

Jag var så ledsen och less vid det här laget och frågade Joanna hur lång tid det var kvar, men det gick inte att säga, vilket gjorde att allt kändes så hopplöst, som att det inte hände någonting, men det gjorde det ju. Till slut efter en krystning kände jag verkligen att huvudet var precis i öppningen för det var en helt sjuk känsla, så ONT det gjorde att ha ett huvud där och vara så totalt utspänd! Det sägs att man inte känner när man spricker men jag kände att jag gjorde det. Jag började hyperventilera, jag kunde inte göra annat pga den sjuka påfrestningen där nere. Sedan fick jag trycka på igen och på någon krystning till så plumsade vårt hjärta ut kl 16.12!

Jag frågade direkt ”varför andas hon inte!?”, men en sekund senare skrek hon, underbart nog! Frågade även vad det blev för kön, för säkerhets skull, man kan ju aldrig vara helt säker på det de säger på ultraljuden. Men det var verkligen min lilla flicka som kom ut! De lade upp henne på mitt bröst, jag var så himla chockad och kunde inte ta in vad som hände. Jag bara tittade på Johan med ögonen uppspärrade för jag var dels så borta i huvudet av all smärta, trötthet och utmattning och dels kunde jag inte fatta vad som precis hänt. Jag fick ta henne och lägga oss i förlossningssängen igen. Jag vet i alla fall att jag sa ”hej, jag är din mamma!” till henne flera gånger, också för att jag själv skulle förstå. Åh. Sedan satt vi bara och tittade på vår lilla tjej som låg i min famn. Helt otrolig känsla, jag var fortfarande i chock och kände inte mycket annat även om det samtidigt kändes helt fantastiskt. Älskar att tänka på det här ögonblicket nu i efterhand, även om jag just då mest var i chock.

Jag fick krysta ut moderkakan, vilket knappt kändes och de visade upp den för oss. Johan klippte navelsträngen och sedan blev jag bedövad för att bli sydd. Jag frågade hur många stygn det skulle bli, men det kunde de inte svara på (i journalen står det bara ”ett flertal stygn”..?). Fick i alla fall en grad 2-bristning om det säger något. Det gjorde ont att bli sydd, trots att det inte kan mäta sig med själva förlossningen såklart. Det var tur att vi hade vår lilla gumma att fokusera på. Vi fick även in den berömda förlossningsbrickan med supergoda mackor och cider och så sjöng vi ”Ja må hon leva” för vår lilla tjej, det var ju faktiskt hennes födelsedag!

Förlossningen1

Första amningen och förlossningsbrickan ❤

 

Gravid med Emilia

Min förlossningsberättelse del 2

Torsdag 3/7 – natt-morgon

Efter att epiduralen sattes in vid 00:40 så hände inte så mycket under natten, jag lyckades sova någon timme åt gången och även äta lite choklad och dricka saft. Emellanåt kom barnmorskan in och undersökte mig, kollade CTG och satte kateter på mig eftersom det var svårt att kissa. Värkarna blev svagare av epiduralen, vilket inte är så ovanligt, så jag fick värkstimulerande dropp insatt. Men nu blev det jäkligt segt. Vid 5 på morgonen upptäcktes att jag hade feber, så jag fick febernedsättande via dropp. Vid halv 6 hade febern fortfarande inte gått ner och bebisens hjärtslag låg lite högt, på runt 160-170 slag i minuten (de ska ligga på max runt 150), så jag fick antibiotika via droppet. Jag kommer inte riktigt ihåg själv vad som hände vid den här tiden (använder mig av journalen för att inte missa nåt), så antagligen sov jag en del. Vid halv 7 stängde de av det värkstimulerande droppet just eftersom att bebbens puls låg så högt och då stannade värkarbetet av. För att få igång värkarna blev jag ordinerad att komma upp i sittande ställning, hela natten hade jag bara legat ner, antingen på sida eller rygg, för att kunna sova. Men nu var det dags att sätta igång värkarbetet ordentligt. Så vid tjugo i 8 fick jag sätta mig på en pilatesboll och luta mig över saccosäcken på sängen. Jag satt där och försökte studsa lite på bollen mellan värkarna som nu kändes mer som ett starkt tryck neråt, epiduralen tar ju bara bort den smärta som känns som mensvärk i mage, rygg och lår, men den tryckande känslan i bäckenbotten/muttis finns kvar. Vilket är bra, för det är ju den smärtan som till slut utvecklas till krystvärkar! Jag kände mig väldigt trött och febrig, svetten bara rann om mig som den gör när man har feber. Här var Emilias huvud FORTFARANDE ruckbart, så alla preggosar som hängt upp sig på att bebisen ska fixera sig (det gjorde jag också!), det har ingen betydelse! Förlossningen kommer igång oavsett 🙂

Torsdag förmiddag

Jag var nu öppen 6 centimeter, så lite hade i alla fall hänt under natten. Efter någon timme blev det för jobbigt att sitta på pilatesbollen så då lade jag mig ner igen men efter en stund så behövde jag komma upp igen för att skynda på värkarbetet och jag bestämde mig nu för att testa gåställningen, jag fick en rundtur på avdelningen av undersköterskan samtidigt som Johan gick efter och drog droppställningen. Då fick vi även se det rum på BB där vi skulle bo efteråt och oj vilken pepp det gav! Jag kände bara att NU vill jag föda den här bebisen så att vi kan få komma till det där rummet och lära känna vår lilla älskling.

Vid 11.15 så hade tydligen (läser jag i journalen) E bajsat i fostervattnet, det i samband med hennes höga puls gjorde att de satte en skalpelektrod på E:s huvud och tog ett laktatprov från hennes huvud för att se om hon var stressad och därför bildat mjölksyra, men det såg helt normalt ut. Det värkstimulerande droppet kunde därför äntligen sättas igång igen! Jag vet inte vad som hänt om hon hade haft mjölksyra, kanske ett akut kejsarsnitt? Skönt att slippa det! Inte för att jag tyckte det just då, trycket neråt blev starkare och starkare och alltmer olidligt. Jag hade fått mycket beröm för att jag andades så bra under värkarna men andningen och epiduralen hjälpte mindre och mindre och snart började jag skrika att jag inte orkade mer, att jag ville ha kejsarsnitt.

Förlossning5 Förlossning7
Många, långa timmar av väntan medan det värkstimulerande droppet var av och jag hade feber. Att sitta på pilatesbollen och dricka saft var dock helt okej, det var ju innan krystvärkarna…

Del 3 kommer så fort min lilla diktatortjej tillåter 😛

Gravid med Emilia

Min förlossningsberättelse del 1

Nu har det gått 24 dagar sedan jag födde min underbara lilla dotter och det känns som att det är dags att få ihop förlossningsberättelsen om jag inte ska glömma detaljerna. Grejen är ju att det är svårt att komma ihåg detaljerna kring förlossningen eftersom att man ju knappast är vid sina sinnens fulla bruk, det är svårt att vara ”med” och ta in vad som händer när man har så fruktansvärt ont, tar lustgas osv. Men jag ska göra ett försök!

Onsdag 2/7 – morgon-eftermiddag

På onsdagsmorgonen var vi ju som sagt på ett tillväxtultraljud som jag hade bett om veckan innan eftersom att jag var rädd för att min övervikt skulle göra att min bebis skulle vara större än normalt. På ultraljudet fick vi veta att allt såg så fint ut så, mängden fostervatten var bra, navelsträngen fungerade fint och vikten beräknades till kring 3500 gram. Och dessutom så fick vi ju, eftersom att jag inte kunde hålla mig när barnmorskan ändå tog upp det, reda på att det var en flicka vi väntade! Vilket kändes så himla himla otroligt eftersom att vi alla trott att det skulle bli en pojke, vi väntade oss verkligen en Max! Vi var lite i chock efter ultraljudet och Johan var ju som sagt fortfarande skeptisk eftersom han TYCKTE sig se en snopp och en pung haha, men därefter skjutsade Johan mig till vårt MVC BB Stockholm Family i Gamla stan där jag skulle på en av mina många koller för att undersöka eventuell havandeskapsförgiftning. Jag fick lämna toxprover eftersom jag fått fler symptom (huvudvärk och illamående) så resten av dagen var vi bara fokuserade på att få svar på de proverna. Jag åkte hem, fixade lite, sov i typ två timmar och kände mig alldeles som vanligt, kände mig absolut inte annorlunda på något sätt.

Onsdag – kväll

Vid 17.30 klädde jag av mig för att ta en dusch, varpå jag helt plötsligt kände att det började rinna mellan benen på mig, jag hoppade undan från mattan och SPLASH! det bara plaskade ner fostervatten på golvet, det blev en hel pöl och fortsatte bara att forsa, så jag fattade ju direkt vad det var för något. Samtidigt hörde jag Johan utanför dörren, han kom precis hem från jobbet (timing!!) och stod utanför dörren och pratade i telefon med sin farmor. Jag bara skrek hans namn och att han skulle komma in, till slut gjorde han det och jag visade med handen att han skulle lägga på och pekade sedan på vattnet på golvet. Han fattade inte riktigt vad det var först men när han väl fattade så blev vi båda helt uppe i varv, jättestressade och fnittriga – herregud, det var liksom dags att föda barn nu!? En vecka FÖRE BF?? Och jag som fått höra av min tillfälliga barnmorska att jag minsann absolut skulle gå över tiden (tji fick hon!!). Jag stod i duschen med dörren öppen och fostervattnet plaskande mellan benen (det slutade ju inte forsa förrän efter att Emilia kommit ut), passade på att tvätta håret och raka benen (HAHA) samtidigt som jag och Johan hela tiden tittade på varandra och skrattade åt den sjuka situationen. Efteråt borstade jag håret, plockade ögonbrynen och fyllde i dem (HAHA igen!! Varför liksom?) och satte mig på golvet (var annars med allt vatten som rann?) och ringde BB Sophia (så spännande det var att äntligen få ringa dem och klicka på 1 – ”förlossningen har startat”!) som sa att vi skulle äta mat i lugn och ro och sedan komma in för en kontroll. Ringde därefter och pratade med mamma medan Johan gick till pizzan på hörnet och köpte pizza till oss. Ännu hade jag inte haft en enda värk, men någon timme efter att vattnet hade gått, medan vi satt och åt pizzan, kunde jag känna början till molande menssmärtor och även om jag till en början trodde att jag inbillade mig så stod det snart klart att det faktiskt rörde sig om riktiga värkar, även om de var extremt svaga. Men jag var så himla pepp på att föda barn att jag ändå andades mig igenom dem, mest för syns skull, för att det ÄNTLIGEN HÄNDE! Ganska snart blev det dock helt nödvändigt att andas mig igenom dem. Men innan vi åkte in till BB Sophia sprang vi omkring och packade det sista i förlossningsväskan, bäddade sängen, plockade upp stöket, torkade av fönsterbrädorna osv, av någon anledning. Tror jag kände att jag ville ha det fint hemma nu när vi snart skulle få det finaste besöket någonsin – av vår dotter som äntligen skulle komma och bo hos oss för alltid! Även fast vi ju fortfarande trodde att vi bara skulle in på en kontroll och sedan komma hem och fortsätta värkarbetet på hemmaplan.

IMG_7763 IMG_7768

Sista magbilden som jag tog efter att vattnet gått ❤ + kebabpizzan jag slängde i mig innan vi åkte in

Till slut satte vi oss i bilen med förlossningsväskan och babyskyddet och åkte mot BB Sophia. Värkarna blev bara starkare och starkare, jag kramade Johans hand under värkarna. De var redan från början väldigt regelbundna, det gick absolut inte mer än 5-6 minuter mellan varje värk. Förmodligen mindre, men vi klockade inte då. Väl på BB Sophia fick jag sitta med CTG i en halvtimme vilket var riktigt jobbigt eftersom värkarna snabbt blev värre och värre, jag kunde knappt prata med barnmorskorna. Det kändes som en väldigt stark mensvärk som strålade ut i sidorna av magen, bak i ryggen och ner i låren. Till slut var värkarna så jobbiga att barnmorskan Cayenne (en rätt känd barnmorska som utvecklat dyktekniken) kom in och hjälpte mig att andas rätt (ljudlöst in och högljutt ut) och visade Johan hur han kunde hjälpa mig genom värkarna genom att trycka på mina knän eftersom att det just då var värken i ryggen som var värst, dock hjälpte det inte så mycket.?Jag blev även undersökt där nere och var bara öppen 1,5 centimeter. Jag fick 2 alvedon och blev hemskickad för att fortsätta värkarbetet. Vid det här laget kom värkarna så tätt och var så starka att jag bara grät mot Johan när vi kom ut genom dörren och på väg till bilen, under en sträcka på kanske 50 meter, fick jag 5 värkar. Jag kunde inte ens sätta mig i bilen eftersom att det gjorde för satans ont för att sitta ner, jag hängde på bildörren istället. Jag var så jävla arg och irriterad över att de skickade hem mig när jag hade så ont. Nu testade jag TENS-apparaten vi hyrt, satte den i ländryggen på högsta nivån och det hjälpte knappt. Nu började vi även klocka värkarna och de kom väldigt tätt, med runt 2-3 minuters mellanrum. Efter att ha hängt på bildörren ett tag skickade jag in Johan igen för att se om jag inte ändå kunde få bli inskriven och få bättre smärtstillande (”SKA MAN VERKLIGEN BEHÖVA ÅKA HEM NÄR MAN HAR SÅ HÄR JÄVLA ONT!??!?”). Jag fick komma in igen och blev visad till ett undersökningsrum där jag fick spendera ungefär en timme med att stå och hänga över ett bord, vaggande från sida till sida genom värkarna, det gick inte att sitta ner. Det gjorde så jävla ont, bad Johan fråga efter smärtstillande men fick vänta länge då barnmorskan var upptagen i telefon. Till slut började jag tjata om epidural, då kom Johan tillbaka med… två alvedon. Jag bara stirrade på honom. Slängde i mig dem och fortsatte tjata om epidural. Till slut fick jag lägga mig i ett annat undersökningsrum och suga i mig lustgas och herregud vilken lättnad det var! Jag fick verkligen in tekniken för hur jag skulle andas och fick ett riktigt ordentligt rus som gjorde mig heeeelt borta i huvudet och fnittrig, även om det inte tog bort värkarna helt. Men det är helt klart lättare att ta värkar när man är helt borta i skallen. Här var jag också duktig och slutade andas i masken mellan värkarna, senare kunde de inte ens slita masken ur händerna på mig…

Natten mot torsdag

Kl 22 blev jag äntligen inskriven, en undersköterska kom med en rullstol och rullade upp mig till andra våningen, jag fick då komma till vårt förlossningsrum där min lilla tjej skulle födas 18 timmar senare. Jag fick på mig sjukhusskjorta och ta av mig på underkroppen och gick sedan direkt på lustgasen igen. Barnmorskan frågade om jag ville ha epidural som jag tjatat om, men jag sa att jag kunde klara mig ett tag till på lustgas. Jag blev även undersökt men var bara öppen 3 cm, trist nog. Det kändes som att jag låg och andades lustgas jättelänge, men det var bara lite mer än 45 minuter innan jag bad om epidural igen och ca 20 minuter senare kom narkosläkaren in för att ge mig ryggbedövningen. Jag som var fullständigt borta i huvudet tyckte att han lät som min kusins pappa (som är en väldigt… Eh… Speciell människa) och började asgarva när jag tänkte att han skulle lägga min epidural, Johan och läkaren skrattade åt mig. Jag fick lägga mig som en banan med ryggen utåtböjd och märkte ingenting när han stack in nålen i ryggen. Efter ett tag klingade smärtan av och blev väldigt dov och hanterbar, så himla skönt!! Det var som att komma tillbaka till livet igen och jag smsade lite med min mamma och Josefina vid 1-2-tiden och de peppade mig så bra. Jag blev servad med saft hela tiden av undersköterskan och Johan, och låg väldigt skönt med benen på en stor sacco-säck och kände det som att livet var rätt bra ändå!

Förlossning1  Förlossning3 Förlossning4

Bild 2 och 3  är tagna EFTER att jag fått epidural, som synes på droppställningen. Hade aldrig kunnat se så där oberörd utan innan – se bild 1 😉

Fortsättning följer 🙂