Allt och inget · Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Jag hade kunnat förutse barnens födslar

Idag är det på pricken 3 år sedan vi plussade på stickan och fick reda på att vi väntade vårt första lilla barn. Vår lilla Emilia. Som jag var så övertygad om var en pojke hela graviditeten (och då skulle hetat Max!) fram till tillväxtultraljudet dagen innan hon föddes, då vi fick reda på hur det låg till. Innan dess visste vi inte vad det var för kön men då kunde jag inte hålla mig från att fråga. Helt onödigt så nära förlossning egentligen men jag var SÅ nyfiken, och jag blev så otroligt lycklig över att få en liten flicka. Jag blir alldeles varm i hjärtat av att tänka på tiden som gravid, den var så speciell eftersom det var vårt första barn. Även om jag just då mådde sjukt vidrigt illa och kräktes dygnet runt och inte njöt direkt jättemycket… det är tur att man mest minns det bra! 

Det är så lustigt, jag har kommit på något som nästan känns lite kusligt på något sätt. Vi plussade ju med Emilia den 3 november 2013, 3 juli 2014 föddes hon. På dagen 8 månader senare. Detsamma var det med Stella! 25 augusti 2015 gjorde jag ett positivt gravtest och 25 april 2016 föddes hon, OCKSÅ prick 8 månader senare! Hur sjukt är inte det, att det hände två gånger? Hade jag bara gjort den kopplingen tidigare så hade jag kunnat veta när Stella skulle födas! 

Vem är du, vem är jag, levande charaaader… haha nej men visst är de lika ändå, systrarna? Här har vi Stella första dagen hemma från BB, och här nedan är Emilia, också nyhemkommen:

Kan man föda tvillingar två år isär? 😄

Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Förlossningstankar (långt inlägg)

20140704-223138-81098221.jpg
På BB Sophia dagen efter Emilias födelse. Så färsk! ❤

Okej, i och med att jag är gravid så blir det ju rätt oundvikligt att fundera på det här med förlossning igen. Jag känner till och med att det är jäkligt viktigt att jag funderar på det, med tanke på hur det var förra gången, jag minns det fortfarande som det mest brutala och traumatiska jag varit med om – och då gick ändå allt tekniskt sett toppen! Jag mådde bra, Emilia mådde bra hela tiden och det var inga problem. (Förlossningsberättelser del 1, 2, 3 och 4 finns att läsa om någon är intresserad :)) Allt började helt perfekt, en vecka före beräknad förlossning hade jag inga som helst känningar av värkar eller så, utan helt plötsligt klockan 17 på eftermiddagen gick vattnet med ett stort fett SPLASH när jag skulle kliva in i duschen. Efter någon timme började värkarna komma så smått och två-tre timmar efter att vattnet gått var värkarna regelbundna och kom typ 3-4 stycken per 10 minuter. Ett skolboksexempel skulle man kunna säga. När vi kom in till BB Sophia vid 20-tiden hade jag rätt så ont och det blev ju bara värre och värre, först ville de skicka hem mig men eftersom jag hade fem värkar bara på vägen till bilen så vägrade jag gå med på att åka hem, jag krävde att få vara kvar. När jag sedan fick lustgas så var det som himmelriket på jorden, det hjälpte så sjukt himla bra! Men jag valde ändå att få epidural, i rädsla över att det sedan skulle göra så ont att jag inte skulle fixa det. Det skulle jag inte ha gjort för då stannade allt av (vid 01) och det kom inte igång igen på allvar förrän kanske vid 8-tiden på morgonen. Vid lunchtid stängde de av epiduralen för att jag skulle kunna känna mina krystningsvärkar ordentligt och då kom även det där fruktansvärda trycket nedåt vid varje värk, det var då smärtan blev ÄNNU MER ohanterbar. Jag kunde inte sluta vråla från djupet av mina lungor av smärta. jag hängde fast vid lustgasen som om livet hängde på det och ville under inga omständigheter krysta, att jag skulle få en bebis fanns inte i mitt huvud, det fanns ingen längtan, ingenting, trots att jag läst så mycket innan om att man ska tänka ”JA” när värkarna kommer, jag visste hur man ska andas och att man ska ha en målbild. Jag visste ju också att det SKULLE göra brutalt ont, men inget i världen kan förbereda en på känslan… Men ingen av de hjälpande tankarna fanns, det fanns bara brutal smärta och jag ville att den skulle försvinna. Det var trycket ner mot mellangården som gjorde att jag tappade fattningen totalt, inte själva värkarna i mage och rygg. Så jag sög i mig lustgas för glatta livet och gastade om hur värdelös jag var och hatade alla som försökte få mig att fokusera på förlossningen. För rummet fylldes av folk som skulle hjälpa mig, (vilket jag upptäckte då jag vaknade till mellan blackouterna) fantastiskt fina barnmorskor, undersköterskor och en förlossningskirurg eftersom jag råkat skrika att jag ville ha kejsarsnitt. Alla försökte hjälpa mig så gott de kunde, men det hjälpte inte för mig, jag ignorerade dom bara. Till sist slet läkaren lustgasen ur händerna på mig (efter att ha sagt åt mig flera gånger att släppa den) och krävde att jag krystade och när jag väl gjorde det så gick det hur fint som helst, jag fick snabbt kläm på krystandet. Det var inga problem och det tog inte alls lång tid innan hon kom ut. The ring of fire, när huvudet är som störst i muttis var ju den värsta smärtan någonsin, men den var över på en minut. När hon sedan väl var ute, så kände jag absolut ingenting. Ingen glädje, det kom inga tårar, ingenting. Jag stirrade bara på Johan och var i total chock. Visst såg jag bebisen, men egentligen gjorde jag det inte heller. De tre nätter vi spenderade på BB är också bara något jag minns i ett töcken av fruktansvärt stark rädsla över att hon plötsligt skulle dö om jag råkade somna, att någon av oss skulle tappa henne och hon skulle bli hjärnskadad, att hon aldrig skulle hämta sig från gulsoten, att hon skulle vara sjuk på något sätt… och så vidare.  Det fanns ingen bebisbubbla. Det fanns bara dödsångest. Och samtidigt var jag i chock efter förlossningen.

Det konstiga är också att jag inte berättade för någon om hur jag mådde, jag koncentrerade mig på att få amningen att fungera, att kunna kissa utan kateter, ta hand om Emilia på bästa sätt och så. Jag tror att jag tänkte att om jag inte låtsas om att rädslan finns så försvinner den, för tänker jag tanken (om hemska saker) så kommer det ske (dvs att jinxa det), eller kanske var jag rädd att få en klapp på huvudet och ett ”men lilla gumman, så där känner alla nyblivna föräldrar, get over it” (vilket de förmodligen inte ens skulle sagt). Den där dödsångesten fortsatte ju bara sedan, och blev hundra gånger värre när vi åkte hem från BB där jag ändå kände mig trygg med att det fanns personal att tillgå dygnet runt. Nätterna var mina värsta fiender, för då var jag tvungen att sova lite och kunde inte vaka över Emilia varje vaken minut. Varje gång jag vaknade och såg att hon levde så kände jag sådan enorm lättnad. Det tog också väldigt lång tid innan rädslan dämpade sig, kanske 3 månader? den höll i sig efter det också men i lite mindre skala, ända fram till E var typ 8-9 månader. På något sätt känner jag att jag missade lite av hennes första månader i livet, jag hade svårt att vara glad, troligtvis för att jag ville skydda mig från att känna för mycket kärlek i fall jag skulle förlora henne även om kärleken såklart växte sig starkare och starkare ändå. Men jag ville dämpa den eventuella sorgen liksom. Vilket ju självklart inte ens skulle vara möjligt att göra ändå, men jag tror det var så min reptilhjärna resonerade. Jag tror definitivt att den traumatiska smärtan under förlossningen hade med saken att göra, att den gjorde den senare dödsrädslan värre för att jag var så upptagen med att vara chockad?

När jag nu tänker på nästa förlossning, så blir jag rädd igen. Rädd för smärtan och rädd att jag ska må så där dåligt igen och behöva gå omkring och vara rädd för döden dygnet runt. Nu har jag ju fått tillbaka mina lugna trygga nätter igen, jag är inte längre rädd. Men jag vet ju inte om det blir samma visa nästa gång… det får det bara inte bli! Därför har jag bestämt mig för att jag vill ha med en doula under förlossningen som kan hjälpa mig att behålla fattningen. Jag ska även skippa epiduralen, lustgasen fungerade ju så bra och jag vill inte ha den där plötsliga smärtchocken när epiduralen släpper igen. Jag tror verkligen att det gjorde allt värre. Däremot är jag helt säker på att jag vill föda på BB Sophia igen, jag har inget negativt att säga om dem. De var fantastiska! Och jag kände mig hela tiden trygg i deras händer. Men jag behöver helt enkelt en väldigt erfaren doula som bara finns där för mig (och Johan) och som gärna kan vara hård mot mig om jag börjar tappa fattningen. Som jag kan vara ärlig med. Jag har kontaktat Cecilia Olin som jag gick på gravidyoga hos förra året som sagt ja till att vara vår doula. Jag tror och hoppas att hon kommer vara det stöd jag behöver! 🙂

Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Älskade gravidmagen

  Enda bilden från idag… Eller om det var igår…

Gud, borde jag tagit en magbild denna vecka också, kom jag på nu? Men magen lär väl knappast ha växt så mycket så här pass tidigt? Inte ens förra graviditeten dokumenterade jag varje vecka, bara när jag kände att den verkligen hade vuxit ännu mer. Undrar förresten om den kommer bli lika stor nu som förra gången:

 Fyra dagar innan förlossningen startade 

Megamagen! Mycket bristningar över hela magen (som var helt rödlila och grova då men som är typ helt osynliga nu, det var inget att haka upp sig på alltså, kan jag säga såhär i efterhand!), men jag tyckte då och tycker fortfarande att den var sååå himla fin. Älskade att verkligen visa upp magen för alla, som gärna fick känna på den (vet att inte alla gravida gillar det), men all uppmärksamhet på magen/graviditeten/barnet ÄLSKADE jag. Och gör fortfarande, för jag tycker det är så himla häftigt, hur kroppen att fungerar, att just jag fick äran att bära och föda barn… Det är ju så wow det kan bli! Så känner ni för att komma fram och känna på lite bebissparkar längre fram behöver ni inte vara blyga 😉 jag ser fram emot att magen ska växa helt enkelt, få känna sparkar och låta Emilia få känna på dem och säga hej till sin syster eller bror. Längtar! 

Gravid med Emilia

För exakt ett år sen…

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/99a/51445590/files/2015/01/img_1047.png

…Hade vi precis varit på första ultraljudet – nämligen KUB-ultraljudet i vecka 14. Jag minns verkligen hur underbart det kändes efter all nervositet och rädsla för att man kanske ändå bara skulle ha inbillat sig graviditeten. Så låg det en liten bebis där på skärmen och sprattlade! Tårarna bara rann av lycka och Johan och jag tittade på varandra och skrattade och tog varandras händer. En av de bästa dagarna i mitt liv!

Bilden är från appen Timehop!

Emilia <3 · Familj & vänner · Gravid med Emilia

Efterkontroll

IMG_8568.JPG

Tänk att det inte går en enda dag utan att vi är på språng?? Absolut inga dagar då vi bara hängt i soffan har vi haft sen värmeböljan gick över i höstväder. Men det beror antagligen på att jag är så fruktansvärt rastlös. Fixar inte att bara hänga i soffan en hel dag! Då sätter jag igång och rensar ur nåt skåp, storstädar eller så. Haha. Idag har vi i alla fall varit i stan igen hela familjen, börjar få in vanan nu! Har till och med vågat mig på att åka rulltrappa med barnvagnen en gång (dock tom), läskigt men nyttigt. Kan ju liksom hända att hissen inte funkar nån gång och då måste det ju funka ändå. Först var vi på Barnbutiken och handlade ekologisk babyduschkräm (har upptäckt att det behövs ibland. Som när Em bajsar blöjan så full att det rinner ut på mig, soffan och mattan, naturligtvis bara som ett helt hypotetiskt exempel eeh.. ) nya nappar och en nappflaska som vi tänkte testa.

Därefter var det dags för efterkontroll på MVC. Det var kul att återse barnmorskan vi haft under graviditeten och få visa upp resultatet av den, vår fina lilla Emilia! Vi gick igenom förlossningen tillsammans, sammanfattade den som bra, och sen undersökte hon mig, vilket jag bävat för. Men det gick fint! Jag trodde ju att jag fått en förlossningsskada, men så var det inte visade det sig. Som tur är!! Allt såg fint ut, vilket var väldigt skönt!

Imorgon ska jag och Em fixa pass inför resan till Aruba (längtet!!) och sen blir det mammagruppträff på Moderna museet istället för Waynes i Liljeholmen som vi varit på förut. Skönt med lite mer utrymme när barnvagnsmaffian svänger in alla sina vagnar. Kan bli rätt mycket med 7-8 vagnar på ett café.

Just nu har vi soffhäng, Em sover på mig efter många timmars försök att söva henne. Nu är det så mysigt! Men längtar redan tills imorgon när hon slår upp sina blå igen…

Gravid med Emilia

Efter förlossningen

Jag tänkte att jag skulle fortsätta på förlossningsberättelsen med att berätta om vad som hände efteråt, att få upp Emilia på bröstet var ju bara början… på en lång och krokig men underbar väg.

Efter att vi spenderat några timmar i förlossningsrummet efter själva förlossningen, då vi druckit cider och käkat mackor, ammat lite för första gången, jag blivit sydd och lillan blivit vägd, mätt och undersökt, så fick Johan ta av sig tröjan och sitta hud mot hud med Emilia medan jag duschade och försökte kissa. Det var helt omöjligt, så de fick sätta kateter på mig igen, kul nog. Därefter tog jag Emilia i famnen, Johan tog packningen och så gick vi tvärs över våningsplanet till vårt lilla BB-rum som vi skulle bo i de kommande dagarna.

Första dygnet efter förlossningen är rätt suddigt, jag vet knappt vad som hände eftersom att jag var så tagen efter förlossningen. Jag vet i alla fall att en barnmorska tyckte att Emilia skulle sova på mitt bröst första natten (skulle jag aldrig våga nu), vilket gjorde att jag vaknade typ var tjugonde minut för att hålla koll på henne och på att hon inte ramlade ner. Dessutom kom personalen förbi flera gånger på nätterna och kollade till oss (saknar det fortfarande!!) hjälpte mig med amningen eftersom jag efterfrågat det och satte kateter, jag KUNDE verkligen inte gå på toaletten själv! Jag kunde liksom inte trycka ut nåt, jättemärklig känsla men tydligen vanligt efter en förlossning. Dagen efter flöt förbi utan att något mer hände än att vi tittade på, bar på, mös med och försökte amma Emlan. Vi försökte också lära oss allt det där basic som ingen av oss kunde sedan tidigare, dvs byta blöja (gjorde vi tillsammans varje gång de första dagarna), sätta på henne små minikläder med omöjliga knäppningar och knytningar och bara att ta upp och HÅLLA henne! Det var SÅ svårt och läskigt att ta upp henne och se till att hela tiden hålla huvudet i schack och på ett bekvämt sätt för både henne och oss. Jag hade helst velat att en barnmorska skulle placera henne hos mig första dagarna så att jag inte skulle göra illa henne. Är i och för sig fortfarande inte helt bekväm med att ta upp eller hålla henne, har katastroftankar om att jag råkar tappa henne eller att jag ska råka dänga hennes huvud i dörren för att jag missar att hålla koll en minisekund…

Katastroftankar har jag förresten alltid haft men de har eskalerat något fruktansvärt nu efter att jag fått barn. Varje kväll den första veckan så grät jag för att jag tänkte att det var sista gången jag skulle få se Emilia, jag var och är så himla rädd för plötslig spädbarnsdöd, men nu har jag lärt mig att hålla rädslan hyfsat i schack som tur är. Försöker tillämpa KBT på det, dvs att ”notera tankarna, inte värdera dem och sedan lägga dem på hatthyllan” som min gamla terapeut förklarade det för mig. (gick i KBT pga katastroftankar och ätstörningar för några år sedan). Men det är inte lätt! Jag kämpar hela tiden med att inte låta tankarna ta över och bli helt panikfylld av alla faror. Men jag ska iaf börja gå hos en psykolog via BVC för att inte katastroftankarna ska utvecklas till en depression. Kan ju vara skönt att slippa liksom..

På fredagen upptäcktes att Emilia hade gulsot och hon fick ligga i en liten solbädd (mycket likt ett babynest) som var upplyst underifrån av blått ljus och så fick hon ha ögonskydd på sig. Fy vad hon hatade det, det var helt hemskt. Hon ville ju bara vara nära, nära och titta på oss med sina vackra ögon – och så fick hon inte det! Visst kunde man ha solbädden i famnen men det är ju knappast samma sak som att ha henne hud mot hud… Gud så hon skrek och gud så jag grinade, här hade ju baby bluesen satt in också… 18 timmar fick hon tillbringa i solbädden sammanlagt och vi fick vara en extra natt på BB på grund av det.

Till slut kom söndagen då vi äntligen fick åka hem. Eller äntligen och äntligen, så kändes det inte då. Jag grät när vi skulle gå därifrån, dels eftersom att det var jobbigt att lämna bebisbubblan och alla underbara barnmorskor och undersköterskor på BB dels eftersom jag var livrädd för att gå ut i världen och vara ANSVARIG FÖR EN MÄNNISKAS LIV. Vilket gjorde att jag storgrinade från att vi gick in i hissen på BB tills vi var hemma pga livrädd att något skulle hända på bilfärden hem. Det gick ju jättebra, men det var verkligen sjukt läskigt. Men det kändes värt det när vi kom hem och fick ett jättefint mottagande av våra familjer som var överlyckliga över att få träffa Emilia. Trots att jag hade grav sömnbrist så var jag så himla glad och rörd över hur fina de var (och är!) mot Emilia och hur de skämmer bort henne med kärlek och presenter.

När jag tänker tillbaka på förlossningen nu så tycker jag att det var en helt fantastisk upplevelse, även om jag fortfarande minns hur jävligt det var då, hur fruktansvärt ont det gjorde. Det var liksom värt det, och om det inte vore för det kroppsliga efterspelet så hade jag nog absolut kunnat tänka mig att föda vaginalt igen om vi skulle ha sådan tur att få ett barn till någon gång. Men dels är det stygnen som är skitjobbiga (fick en grad 2-bristning), det känns liksom som att ärret blivit helt hårt (?) och jag vågar fortfarande inte riktigt peta på det. Och dels har jag fått en förlossningsskada som gör att det fortfarande känns jobbigt mellan benen när jag går för långa sträckor. Eller ja. Oavsett om jag går eller inte blir det jobbigt efter ett tag. Även om jag sitter eller ligger blir det jobbigt faktiskt. Tack för att jag fick drabbas av typ alla förlossningsskador ovanpå alla graviditetskrämpor!?? Nej blir det en nästa gång så blir det definitivt kejsarsnitt som det känns nu. Och den här förlossningsskadan kommer jag nog behöva operera :/

Amningen har i alla fall fungerat bra sedan dag 1 som tur är. Visst var det lite svårt i början med amningsställningar (liggamningen var enklast, sittamning krångligast), och det tog några dagar innan Emilia lärt sig hur hon skulle suga och att göra det i mer än 2 minuter. De nätterna på BB som hon låg i solbädden behövde hon få i sig mycket mat för att hon skulle kissa ut bilirubinet (gulsoten), då fick jag ställa klockan och mata varannan timme, och om hon inte sög i åtminstone en kvart fick vi ge ersättning på kopp. Vilket var svårt, för hon var lite tagen av gulsoten och ville inte riktigt vakna eller öppna munnen trots att vi masserade händer och fötter (BB-personalens knep). Men sen gulsoten gick ner har det bara funkat, vilket känns jätteskönt!

Det här har verkligen varit det största som hänt mig, det känns så underbart att tänka tillbaka på hela graviditeten och förlossningen, Emilia är ju det bästa som har hänt mig. Ser fram emot ett liv tillsammans med henne ❤

Familj & vänner · Gravid med Emilia

I väntan på kusinen

IMG_8410.JPG
Två tröttisar i väntan på att åka iväg och träffa mammagruppen

Idag har vi träffat fyra tjejer ur mammagruppen, tre med bebisar och en höggravid. Det är alltid lika trevligt att träffa alla, även om det numera blir lite mycket barnvagnar, så vi fyller hela cafét känns det som haha. Vi ska försöka hitta nåt bättre ställe för det tänkte vi, där vi slipper trängas lika mycket 🙂

Just nu sitter vi och är superspända eftersom Emilia snart får sin första lilla kusin! Johans syster tillika min bästis Helena är inne på förlossningen och föder just nu och det är såååå spännande! Kommer definitivt inte kunna sova i natt 😀