Emilia <3 · Vårt nya hus · Vikt & träning

Uteliv och gympass med Emilia

Bilder från de senaste dagarna; mycket utomhusliv! Em hjälper Stella att cykla, vi bakade kladdkaka igår vilket E önskat sig hela veckan, och i morse hängde hon med mig till gymmet när jag körde ett vanligt gympass. Emilia är min lilla ängsliga tjej och hon gillar inte riktigt när jag åker iväg, så jag tänkte det var lika bra att hon fick se var jag är och vad jag gör när jag tränar. Så kan hon känna sig trygg med det ❤️

Jag har haft så mycket tid med familjen de senaste dagarna, himla härligt! Det är verkligen underbart att kunna öppna upp våra stora altandörrar och låta barnen springa ut och in som de vill. Precis som jag hade föreställt mig! Nu längtar jag så mycket tills byggstängslet ryker och att de gör i ordning tomten en gång för alla – men vill ju bara börja odla någon gång! Det finns så mycket planer – vi ska ha rabarber, pallkragar med jordgubbar och smultron, hallonbuskar, fruktträd… plus en mycket större altan (den kommer bli ca 80 kvm stor!) och staket runt det hele så vi kan känna oss lugna med att barnen springer runt ute. Mm-mm-mm, leva life!

Emilia <3

4-årstrotsen har börjat

Snart 4 eller snart 14? Svårt att se skillnaden ibland…

Emilia har haft en för lång period utan trots nu kände hon, så för några veckor sedan tog hon tag i problemet och började återigen. Så känns det åtminstone! Emilia har ju varit våran lilla trotsare ända sedan hon var 1,5 ungefär då hon började 2-årstrotsa – dvs när det enda man hör i princip är ”kan själv”. Och det skulle vägras kring olika saker, vi hade ett helvete att få in henne på sin plats i bilen tex, det var ett enda jagande varenda gång. En mycket stark viljestyrka har hon, och det höll i sig så länge att jag började fundera på om hon kanske hade det här trotssyndromet man hör talas om. Men så fyllde hon 3 och ÄNTLIGEN blev det lite lugnt. Kring henne alltså, Stella tog ju över stafettpinnen istället. Men Emilia har sedan hon fyllde 3 varit så otroligt hjälpsam, lugn och förstående. Så där så man får nypa sig i armen nästan, och undrar var det lilla trotsmonstret egentligen gömde sig? Jag menar, bara det här med att hon helt på egen hand gick ner och dukade fram frukost åt oss andra på morgnarna, det var ju helt otroligt.

Men. Men, men, men. Nu har hon som sagt tagit tag i problemet och insett att hon behöver fightas lite mer med oss föräldrar. Och vi har ju såklart förståelse för det, för herregud vad tydligt det är att hon kom in i en ny fas, det var ju från ena dagen till den andra. Nu handlar det mest om att hon inte kan ta ett nej, att hon tjatar och tjatar och tjatar tills det känns som att öronen kommer ramla av. Och när man säger till på skarpen att det räcker blir hon helt otroligt förbannad. Så vi försöker så långt det går att använda gammalt hederligt lågaffektivt bemötande – inte försöka prata och förklara när hon är som mest arg, utan ta ett steg tillbaka och sätta oss bredvid. När hon lugnat sig kan vi fråga varför hon blev så arg, vad hände. Och alltid förklara att hon får bli precis hur arg hon vill på oss, det är helt okej att skrika att vi är bajskorvar liksom, vi står pall för det.

Det enda hon inte får göra är att slåss, sparkas och rivas, men det är det hon har börjat göra nu. Man ser att hon blir så arg att hon inte vet vart hon ska ta vägen, och då kommer slagen och de rivande naglarna, mest på mig men även på Johan, inte på förskolan eller så, där är hon som vanligt. Men där måste vi ju sätta gränser, känner jag? Man får ju inte slåss, det ska vara jäkligt tydligt tycker jag. Dessutom är hon numera så medvetet provocerande, det är en annan sak som är svår att hantera. Man liksom ser hur hon tänker frenetiskt när hon blir arg, och sedan gör något som hon mycket väl vet att hon absolut inte får, eller att göra tvärtemot det vi sagt – senaste exemplet är att när vi andra står i hallen på morgonen och är påklädda och klara så vägrar hon ta på ytterkläder och skor och springer upp och gömmer sig i sin säng så att jag får bära ner henne ut till bilen medan hon skriker och sparkas. Inte är det lätt! Vad gör man liksom? Hur ska man hantera det här tjatet som aldrig tar slut?? Det blir 10.000-kronorsfrågan, gissar jag 😄

Emilia <3 · Familj & vänner

Ett väldigt annorlunda söndagsnöje

I eftermiddags satte oss jag och Emilia på bussen och åkte in till stan! Emilia var superpepp på första delen av äventyret – att få åka buss och tunnelbana till stan själv med mig 😊

Väl i stan mötte vi upp våra fina vänner Isabell och Liara för att gå på den interaktiva teaterföreställningen Alice i underjorden! Det var som ett spännande äventyr från det att vi stod i kön utanför huset tills det hela var slut, från början till slut. Det var inte alls som en vanlig teaterföreställning på en teaterscen, utan istället fick vi själva följa med den vita kaninen via en rutschbana ner i underjorden och träffa på en massa figurer från Alice i underlandet-världen, ha tea party, leta efter Alice bland vindlande sagodekorerade korridorer och rum nere i underjorden, gömma oss för drottningen och avsluta med att dansa på borden mitt bland alla tekoppar! Och det var bara en liten del av det hela! Hur kul som helst!!

Alla fick rosetter i håret – alla var Alice! Det var så himla knäppt och busigt, roligt och bakvänt alltihop, precis som ”Alice i underlandet” är. Emilia och Liara hade nog the time of their lives, Em har inte pratat om något annat på hela kvällen efteråt. Vi gick direkt hem och såg Disneyfilmen efteråt, som är en av mina favoriter, och Em gillade den också roligt nog.

Jag kan verkligen rekommendera det här till alla, det är garanterat något helt annat än allt annat man gör med barnen en helg!

Emilia <3

En 3-årings kärlek och nytt i Emilias rum

Nytt i barnens rum! Vi köpte ett skrivbord med tillhörande stol till Emilia från Jollyroom eftersom det var halva priset, det blev riktigt bra! Stella har nu köket och barnbordet i sitt rum, medan Em har fått ett lite mer storbarnsrum. Stella la dock beslag på skrivbordet på en gång, som den lillasyster hon är 😄 Skorna är från Livly, barnen fick ett varsitt par från mormor och morfar i julklapp.

Emilia alltså, hon må vara jobbig ibland men hon är en sån himla omtänksam och go skrutt för det mesta, när inte 3-årstrotsen sätter in. Det är lite av en berg- och dalbana, men turligt nog är topparna väldigt höga just nu. Hon är så kärleksfull så det är helt otroligt, hon vill hålla handen, pussas, kramas och berätta allt för mig. Det bästa är på kvällarna när jag nattar och hon tar mitt ansikte i sina händer, pussar mig och säger ”jag älskar dig mamma, kärlek” och ”du är min bästis”. Då blir jag så lycklig att tårarna sprutar! Man kan verkligen känna sig helt nyförälskad, helt fantastiskt.

De senaste dagarna har hon börjat med något annat härligt, hon vaknar tidigt och medan jag försöker väcka Stella som sover likt en zombie så släntrar Em ner i köket, dukar fram tallrikar, glas, skedar, havremjölk, yoghurt och müsli på bordet och ropar sedan när frukosten är klar. Alltså hur gullig får man bli??? Och då har jag alltså verkligen inte bett henne att göra det, hon är ju bara 3,5 år menar jag, så det är inget jag förväntar mig eller ens ber om. Men hon verkar trivas med att få det där ansvaret, ju mer man låter henne hållas och tex få hälla upp mjölk själv, ta mat själv, stänga av TV:n själv och välja kläder själv, desto gladare är hon. Speciellt välja kläder får jag absolut inte göra, det var åratal (OBS, helt sant) sedan sist hon tyckte det var okej. Varje kväll går hon till sin garderob och lägger fram kläderna hon ska ha dagen efter, och hon väljer gärna ut kläder till Stella också om jag ber henne. Hon går inte och lägger sig förrän hon gjort det.

Så på grund av det här försöker vi förstås låta henne göra saker själv så långt det bara är möjligt, men vissa saker är det ändå vi som föräldrar som måste göra och bestämma, som att vi sätter på bilbältet, hanterar knivar i köket, kräver att man går nära oss föräldrar på parkeringar och inte springer iväg i affären. Ofta accepterar hon det faktiskt utan problem (numera, annat var det förr…), det är när man inkräktar på hennes ”revir” av saker hon kan bestämma som hon blir skogstokig, tex om jag får för mig att jag ska välja hennes kläder en dag, oj oj oj, då blir det kaos. Eller om jag stänger av TV:n fast hon sa att hon ville göra det. Men mest är hon bara den finaste 3-åringen jag vet!

Hon älskar dessutom att följa med mig och shoppa, världens bästa smakråd. Hon följer i mina fotspår, helt klart 😍

Emilia <3 · Stella <3

Life of a trotsbarn

En vanlig morgon i vårt hus (Stella ligger och gallskriker) 🙂

Trots – vilken följetong genom livet ändå, haha. I vår familj har vi två olika sorters trotsbarn just nu. Vi har Stella, som är jobbigast på dagtid eftersom hon får såna hysteriska utbrott när hon inte får som hon vill, eller när något går henne emot så hon kastar hon sig ner på golvet och rullar runt medan hon illvrålar. Samtidigt som hon försöker slå, sparka och ta sönder det hon kan få tag i. Å ena sidan är det skitjobbigt eftersom det händer h-e-l-a t-i-d-e-n. Å andra sidan är det lätt avhjälpt eftersom hon lugnar sig på några sekunder om man tar upp henne i famnen och ger henne nappen (gör man inte det så slutar hon dock aldrig vråla. På riktigt). Emilia däremot, hon är mycket mer oberäknelig. Hon är ju drygt 3,5 år och är mestadels en superhjälpsam och snäll tjej, så länge man låter henne sköta sig själv, välja kläder själv, klä på sig själv och Stella, breda mackan själv osv. Vilket vi låter henne göra i så stor utsträckning som det går för hey, vi tackar och tar emot att hon är så självgående. Hon har dock också sina trotsiga sidor som får mig och Johan att slita våra hår. Man vet bara aldrig när det ska inträffa. Nattningarna går tex ofta jättebra, vi läser en bok eller två, sedan släcker vi och tänder nattlampan som ger ett sken av stjärnor i taket. Ibland vill hon att man sjunger en vaggvisa. Och så somnar hon. Men ibland är hon helt jäkla omöjlig! Hon (och Stella) är ju troligtvis världens absolut viljestarkaste unge, har hon satt sig något i sinnet så är det tamej tusan ingen som ska stoppa henne. Hon skriker, vrålar, sparkas och gör precis allt för att få sin vilja igenom. Det kan tex handla om att hon inte vill släcka sänglampan för att sova (hon somnar inte om den är tänd), eller att hon minsann inte ska sova alls, eller att jag ska natta henne fastän det är Stellas tur. Då kör hon på ändå in i kaklet och skriker och fäktas för sitt liv i princip. Till skillnad mot Stella så håller den här fighten i sig tills hon vinner. Hon ger sig inte. Hon håller på i timmar, tills både jag och Johan blivit galna. Så himla svårt att hantera, tycker jag. Man vill ju inte bråka, men samtidigt kan hon faktiskt inte bestämma över exakt allt….. näe, så svårt. Har liksom inga svar här.

Emilia <3 · Stella <3

När man vill sakta ner tiden

Emilia som 2-åring.

Emilia 3,5 år gammal. Stor skillnad på så kort tid!

Något som verkligen drabbat mig nu sedan 2018 är att barnen börjar bli så stora. Liksom, Emilia fyller 4 år i år!? Och Stella 2 år!!! Hur är det ens möjligt??? (Något som kommer som ett brev på posten när man blir förälder är ju för övrigt att man blir extremt nostalgisk på ett klyschigt sätt, det kan inte finnas en förälder där ute som aldrig yttrat orden ”tiden går så fort” och ”vart tar tiden vägen?” haha)

Framförallt känns det konstigt att Stella bastar två år om bara drygt 3 månader. Hon, som är min bebis, och som vi fortfarande bär runt mycket på (eftersom hon själv vill det). Det kändes liksom annorlunda när Emilia var 2 år, hon var redan storasyster och dessutom utvecklades hon så snabbt rent utseendemässigt från bebis till barn. För mig ser Stella lite mer bebisaktig ut! Det kan ha lite med håret att göra i och för sig, jag har aldrig varit med om maken till snabbväxande hår än Emilias, det har växt som ogräs ända sedan hon föddes. Insåg härom dagen när jag borstade hennes hår att det når henne till midjan…. dags att besöka frisören snart igen tror jag 😄 men det är också så konstigt att tänka att Stella snart kommer prata lika bra som Em gör. Stella som nu säger bappem, beppe och bll till vatten, napp och bil…. det är ju så gulligt! Det kommer hända så sinnessjukt mycket det här året med Stellas utveckling. Önskar att tiden saktar ner lite grann, jag hinner inte med….

Min nästan-2-åring. Nog mer bebis i mina ögon än i andras…

Emilia <3 · Stella <3

Mardrömsnattning

Alltså nattningar, det är ändå något av det jobbigaste med att vara förälder. Det är ju som en jäkla bergochdalbana. Ibland är det jättemysigt och de somnar på två röda och ibland skriker de sig själva till sömns i två timmar – man har aldrig någon aning om hur det ska bli. Det är som rysk roulette varje gång. Det som funkade igår behöver verkligen inte funka idag. Osv. Det här måste varit något av mina första wake up calls när Emilia föddes, innan hade jag en rosaskimrande bild av att ligga och läsa en saga och så fort man släcker lampan så somnar barnet. Hahahahaha. Ha. Ja. Snarare är nattningarna nog boven till tidigt grånande hår, åtminstone hemma hos oss!

Som ikväll. Jag skulle lägga Stella som var astrött och själv visade att hon ville gå och lägga sig (hon säger ”ngang” vilket betyder ”kom” och visar att hon vill gå upp). Vi gick upp, bäddade ner oss i vår säng som vi brukar (lyfter sedan över henne i spjälsängen när hon somnat), och läste en rätt lång saga. Sedan släckte vi. Och hon börjar snacka och spotta ut nappen bara för att direkt efter ropa på den, klättra på mig, slå på min mage, slå sig själv i huvudet och skratta. Så här har det varit i månader, hon är asjobbig och det tar SÅ lång tid innan hon till slut somnar!! Till slut tappade jag tålamodet och sa till Johan att han fick ta över. Istället tänkte jag att jag nattar Em, det brukar gå lättare eftersom hon är så mammakär och brukar somna gott bara hon får ligga nära mig och pilla på min hals. Men inte idag, inte! Hon var helt övertrött från att ha varit vaken längre än vanligt (vi tänkte att hon som storasyster skulle få vara det, så istället för 19 gick hon och la sig 19.30, det var ett dumt beslut…) och gallskrek efter sin pappa. Pappa skulle natta, pappa skulle läsa saga och jag fick inte komma i närheten av henne. Jag försökte locka och pocka innan tålamodet brast återigen och jag väste åt henne att nu får det fan vara nog, nu får hon lägga av. Och sa åt Johan att ta över ÅTERIGEN. Herregud så bra det gick….

Då var det bara att fortsätta med Stella igen som fortsatte slå sig själv i huvudet och garva, klättra upp på mig och allt vad hon gjorde. Jag var så irriterad att jag började gråta. Utdragna nattningar är ju själadödande… Till slut vände jag mig åt andra sidan och låtsades inte om henne, och efter ytterligare en halvtimme somnade hon. Jeezus alltså. Och efteråt kommer ju skuldkänslorna och tankarna om vilken dålig mamma jag är, varför har jag inte tålamod med mina egna barn; jag VET ju mycket väl att de är övertrötta. Osv.

Då var det skönt att få lite tröst och backning från vänner via Snapchat efter det, behöver höra och känna att det inte bara är jag som bryter ihop ibland. Ja nattningar alltså, det är ett otyg.

Tur att de är gulliga…