Emilia <3

Att lära sig skriva

Emilias bästa grej just nu. Bokstäver!

Emilia och jag delar flera intressen, trots att hon bara är 4,5 år. Vi älskar att shoppa till exempel, hon och jag går gärna runt i butiker hand i hand och pekar på saker vi skulle vilja köpa. Hon blir inte ens arg när jag säger nej till saker, utan då går vi vidare bara, lika glada ändå. Fika gillar vi också, Em kan man verkligen sitta ner med på ett café med lite gofika och prata en lång stund. Så mysigt!

Ett annat gemensamt intresse är också att skriva! Hon började intressera sig för bokstäver när hon var runt 2 år, först lärde hon sig sin egen bokstav; E. Sedan har det utökats och utökats eftersom hon vill veta vilken som är tex min, Stellas, mormors, farfars och förskolekompisarnas bokstäver. Grym koll har hon nu! Hon har också alfabets- och siffertavlor i sitt rum, så nu vill hon sitta vid sitt skrivbord och skriva av alla bokstäver, hon undrar hur man skriver olika ord och då får jag bokstavera och ibland visa hur man skriver någon bokstav. Men oftast kan hon själv, speciellt sedan jag förklarade att bokstäverna måste komma i rätt ordning för att det ska bli rätt ord. ”Emilia” och ”hej” kan hon skriva helt på egen hand nu. Hon vill också veta vad det står när hon ser ett ord eller text, så nu har jag börjat med att be henne att själv ljuda vad det står. Bokstäverna kan hon ljuda, men hon har inte knäckt ”läskoden” än, men hon är så himla nyfiken på det här, så det skulle inte förvåna mig om hon gör det snart. Hennes ömma moder tycker ju förstås att det är väldigt roligt, eftersom jag själv älskat att skriva och läsa hela mitt liv, när journalistdrömmar och nyligen har bytt jobb bl.a. för att få chansen att skriva mer. Hoppas att även Emilias intresse fortsätter när hon blir äldre! Stella har också börjat visa intresse för bokstäver, blir kul att se hur det blir för henne 😊

Emilia <3

Ingen vanlig tisdag

Igår strax efter lunch fick jag det där hemska samtalet från förskolan som man aldrig vill få. Rektorn på förskolan ringde och sa att Emilia lekt med några kompisar och då ramlat och slagit upp ett jack i huvudet som såg djupt ut och troligtvis behövde sys. Pulsen då! Jag gick in till mina kollegor för att säga att jag behövde åka och bröt ihop lite när jag skulle förklara vad som hänt, det är så läskigt innan man själv sett hur det faktiskt är fatt med barnet tycker jag. Jag fick goa kramar och stöd och sen skärpte jag till mig och åkte till Em på föris. Hon satt med en pedagog som höll ett tryckförband på såret och rektorn som också tog hand om henne, och så fort E såg mig så bröt hon ihop totalt och bara klamrade sig fast vid mig, jag fick inte ens titta på såret förrän efter en lång stund. Jag satte mig med henne och pratade lugnt om att vi måste låta doktorn titta på såret och att hon sen skulle få välja något kul på leksaksaffären och fika, vilket hjälpte lite så att vi kunde åka iväg.

Väl på sjukhuset klamrade hon sig fast vid mig igen och ville inte låta någon titta på henne, så vi fick köra det gamla tricket med att jag fick ligga på britsen med henne på mig medan Johan höll fram telefonen som hon kunde titta på samtidigt som distraktion, haha. Skönt nog tyckte läkaren att såret var så fint placerat i hårbotten (man kan se litegrann på bilden nedan) att det inte behövde sys eller limmas, utan det sköter sig tydligen bäst själv när det sitter där det gör. Emilia, som var livrädd att hon skulle behöva stygn innan, slappnade av ordentligt när läkaren sa så, och sen hoppsade hon ut därifrån. Härlig syn när man precis varit så orolig!

Därefter blev det såklart en tur i gallerian med ett nytt pussel som Em valde själv och sedan fika på Espresso House. Min lilla skrutta, vilken tisdag!

Så tacksam för att det gick så bra som det faktiskt gick för min lilla loppa ❤️

Emilia <3 · Stella <3

Höstfotografering

Foto: Mathilda Landén – @Fotobymathilda på Instagram

I lördags var jag och min vän Mathilda ute på stranden här på Värmdö där vi bor och fotograferade barnen lite. Eller ja, hon fotograferade och jag assisterade. Sjukt svettigt att försöka hålla fyra barn nöjda och glada nog för att det ska bli fina bilder… men vi gjorde vårt bästa, och se så fina bilder hon tog! Jag fick muta mina tjejer med godis, ett varsitt kinderägg väntade hemma, och då gick det superbra att sitta stilla och göra som vi sa, haha. Gosungar. Jag lade in en av bilderna som en ny header också, det kändes som att det var dags för lite förnyelse här inne!

Ikväll har jag varit på ute och käkat på Pinchos med mina goa vän Towe som fyller 27 år idag. Så himla trevligt att komma iväg ibland och kunna prata ordentligt om allt möjligt. Bra tisdag!

Emilia <3

Hipp hipp hurra för 4-åringen!

Så var det äntligen Emilias 4-årsdag! Så härligt och underbart och känslosamt med födelsedagar sedan man blev förälder. Jag älskar att minnas tillbaka till förlossningarna av barnen och försöka komma ihåg alla detaljer, det är ju de mest ovärderliga minnen jag har! Blir helt uppfylld av kärlek så fort jag tänker tillbaka på den lilla, lilla flickan som kom till oss och sedan tittar på den stora 4-åringen (107 cm lång var hon på 4-årskontrollen) framför mig. Den där fantastiska tjejen som jag nästan spricker av stolthet över. Bara av att hon är hon. Och att jag får vara hennes mamma. Lyckan i det!

I morse gick Johan upp vid 5 för att baka frallor och jag stapplade upp en halvtimme senare och förberedde det sista på födelsedagsbrickan (en hemfixad som bara är till för födelsedagar!). Det ska alltid vara yoghurt med guldströssel i (tradition i Johans släkt), nybakta frallor, juice, något bakverk (jag och Mia bakade muffins igår som jag spritsade med vaniljgrädde), och så förstås tänt ljus, blommor och en ballong fastknuten vid brickan. Vi hörde Emilia tassa runt i sitt rum där uppe, men hon kom ihåg att sova räv för första gången, så när vi kom insjungandes låg hon och fnissade under sitt täcke, haha. Hon blev glad över sina presenter: förutom lekstugan som vi delade litegrann på med våra föräldrar, så fick hon en bok (Lassemajas detektivbyrå), någon slags docka som heter Enchantimals, en hoodie med paljetter och stjärnor från The Gap och… en resa till Göteborg och Liseberg! Vi åker på fredag och ska förstås gå med barnens kusiner som bor där, så himla roligt! Det blir första gången på ett riktigt tivoli för båda barnen (eller ja, Legoland och Kolmården har de ju varit på). Barnen är pepp!Dagen spenderades för övrigt på Leos Lekland i Länna tillsammans med vännerna Towe och Max, himla roligt! På kvällen blev det ett restaurangbesök tillsammans med mormor och vi hann se sista 7 minuterna av Sverige-Schweiz när vi kom hem. Ungefär så intresserad som jag är, hehe. En bra födelsedag, hur som helst!

Emilia <3 · Stella <3

Emilia och Stella – just nu

Emilia just nu (4 år om en vecka):

– Hon är en blandning mellan lillgammal och busunge. Hon kan vara en riktig storasyster som hjälper sina föräldrar och sin lillsyrra med allt möjligt, hon kan också föra rätt avancerade resonemang och förstå hyfsat svåra saker. Samtidigt som hon är världens busigaste unge som (ibland) gör tvärtemot vad vi säger, hoppar från ryggstödet på soffan ner på golvet och klättrar på bord och köksskåp. Samtidigt som hon har full koll exakt på vad man får göra och inte och kan förmana sin lillasyster på ett sätt som är som kopierat av mig och Johan, haha. En go blandning helt enkelt!

– Hon pratar hela tiden. Alltså EXAKT. HELA. TIDEN. En annan kan ju tycka att det är skönt att bara sitta och lyssna på musik och filosofera lite när vi åker bil tex, men det går inte eftersom Em kräver ständigt engagemang, hon berättar många historier, ställer massa ”varför-frågor”, sjunger och chillar inte för fem öre i bilen. Hon kräver också att jag ska sjunga samma låtar om och om igen. Nu senast har vi gått igenom tex Bockarna bruse, Let it go, Vaiana-låtarna, Kalle Teodor, Pippi Långstrump och Idas sommarvisa. 10000000 gånger. Tur att jag älskar att sjunga och ändå sjunger hela tiden i princip 😄

– När vi är i sociala sammanhang är hon dock blyg och säger inte ett pip, möjligtvis kan hon nicka eller skaka på huvudet när hon får frågor. Mest ser hon bara arg ut (fast hon inte är det) när någon hon inte känner väldigt väl pratar med henne. Jag var exakt likadan som liten, så jag försöker att sakta pusha henne framåt lite, på ett milt sätt, helt utan krav. Men tror det är bra att öva på att våga säga hej till sina kompisar tex. Fast på förskolan har hon inga problem att prata tydligen, inte ens på samlingarna. Så blyg ibland, alltså.

– Hon har också så smått börjat prata om döden. Eller ”att komma till himlen” som hon säger. Mycket obehagligt samtalsämne tycker jag, som har duckat så mycket jag kunnat hittills, men inser att jag kommer behöva ta tjuren vid hornen och se min dödsångest i vitögat någon gång. Vill ju att hon ska få prata och fråga om exakt allt i hela världen, inga tabun. Hur fan gör man?

– Hennes tal har utvecklats enormt det senaste året, nu är det noll problem att höra vad hon säger. Tänk att vi var hos logoped så sent som i höstas! Hon har spurtat i utvecklingen, kan man säga. Hon pratar fortfarande en del på K, tex säger hon ”Skella” istället för ”Stella” och ”skluta” istället för ”sluta”. Men hon har också gått över till att säga ”kan fälv” istället för ”kan käll” som hon sa tills alldeles nyligen. Jag minns när hon brukade säga ”Klelka” om ”Elsa” liksom…. lite lätt obegripligt 😄 De få ord hon uttalar ”fel” nu tycker jag bara är gulliga, jag tycker att hon alltid ska säga ”titatis” istället för ”potatis”!!!

– Hon är otroligt kärleksfull, och vill helst kramas och pussas hela tiden, älsk på det! Jag får tex inte stänga bildörren efter att ha satt fast henne utan att få en puss och en kram. Sötnos!

Stella, 2 år och 2 månader:

– Stella är en riktig lillasyster. Tänk att rollerna blir så tydliga så tidigt? Hon vill gärna bli buren mesta tiden och får hon inte som hon vill så är hon inte främmande för att kasta sig ner på golvet, vrålandes, och åla runt i ren ilska. Det blir en del ”buhu, det är synd om mig, Emilia är dum” för att försöka få sin vilja igenom… tråkigt nog har hon en mamma och pappa som båda är storasyskon och alltså per definition nog har mer förståelse för Emilia, hehe… men man får försöka vara hyfsat rättvis ändå 😄

– Hon är också en go blandning, men av andra egenskaper. Hon ääälskar tex fordon, alla sorter, och utropar förtjust ”BÅTEN!!!!” eller valfritt annat fordon om och om igen tills ALLA har sagt ”Ja, titta båten!” ett antal gånger. Igår kikade vi på båtar med mina föräldrar som funderar på att köpa en, och Stella bara vägrade gå av när vi skulle gå iväg. ”Köja båten” sa hon bara helt bestämt. Fick locka iväg henne med glass, haha. MEN, hon älskar också klänningar, rosa och dockor och dockvagnar. Även om fordon nog är hennes bästa.

– hon är en härmapa! Hon härmar allt man säger, även på beställning. När vi ska dricka kaffe säger hon ”inte baffe!”, hon vill inte ha kaffe alltså, haha. Så varje gång vi ska dricka kaffe säger vi nu ”ska du ha lite kaffe, Stella?” Bara för att få höra henne gasta ”nej, INTE BAFFE!” Haha. Baffe ❤️ i övrigt är hon uppe i 3-4 ordsmeningar nu och man förstår det mesta av det hon säger eftersom hon har så tydlig mimik, hon visar sina känslor tydligt helt enkelt. Mycket bra, man behöver aldrig gissa vad hon tycker, haha.

– För övrigt är hon en social tjej, hon älskar att vara på förskolan och hon älskar sina kompisar. SORGEN förra veckan när jag vabbade henne och vi lämnade Em på föris men hon fick följa med mig hem. Hon bara skrek sin avdelnings namn hela vägen hem i bilen, snuttan.

Emilia <3 · Vårt hus · Vikt & träning

Uteliv och gympass med Emilia

Bilder från de senaste dagarna; mycket utomhusliv! Em hjälper Stella att cykla, vi bakade kladdkaka igår vilket E önskat sig hela veckan, och i morse hängde hon med mig till gymmet när jag körde ett vanligt gympass. Emilia är min lilla ängsliga tjej och hon gillar inte riktigt när jag åker iväg, så jag tänkte det var lika bra att hon fick se var jag är och vad jag gör när jag tränar. Så kan hon känna sig trygg med det ❤️

Jag har haft så mycket tid med familjen de senaste dagarna, himla härligt! Det är verkligen underbart att kunna öppna upp våra stora altandörrar och låta barnen springa ut och in som de vill. Precis som jag hade föreställt mig! Nu längtar jag så mycket tills byggstängslet ryker och att de gör i ordning tomten en gång för alla – men vill ju bara börja odla någon gång! Det finns så mycket planer – vi ska ha rabarber, pallkragar med jordgubbar och smultron, hallonbuskar, fruktträd… plus en mycket större altan (den kommer bli ca 80 kvm stor!) och staket runt det hele så vi kan känna oss lugna med att barnen springer runt ute. Mm-mm-mm, leva life!

Emilia <3

4-årstrotsen har börjat

Snart 4 eller snart 14? Svårt att se skillnaden ibland…

Emilia har haft en för lång period utan trots nu kände hon, så för några veckor sedan tog hon tag i problemet och började återigen. Så känns det åtminstone! Emilia har ju varit våran lilla trotsare ända sedan hon var 1,5 ungefär då hon började 2-årstrotsa – dvs när det enda man hör i princip är ”kan själv”. Och det skulle vägras kring olika saker, vi hade ett helvete att få in henne på sin plats i bilen tex, det var ett enda jagande varenda gång. En mycket stark viljestyrka har hon, och det höll i sig så länge att jag började fundera på om hon kanske hade det här trotssyndromet man hör talas om. Men så fyllde hon 3 och ÄNTLIGEN blev det lite lugnt. Kring henne alltså, Stella tog ju över stafettpinnen istället. Men Emilia har sedan hon fyllde 3 varit så otroligt hjälpsam, lugn och förstående. Så där så man får nypa sig i armen nästan, och undrar var det lilla trotsmonstret egentligen gömde sig? Jag menar, bara det här med att hon helt på egen hand gick ner och dukade fram frukost åt oss andra på morgnarna, det var ju helt otroligt.

Men. Men, men, men. Nu har hon som sagt tagit tag i problemet och insett att hon behöver fightas lite mer med oss föräldrar. Och vi har ju såklart förståelse för det, för herregud vad tydligt det är att hon kom in i en ny fas, det var ju från ena dagen till den andra. Nu handlar det mest om att hon inte kan ta ett nej, att hon tjatar och tjatar och tjatar tills det känns som att öronen kommer ramla av. Och när man säger till på skarpen att det räcker blir hon helt otroligt förbannad. Så vi försöker så långt det går att använda gammalt hederligt lågaffektivt bemötande – inte försöka prata och förklara när hon är som mest arg, utan ta ett steg tillbaka och sätta oss bredvid. När hon lugnat sig kan vi fråga varför hon blev så arg, vad hände. Och alltid förklara att hon får bli precis hur arg hon vill på oss, det är helt okej att skrika att vi är bajskorvar liksom, vi står pall för det.

Det enda hon inte får göra är att slåss, sparkas och rivas, men det är det hon har börjat göra nu. Man ser att hon blir så arg att hon inte vet vart hon ska ta vägen, och då kommer slagen och de rivande naglarna, mest på mig men även på Johan, inte på förskolan eller så, där är hon som vanligt. Men där måste vi ju sätta gränser, känner jag? Man får ju inte slåss, det ska vara jäkligt tydligt tycker jag. Dessutom är hon numera så medvetet provocerande, det är en annan sak som är svår att hantera. Man liksom ser hur hon tänker frenetiskt när hon blir arg, och sedan gör något som hon mycket väl vet att hon absolut inte får, eller att göra tvärtemot det vi sagt – senaste exemplet är att när vi andra står i hallen på morgonen och är påklädda och klara så vägrar hon ta på ytterkläder och skor och springer upp och gömmer sig i sin säng så att jag får bära ner henne ut till bilen medan hon skriker och sparkas. Inte är det lätt! Vad gör man liksom? Hur ska man hantera det här tjatet som aldrig tar slut?? Det blir 10.000-kronorsfrågan, gissar jag 😄