Före/efterbilder · Hem & inredning

Så blev sovrummen

Vi bytte ju rum med Emilia för någon månad sedan och passade då på att också måla om och möblera runt lite bland Stellas och Emilias möbler. Tokrensa gjorde jag också, alla gamla bebisleksaker är nu väck. Vi är så himla nöjda med resultatet, fick ett önskemål om att visa hur det blev, så här kommer lite bilder:

Så här blev Emilias rum. Detta var alltså vårt sovrum tidigare – men det passar så mycket bättre som barnrum, sängen passar ju perfekt in i det där inprånget. Färgen (Silky pink från Jotun) är PERFEKT – sober och varm rosa utan att det blir too much. En rosa man kan leva med ett tag utan att den känns för barnslig. I hörnet som syns på sista bilden ska vi sätta upp mysgungan i formen av en val som hon hade i gamla rummet också. Det finns fortfarande många detaljer att fixa, men tycker även nu att det är ett otroligt mysigt rum, och framförallt är Emilia galet nöjd, hon älskar sitt nya rum! ❤️

Och här är Stellas rum som fått sig en ommöblering. Det lilla barnbordet, stolarna och köket har fått flytta ut i lekstugan igen för säsongen (tycker det är onödigt med dubbla uppsättningar när vi ändå inte använder lekstugan på vintern medan vi på sommaren är ute i princip jämt) och eftersom Em ska få upp mysgungan i sitt rum så flyttade jag in soffan och klädstången i Stellis rum istället. Alla barnens klänningar samsas på klädstången, så S är otroligt nöjd med att den står i hennes rum, hon vägrar just nu alla kläder som inte är klänningar.

Och så här blev vårt nya sovrum. Sänggaveln som vi hade i förra rummet byggde ut för mycket från väggen, så den skickade vi vidare till mina föräldrar. Här inne behövs också lite smått och gott innan det är färdigt, tex en ny sänggavel, överkast, matta osv. Men oavsett så tycker jag det är så mysigt! Mycket nöjd 😊

Mina tankar · Vikt & träning

Att ändra livsstil från grunden

Det här med att skapa en ny livsstil, det är verkligen inte gjort i en handvändning måste jag säga. Jag tänkte på det när jag tittade på första avsnittet av nya Biggest Loser igår, jag känner igen tugget och tankarna man tänker dag 1 av en förändring. Kommentarerna ”aldrig mer” när de såg sin vikt vid invägningen, känslan av att ”nu jävlar blir det andra bullar”. Det är så lätt att tro där och då att det är nu man kommer börja göra helt perfekta val hela tiden. Man målar upp en bild av vilken person man kommer bli, man kommer typ inte ens vara sugen på godis nånsin mer? Man bara blir en sån där hälsosam människa som älskar att träna och att käka grönkål automatiskt. Eller så tänker man att man får stå ut under själva viktminskningen, för när man gått i mål med vikten så kommer man automatiskt att äta normala mängder godis/pizza/whatever, så det kommer aldrig att bli ett problem igen. För det är lite för jobbigt dag 1 att tänka att hela ens liv behöver genomgå en förändring, och att det kommer vara jobbigt. Antingen vill man helt enkelt tänka att man automatiskt blir hälsosam, eller att man nog kommer kunna leva på samma sätt som tidigare även sen. Jag har pendlat mellan de här två tankarna.

För vissa kanske det blir så, men jag tror att för de flesta som lagt grunden till sina dåliga vanor i många, många år så är det en lång period av omlärning som väntar. Så har det varit för mig, min förändring är inte något som gått på ett par månader, det har tagit åratal av att vända på olika stenar (test av olika dieter, LCHF, periodisk fasta, Itrimprogram, funderingar på överviktsoperation, osv) och ta itu med mig själv och mina egna tankar för att se vad som funkar för just mig. För man tror gärna på tankarna om att ”jag är den jag är, jag bara ÄR en gottegris som hatar att träna”. Och ju mer man tänker den tanken, desto mer befästs den och man agerar enligt den. Man tackar aldrig nej till fika och sötsaker, för man är ju en gottegris. Eller man tröstar sig alltid med mat, för man bara är sån. Eller så tänker man att man aldrig kommer bli någon träningsmänniska. Jag tror att för att kunna göra en bestående förändring av sitt liv så måste man börja göra upp med de där ”sanningarna” som man själv och andra i ens närhet intalar sig stämmer. Jag vet tex att några av mina närmaste fortfarande inte ser mig som någon som tränar regelbundet, utan hela tiden tycker att jag behöver komma igång och träna. Men sanningen är att jag har tränat regelbundet i 8 månader nu, och även innan dess har jag tränat varje höst och vår – tex gått i PT-grupper under 12 veckor, gått yogakurser eller bara gymmat regelbundet. Det var ett antal år sedan jag var den där soffpotatisen som jag fortfarande tror att jag är. Den ”sanningen” har jag gjort mig av med, och nu ser jag mig för den jag är – en glad motionär som vill träna det som faller mig i smaken i olika perioder.

Jag har tjatat en del om min bibel ”Brain over binge”, men den ÄR otrolig eftersom den har befriat mig från mina tankar och sanningar. Den har lärt mig att förstå min hjärna på djupet och lärt mig att skilja på vem jag är från vad som är mina tankar, och även skilja på olika sorters tankar. Jag har tex lärt mig att sug efter choklad kl 15 varje dag, eller tankar om att man förtjänar att få tröstäta, eller om att man måste få unna sig, egentligen bara är nervbanor i hjärnan som blir starkare ju mer man utövar ovanan, men som försvagas om man slutar göra det. Jag har nu kunnat släppa taget om tanken på att jag kommer få gå runt och kämpa emot ett ständigt sug efter onyttig mat för resten av mitt liv – det kommer inte vara så, för hjärnan rensar bort det som inte används. Dvs, fikar jag inte kl 15 (och inte heller förstärker suget genom att tänka ”BUHUUU vad synd det är om mig, jag är såååå sugen!” Utan försöker förhålla sig lite neutral till de tankarna), så kommer man snart sluta vara sugen på gofika kl 15. Jag är befriad!!! Det har jag börjat leva efter, jag väljer vilka vanor som jag vill att min hjärna ska påminna mig om, och det dåliga förhåller jag mig neutral till, och sitter på händerna, tills de försvinner. Man kan också förstärka hjärnans beroende av de goda vanorna genom att bli exalterad när man gjort något bra. Som att gå ut och springa, dels får jag en endorfinkick som heter duga av det, men dessutom så förstärker jag känslan efteråt och verkligen klappar mig själv på axeln för att jag varit duktig. Och nu har jag skapat ett ”sug” i hjärnan efter att springa mer. Efter bara några veckor, det tar verkligen inte längre tid!

Jag har även skapat nya nervbanor gällande vad jag tycker om för mat. Det går! Jag har det senaste året lärt mig gilla koriander tex, som jag tidigare tyckte smakade schampo. Nu tycker jag det är såhåhå gott! Jag har börjat välja vad jag vill bli sugen på, och sen helt enkelt välja att äta det ofta för att förstärka suget. Annat jag börjat gillar på det sättet: dadlar, fikon, lönnsirap, halloumi, linser/linssoppa, , rawbollar, ärtdryck, oumph, grönt te… listan kan göras lång. Nu väljer jag den maten för att jag vill, inte för att vara nyttig. Och det hade jag aldrig trott för några år sedan. ALDRIG! Men det har varit, och är, en jäkla resa i mitt psyke för att börja leva så som jag vill.

Mitt godaste fredagsmysrecept som jag skulle välja framför både ostbågar, marabou och smågodis nuförtiden:

Dadlar mixade länge med kokosolja och havssalt, och doppade i mörk choklad. För ett par år sedan hade jag rynkat på näsan åt själva tanken, och nu är det mitt allra godaste. Det är aldrig för sent!

Ytligheter

Personliga smycken

Tog lite bilder på barnen i helgen, denna ljuvliga, soliga helg. Emilia hade klätt ut sig i mormors kläder och Stella sprang mestadels runt i t-shirt, utan jacka. Så varmt! Anledningen till bilderna, förutom att jag alltid vill fota mina vackra barn då, var att jag ville få bilder på dem i deras dophalsband som mammas barndomsvän Maria del Mar Conde skapat, hon är nämligen guldsmed och har både ritat och kreerat halsbanden. De består av en rund bricka med barnens första bokstäver i snirklig stil plus lite detaljer, på Stellas är det små stjärnor, plus deras månadsstenar – rubin i Ems och diamant i Stellas. Dessutom är de gjorda av nedsmält guld från min mammas gamla ringar.

Så glad för dessa personliga, fina smycken! Det är även Maria som skapat min ich Johans vigselringar, och jag har nyligen lagt en beställning på en halvalliansring som ska bli min 30-årspresent (från Johan… och mig själv 😁).

Foto: Lisa Marie Chandler

Allt och inget · Vikt & träning

Uteliv och träning

Det känns som att jag liksom KRYSTAT fram april. Jag har spjärnat emot vintern hela mars och räknat ner dagarna till april, till den riktiga våren, och körde tex vita converse och ofodrad jacka från att snön lättade i mitten av mars – men nu är våren hääär! Det är mig de sjunger om i ”du ska inte tro det blir sommar, ifall inte NÅN sätter fart” 😄. Hur som helst, vi har firat detta genom att spendera i princip varje minut hela helgen utomhus, till barnens stora lycka.

Ett annat symptom på att jag har vårlängtan är att jag började löpträna utomhus för ett par veckor sedan. På grund av ett antal olika orsaker egentligen; bland annat för att jag vill vara ute mera, men jag vill också ha tid att träna fler gånger i veckan än de 2 gympass jag kört hittills per vecka, och då funkar det bättre i mitt liv att bara snöra på mig löparskorna och sticka ut och springa än att behöva ta bilen 2 mil bort till gymmet X antal gånger i veckan. Varför jag vill träna fler gånger i veckan är framförallt för att få den ångestdämpande funktionen i hjärnan (inspo till just det är @honisockiplast på Insta), men jag känner också att jag vill träna mer för att bli starkare, ha ordentlig kondition, typ känna att jag skulle orka springa ifrån någon om jag skulle behöva, bli mer motståndskraftig mot sjukdomar osv. Möjligtvis en åldersnoja inför att jag blir 30, men oavsett så är det en hälsosam sådan. Känner inget inre tvång, bara lust och pepp.

Så för att peppa mig själv ännu mer har jag anmält mig till Color Obstacle Rush i juni tillsammans med några vänner, och så ska jag och barnen springa Tjejmilen i augusti! Det vill säga, jag ska springa milen och de ska springa 200 respektive 400 meter 😄 Det känns bra att få upp oss soffpotatisar (mig och Johan) ur soffan och bli lite mer hurtiga hurtbullar som lever mera friluftsliv, framförallt för att barnen ska få med sig det. Vill att de ska slippa känna motståndet mot att röra på sig som jag alltid känt ända sedan jag var liten. Vill att de ska få känna den glädje över att röra på kroppen som jag lärt mig känna de senaste åren. En knopp och kropp i balans på något sätt 😊

Emilia <3

Egentid med ett barn

Idag bestämde vi att det var dags att umgås med ett varsitt barn på tumanhand. Johan ville åka och titta på nya Gotlandsbåten som visas upp i hamnen vid Slussen och då var det perfekt för honom att ta med sig Stella som älskar fordon och jämt tjatar om att få åka buss/tåg/flyg/you namn it. Emilia och jag tittade bara på varandra och skakade på huvudena, det där är inte något för oss. Så då bestämde vi oss raskt för att vi två istället skulle gå på bio och se nya Röjar-Ralf. Mycket bättre! Så det gjorde vi, och därefter lunchade vi på Paradiset, shoppade nya gympaskor (damen drar tydligen 29 nu 😱), solglasögon och fikade raw-dammsugare. Och Stella hade fått åka både tvärbana, tunnelbana och buss, perfekt för henne! Måste säga att det var välbehövligt att umgås med ett barn, man får så mycket tid att verkligen umgås och prata ostört då. Annars är det alltid två barn som babblar i munnen på varandra (Who am I kidding, vi är tre som babblar konstant medan Johan zonar ut, haha). Ser fram emot att ta en mysdag med Stella nu!

Före/efterbilder · Hem & inredning

Möbler med patina och hemtrevnad

New in: en sprillans House Doctor molecular-lampa och en gammal gungstol. Kontraster! Gungstolen har stått hos min farbror och faster så länge jag kan minnas, jag menar jag har bilder på mig sittandes i den som bebis. När vi var hemma hos dem i lördags så sa de att de skulle göra sig av med den och undrade om vi ville ha den. Jag bestämde på en halv sekund att vi SJÄLVKLART ska ta hand om den!!! Har velat ha en gungstol i många år, pga hur trevligt att sitta och gunga med en kopp te i händerna och en bra serie på TV:n!? Kanske en unge i famnen också, det känns också mysigt. Hon får akta tekoppen bara, och inte tjata om att få titta på Youtube, haha.

Min inre 75-åring jublar nu! Min (ingifta) faster berättade att hennes farfar hade fått den i present på 50-talet och att hon hade ärvt gungstolen av sin farmor på 70-talet. Tycker alltmer att det känns trevligt med inredning som har lite mer historia än ”vi köpte den på IKEA förra året”. Det har troligtvis mest att göra med att jag lyssnar så mycket på podcasten Billgren Wood, som hostas av Sofia Wood och Elsa Billgren. Deras drömmande beskrivningar av möbler som ärvts, köpts på auktion och loppisar har gjort att jag bara dräglar över Bukowskis och Tradera. Så att då FÅ en vintagemöbel som dessutom gått i släkten känns så härligt! Gungstolen är omålad i ett blekt träslag med fin patina, kommer absolut inte måla den. Jag matchade ihop den med ett fårskinn och en vit kudde, så nu känner jag att även Ernst Kirchsteiger hade varit stolt över mig, haha.

Nu är vi också i princip klara med inredandet av vårt och Emilias sovrum, och jag är så sjukt nöjd med både det och vardagsrummet som vi gjorde om, måste jag säga. Så pass nöjd att drömmarna om att bygga hus har kommit lite på skam, för det är så mysigt hos oss nu. Underbar känsla!

Familj & vänner · Resor

Norrlandsbröllop

Halloj! Jag överlevde skotthålet (haha), det är till och med helt läkt nu. Nu har jag istället två stycken röda ärr på halsen, inväntar bara att de ska blekas och bli vita. det kan tydligen ta ett år eller så. Hur som helst, så skönt att det där gisslet till sår är väck.

Idag har vi varit och kikat på några av Smålandsvillans visningshus och sedan varit på födelsedagsmiddag hos min kusin, kändes skönt att ha lite lagom mycket att göra denna helg efter förra helgen som var FULLSPÄCKAD. Jag och Johan var nämligen på bröllop i Umeå då min kusin/bästis Rebecca gifte sig med sin Daniel.

Vi lämnade kidsen hos farmor och farfar på fredagen och tog tåget upp till Umeå. Jag hann både med att fika med min gamla kollega Helena och fixa naglarna hos en av mina andra kusiner (alltså jag har runt 15 kusiner, så det finns en del att referera till heh) när vi kom upp. På lördagen hjälpte vi till att passa brudparets små barn medan de själva hade fullt upp med att göra sig i ordning, ta bröllopsfoton osv.

Sedan drog bröllopet igång och jag storgrät förstås i kyrkan, de var ju så jäkla fina! Efteråt tog brudparet en varsin skoter till festlokalen där vi hälsade dem välkomna genom att skåla i hot cider, fantastiskt trevligt och gott. Riktigt norrländsk känsla 😄 vid middagen var jag den första att få hålla tal, det var viktigt för mig att få göra det för att få berätta hur mycket de båda betyder för mig. Riktigt nervöst, men jag är glad att jag gjorde det!

De sjöng också en jättefin och rolig låt tillsammans, väldigt uppskattat!

Därefter blev det fest heeeela natten lång, vi hade fått strikta regler om att inte gå hem före 4 på morgonen, och så blev det. De hade ett band som spelade ett par timmar och sedan körde vi vidare på Spotify fram till 4 när vi inte orkade mer och gick hem till Becca och Daniel för att sova ett par timmar innan det var dags att ta tåget tillbaka till Stockholm. Fy fan så dåligt jag mådde dagen efter!? Jag var helt yr i skallen och illamående. Sov i taxin på väg till tåget, på tågstationen där vi väntade i 45 minuter och sedan på själva tågresan då jag kunde lägga mig i Johans knä. Helt slut var jag. Är ju inte direkt van vid att dricka så pass mycket alkohol och vara ute så länge nuförtiden, minns inte hur många år det var sedan sist…. men jag har levt på lyckan från bröllopet hela veckan, det var så förbannat roligt, helt klart värt! Man kanske borde gå ut lite oftare än vart 10:e år? 😄

Mycket oklar bild, men inte så konstigt att det såg ut så här dagen efter: