All about kids

Mammigheten

En bok och en sovande Stella i famnen ❤️

Det har alltid varit mammigt hemma hos oss. Emilia är en liten mammagris, och har i princip suttit fast vid mig sedan hon föddes. Vi har alltid sovit nära, nära. För både hennes och min skull, vi vill vara nära varandra liksom. Em har helst suttit i mitt knä; förutom då hon klättrat på köksbänkar och bord då, haha. Det har ofta varit att ”mamma ska natta mig”, ”mamma ska bära mig” osv. Pappan är liksom bra han med, men framförallt i lek och bus. Vi är vana vid det, helt enkelt. Sedan kom Stella. Hon har accepterat att vara hos sin pappa mer än vad Em gjort, Stella är ju lite mer som sin pappa till utseende och personlighet medan Em är en kopia av mig. Men! Nu runt 2,5 års ålder hände någonting och nu är hon mammigheten personifierad. Det finns ingen gång då hon föredrar Johan, mamma är aaalltid bäst. Bara mamma får trösta, bära, mysa, kramas. För några veckor sedan stramade hon åt ännu mer – nu är det enbart jag som får natta henne dessutom, vi brukar nästan alltid turas om varannan kväll för rättvisans skull nämligen. Nu deklarerar hon redan efter middagen: ”mamma natta mig”. Är det då Ems tur att nattas av mig så försöker Johan på alla sätt och vis att engagera Stella i att välja en saga, napp och gosedjur, mysa upp sig i hennes säng osv. Ingenting hjälper, för Stella får PANIK så fort han bara nämner ordet ”saga”, och rusar grinandes in till mig i Emilias rum, kastar sig i min famn och vägrar lämna mig. Från början försökte vi med att Johan skulle gå in med henne i rummet och försöka natta igen, men det gav bara samma resultat. Så numera nattar jag endast Stella varannan dag och båda barnen varannan. Em är ju nämligen lika mammig hon och vill helst också att jag nattar men är så stor att hon fattar att vi måste turas om. Det är lite utmanande, det finns inte så många pauser eftersom de vill vara var jag än är, titta på det jag tittar på, göra vad jag gör, sova så nära mig det bara går osv. Samtidigt så fattar man ju att det här inte kommer att vara för alltid, och jag tar verkligen vara på tiden, jag njuter av att få vara så nära de här två små flickorna som jag älskar mest av allt på jorden. Att få höra Emilia säga ”vad fin du är mamma, vilken fin tröja du har, jag har saknat dig mamma, jag älskar dig till månen och tillbaka” mm – och vilja sitta i mitt knä, alltid hålla en hand i min, eller Stella som liksom tankar kärlek och närhet genom att lägga sitt huvud mot min mage…. jag älskar det. För jag har som sagt samma behov. Vill inget hellre än att ligga i en hög med dem och snosa på deras hår jämt egentligen. Bästa jag vet. Så trots att det kan vara påfrestande så uppskattar jag det otroligt mycket samtidigt, det kommer ändå en tid då de inte vill sitta i mammas knä, så tills dess njuter jag järnet ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s