Stella <3

Trots – this too shall pass

Det blev en enda lång vabbhelg, detta! I torsdags ringde förskolan (får alltid panik innan jag fått höra vad det gäller) och sa att Stella var trött, varm och inte hade ätit på hela dagen. Vårt lilla matvrak liksom, det händer aldrig. Så det var bara att åka och plocka upp henne från föris och bädda ner oss hemma. Mot kvällen blev det feber så även på fredagen var vi hemma. I lördags kändes hon mycket piggare och gladare skönt nog – men då blev jag febrig istället. Och på natten fick Em hög feber, vilket jag kände när hon stapplade in mitt i natten och la sig på min arm. På morgonen vaknade jag av att hon kräktes över min arm – det är ett himla snabbt uppvaknande kan man säga, från 0-100 på en sekund, haha. Det var alltså inte kräksjukan utan snarare kräktes hon för att hon hade så hög feber, stackars lilla. Så söndagen spenderade vi också mest i soffan (förutom Stella som fick åka iväg och hänga med mormor och morfar), och så fortsatte vabben igår. Idag var första dagen tillbaka för oss alla tre igen, både tråkigt och skönt. Jag njuter verkligen av att hänga med mina små tjejer, samtidigt som de kan driva mig till vansinne…

… vilket tex Stella gör varje morgon då hon tvärvägrar att gå från bilen till förskolan, som jag skrev om för några veckor sedan. Sedan dess har jag varje dag försökt få henne att gå, men det händer inte. Hon tycker ofantligt synd om sig själv om jag försöker tvinga henne att gå och blir liksom förolämpad och förtvivlad på samma gång?? Har en sån himla rolig video som Em filmat på oss där S gör allt för att inte sätta ner fötterna i marken, haha. Jag har försökt vänta ut henne ett antal gånger men det går inte. Och då blir jag så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen, fräser åt henne att stora tjejer faktiskt går själva ich frågar om hon är en bebis… not my proudest moments. Men efter att ha pratat ut med Johan idag så bestämde vi att vi kör tvärtom-metoden även där, precis som med napparna. Vi kör all in på att bära istället, fast på ett sätt som funkar för oss. Att bära på höften är för tungt, men hon kan ju faktiskt få rida på min rygg. Även hemma vill hon ju bli buren helst hela tiden, så varför inte köpa någon slags rygg-sele så kan hon få sitta där hur mycket hon vill? Det blir bra mycket enklare än att laga mat med henne på höften och gallskrikandes när man ibland måste sätta ner henne.

Jag tänker helt enkelt att det här måste vara en fas för henne, hon är ju precis i utvecklingen att förstå att hon inte är jordens mittpunkt, att hon inte kan bestämma allt och det är skitjobbigt för henne. Emilia hade en lika envis och jobbig fas fast med en helt annan sak – från att hon var 1,5 år tills hon var närmare 3 så kunde hon inte sätta sig i bilen utan att först klättra runt i den en lång, LÅNG stund. Det var OMÖJLIGT att helt enkelt placera henne i bilstolen och sätta fast henne, hon kämpade emot för liv och lem och försökte man hålla fast henne så gjorde man illa henne. Det enda man kunde göra var att vänta ut henne. Så det är väl samma sak nu, det här är Stellas envishets-trots-grej. Jag tänker att jag besparar mig själv och henne mycket huvudvärk genom att gå med henne istället. This too shall pass. Rygg-sele it is!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s