Gastric bypass · Mina tankar · Vikt & träning

Förnekelse

Om någon undrar varför jag inte nämnt min förestående gastric bypass-operation på länge så kan jag tala om att det beror på ren och skär förnekelse! Det är ett fall av ”om jag inte nämner det eller tänker på det, så händer det inte…….(?)” – vilket är hur min hjärna jobbar på oroväckande många fronter. Från början när jag fick operationen godkänd på Ersta sjukhus så gick jag in i någon slags chock. Jag grät och funderade om vartannat dygnet runt tills jag kom fram till att jag skulle tacka ja till operationen. Sedan dess har jag alltså i mitt huvud förnekat att den ens kommer hända, på något sätt tror jag inte att något sånt kan hända mig. ”Vadå, jag sjukligt överviktig och i behov av en operation där man stympar min magsäck för att kunna bli smal igen? Nääee, du måste mena nån annan…”. Det var inte förrän nu när jag låg och funderade på om jag skulle skriva nåt om mina tankar kring operationen som jag fick korn på att förnekelsen vill ta över precis hela tiden. Ena sekunden är jag fullt med på vad som ska hända, för att i nästa sekund återgå till att vara IQ fiskmås igen och totalt blockera ut tanken. Jag kommer också på mig själv med att hoppas att problemet ska lösa sig av sig självt innan det är dags för operation. Men hur ofta händer det att någon som haft grav övervikt i 15 år plötsligt tappar 30 kilo utan ansträngning på 3 månader? Jag gissar på sällan, faktiskt…

En annan anledning till förnekelsen är nog att ingen i min närhet pratar om operationen eller ställer frågor om den/mig. Varken familj eller vänner, möjligtvis någon enstaka. Hur kommer det sig egentligen? Jag är nämligen helt fine med att berätta och svara på frågor om det hele, däremot tar jag inte upp det själv eftersom att… ja, varför? Jag vill inte pracka på det på någon som inte är intresserad? Jag vet inte. Hur som helst är det nog så att det här inte är en lika big deal för någon annan som för mig. För mig är det ju ett helt nytt liv som väntar, för de runt omkring mig är det inte det. Jag finns ju kvar, trots allt. Så det är kanske inte så konstigt ändå, alla andra kanske redan har accepterat det. Men jag behöver verkligen prata om det känner jag! När jag inte förnekar det, vill säga. Haha.

För övrigt skulle jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN vilja komma i kontakt med eller läsa bloggar om personer som gjort överviktsoperationer, där det gått bra och de nu är normalsmala och happy clappy!! Jag vill bara höra ALLT om hur det är under, precis efter och flera år efter operation! Kommer man någonsin känna en normalitet i livet gällande mat igen, eller kommer det för alltid att vara en kamp att äta så lite, äta vitaminer livet ut, aldrig få dricka i samband med måltid igen…. till exempel. Jag vill veta mer! Men inga skräckhistorier, fick nog av sånt inför förlossningarna. Hjälper föga.

En 8 år gammal bild på en 21-årig Josefina under en utekväll i Gävle. Jag hade nästan nått målvikt här efter mitt första stora viktras. En av mina inre målbilder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s