Vikt & träning

De godkände operationen

Mathilda och jag efter vårt PT-pass i söndags. Vi kör tillsammans 1-2 dagar i veckan 😊

För några dagar sedan var jag på ett långt infomöte på Ersta sjukhus där en sjuksköterska och en dietist informerade grundligt om överviktsoperationerna de utför, riskerna för komplikationer och om hur man kommer att äta efter operationen. Det blev som ett riktigt wakeup call, oftast går jag liksom runt och förnekar hur jag ser ut, i mitt huvud ser jag ut som för 10 år sedan. Men att sitta på ett sånt här möte med ett gäng personer i min storlek och större än så, det gjorde att något klickade till i min hjärna. Det är alltså så här långt det har gått, liksom.

Mötet gav mig massor av känslor, men jag sköt upp de känslorna eftersom jag ändå inte visste om jag ens skulle godkännas för en överviktsoperation. Det är ju dumt att grubbla i förväg liksom. Så idag kom jag tillbaka till Ersta sjukhus och fick prata med en kirurg, och jag visste att han skulle ge mig beskedet under mötet. På något sätt trodde jag inte att jag skulle bli godkänd. Jag ligger ändå i nedre delen av skalan för det kvalificerande BMI:t (gränsen går vid 35, jag har drygt 36 i BMI) plus att jag inte har fått några komplikationer eller sjukdomar av min storlek ännu. Jag har perfekta värden, inget högt blodtryck, diabetes eller liknande. Så jag trodde nog att de skulle prioritera någon som har större hälsoskäl till att gå ner i vikt. Men jag är tydligen en bra kandidat för en sådan här operation, för har man inga följdsjukdomar av övervikt så minskar ju risken för komplikationer vid operationen. Så jag blev godkänd! Det var en helt sjuk känsla när jag insåg det, han sa det inte rakt ut utan började diskutera med mig vilken av operationerna jag vill ha; gastric bypass eller gastric sleeve (de är ungefär likvärdiga, därav att man får göra valet själv). Jag fick direkt en klump i halsen av rädsla som jag var tvungen att hålla inne inne hos kirurgen, efteråt inne hos två sjuksköterskor och på labbet där jag tog blodprover. Men på promenaden tillbaka till bilen så kom tårarna.

Vad har jag gett mig in på? Ska jag verkligen göra en så här stor operation, som dessutom är oåterkallelig? Jag är rädd, det känns läskigt att opereras. Det har helt och hållet med barnen att göra, pre-barn tyckte jag snarare att det var spännande med sjukhus, operationer och nedsövning. Där är jag INTE nu kan jag säga. Jag känner mig också väldigt misslyckad, speciellt när jag pratar med flera nära och kära som inte fattar varför jag ska göra en operation ”när jag bara kan gå ner i vikt som vanligt istället, jag har ju gjort det förr”. Samtidigt säger vissa andra att det är klart jag ska ta chansen och köra på, nu har jag befunnit mig i den här situationen i så många år och jag har ju uppenbarligen inte lyckats lösa den permanent än trots många, många, MÅNGA försök.

Ungefär så låter det i mitt huvud också, jag är kluven.

Men det lutar åt operation.

7 reaktioner till “De godkände operationen

  1. Wow, vilket vägskäl! Förstår att det inte är ett lätt beslut att ta. Men vad bra att du i alla fall blivit godkänd så att möjligheten finns där. Du är ju klok och noggrann och läser på så att du vet vad som krävs av dig och jag tror du har enormt goda chanser att lyckas bra med operation och livet efter om du väljer den vägen 🙂

    1. Tack för de orden, de behövs. Det är ett svårt val, men det är ju inget jag kommer förhasta mig in i, som du säger. Det blir ett väldigt genomtänkt beslut!

  2. Ojojoj alltså. Inte lätt, det kan jag verkligen förstå. Är det sen möjligt att bli stor igen, efter operationen? Eller är det bara en skröna att det går att stretcha ut magen igen?
    Jag är bara så rädd, i mitt eget fall, att jag hade gått igenom operationen och sen blivit smal, men att jag sen hade haft kvar alla hjärnspöken, sug, cravings och tankar så att jag hade varit tillbaks på ruta 1 igen efter nåt år.
    Jag funderar lite på att joina Viltväktarna nu. Inte för att jag egentligen behöver hjälp med teorin, vet väldigt väl vad som är bra och dålig mat och hur man blir smal på pappret. Men kanske kan det hjälpa med en extra piska och den där invägning inför ledaren innan. Äsch. Jag vet inte. Måste dock göra nåt. Annars blir det kanske inte fler barn och jag vill inte må såhär resten av livet

    1. Det finns ju inga garantier, och på infomötet var de väldigt tydliga med att det kostschema man får av dem ska man äta enligt för resten av livet. Och det innebär ca 2 dl väl sammansatta måltider 7 ggr om dagen. För alltid. Man ska aldrig pressa på och se om man kan äta mer än så, för då kommer man att sluta gå ner i vikt/gå upp. Man får aldrig mer dricka i samband med måltid heller, utan bara 20 min före och efter. Så det är inte den lätta vägen ut, verkligen inte. Men för mig behövs en permanent förändring nu, eftersom jag kämpat med detta i över 10 år.

      1. Okej, tack för svar. Fasiken inte lätt alltså. Ska bli så spännande att följa dig, om du nu bestämmer dig att genomföra den. Tror absolut att du kommer fatta rätt beslut, pepp pepp pepp!

      2. Tack för det! 😊 det väcker mycket känslor kan jag säga, alla har starka åsikter åt ena eller andra hållet om jag ska göra operationen eller ej. Så skönt med pepp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s