Mina tankar · Vikt & träning

När man har slutat tro på sig själv

Status för ett år sedan: 15 kilo lättare och kände mig som mig själv. Vad hände?

Hur är det på kroppsfronten just nu, undrar någon? Jo tack, det är… som vanligt. En vinst är att jag inte gått UPP något sedan augusti, det är verkligen en bedrift för mig och innebär att jag lyckats ändra mitt tidigare väldigt invanda tankesätt att så att säga ”seize the moment” och ta varje chans att äta allt jag kan, äta upp varenda bulle på bullfatet pga så ledsamt om man inte får äta 10 bullar i ett svep när man vill liksom. Allt eller inget, svart eller vitt. Varje måltid behandlade jag som om den vore den sista i livet – livet är trist om man inte får äta sig sprängmätt på mat, godis och bakverk varje dag. Så var känslan. Numera jobbar jag efter en känsla av vad som är rimligt – det är rimligt att äta en bulle eller två, men inte mer. Det är rimligt att äta tills jag blir normalmätt, inte mer. Det är rimligt att äta hamburgare och pommes frites någon gång då och då men inte alltid. Jag är på riktigt superstolt över det här – tänk att jag kunde bli en normalätare, jag med! Efter alla dessa år!

Däremot har jag tappat all tro på mig själv när det gäller att gå ner i vikt, trots att jag gått ner mycket ett antal gånger, som mest nästan 40 kilo. Men det är som att jag under hösten och vintern inte riktigt har kunnat ta in och orka med en viktnedgång, det kräver ju en otrolig ansträngning jämfört med att ”bara” (well) äta normalt av allt. Ska man gå ner i någorlunda takt så kräver det ju liksom ett rejält commitment och tålamod, för det går inte på en vecka att gå ner 30 kilo. Och jag har börjat och slutat, börjat och slutat med det så många gånger nu att jag under vintern bara kände att jag är less på det och att jag totalt tappat tron på att jag ens kan. Samtidigt har jag läst så mycket om överviktsoperationer ända sedan remissen skickades att jag börjar tvivla på om det är rätt väg – för oavsett operation eller ej så är det man själv som måste lägga in hela ansträngningen för att gå ner i vikt, det kanske ger draghjälp men det är fortfarande en kamp. Så jag har väl insett att det är en kamp jag måste ta. Igen. En jag måste ha tålamod med och som kräver att jag jobbar på min inre bild av mig själv, för så länge jag berättar för mig själv hur misslyckad jag är och att jag inte klarar det här så kommer jag ju inte att göra det heller. Det duger liksom inte att gå runt och känna mig misslyckad och maktlös, ingen kommer komma in och rädda mig från det här, ska något hända så måste jag göra det själv. Jag känner det på ett annat sätt nu. Den mentala träningen är A och O i det här.

Jag har tagit upp min ”bibel” igen för att kunna ha en chans att klara den här utmaningen; världens bästa bok för mental träning när det gäller ätstörningar, beroenden och övervikt – nämligen Brain over binge. Att förstå hur hjärnan funkar och hur jag ska jobba med den istället för mot den, det har gjort hela skillnaden för mig och det är så jag lyckats gå från över-/hetsätare till normalätare. Jag önskar att jag hade hittat den här boken för flera år sedan, tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit då. Nu ska jag använda den fullt ut för att jobba med mitt tänk kring att gå ner i vikt. Men jag fortsätter jobba med att inte se allt i svart eller vitt också, för inget är svart eller vitt. Det är inte ‘do or die’ här, alla ansträngningar är värdefulla.

6 reaktioner till “När man har slutat tro på sig själv

  1. Känner så igen mig! Gick upp 35 kg första graviditeten (2014) gick sen ner kanske 20 av dessa innan jag blev gravid igen, och gick upp till samma vikt igen.. Nu är det 2.5 år sedan sista graviditeten men kilona hänger envist kvar.. Har försökt så många gånger att gå ner, men klarar bara ett par kilo och sen kommer nåt emellan och jag ger upp. Måste alltid äta upp alla godsaker som finns tillgängligt och kan inte begränsa mig. Nu har jag insett att jag måste ändra min kost pga IBS och hoppas att det ska vara motivation nog..

    1. Ja men exakt så! Jag har också IBS, så det är också en motivation, men tydligen inte stark mig för mig, sockerspökena i hjärnan skriker högre liksom 😣 även om det såklart BORDE vara motivation nog…. så för mig är det verkligen kunskap om hjärnan och mental träning som gjort hela skillnaden, kan verkligen rekommendera det om du behöver mer hjälp! 😊🦄

  2. Hej har läst din blogg länge o har barn i samma ålder som du. Har även jag samma problem med vikten. Måste oxå ta tag i det en gång för alla. Men man behöver nån motivation. Mitt största problem är sockret. Små äter godis mm o när jag inte äter det så blir man så sugen o hängig. Har ju blivit ett beroende. Tack för en bra blogg mvh Emma

    1. Hej! Vad kul att du hängt med så länge!! Ja precis, om man lyckas hålla motivationen uppe hela tiden så är ju det grymt bra, jag lyckas dock inte hålla den motivationen hela tiden och då har jag tidigare fallerat (ibland är motivationen till godis större än till en normal vikt, haha) och gått all in på godis osv när jag ”misslyckats”…. så jag måste jobba på ett annat sätt helt enkelt. Lycka till med din viktminskning!! 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s