Mina tankar · Vikt & träning · Ytligheter

Om kroppshets

Jag kommer nu att gå in på ett väldigt svårt ämne som rör de senaste dagarnas inlägg här på bloggen. Det känns som att gå på ett minfält, men jag väljer att ändå skriva ut hur jag känner här. Men jag vill flagga för att jag inte är idiotsäker på mina egna åsikter, utan gärna diskuterar dem! Varsågod för brasklapp 🙂

Såhär: Något av det svåraste med att bestämma sig för att (åtminstone undersöka möjligheterna att) göra en gastric bypass eller liknande är för mig att veta att jag egentligen inte ens får prata om det, att veta att många nu säkerligen tycker att jag bidrar till kroppshetsen. För reaktionen mot all kroppshets som flödar i samhället verkar ha blivit att tabubelägga ämnet totalt. Kropp och utseende får inte diskuteras överhuvudtaget. Framförallt i sociala medier är det tydligt, men även i diskussioner i verkligheten, faktiskt. Och jag kan förstå det till viss del, när det hetsas om tre kilon som måste bort hit och dit, eller en mage som borde vara muskulös. Eller något liknande. Men det blir så svårt när man faktiskt har stora viktproblem, när man kanske har 30-40 kilos övervikt eller ännu mer. Och känslan ändå är att man pratar inte om det och man får inte  sträva efter att vara smal. Att är man tjock så MÅSTE man vara stolt över det och får inte vilja gå ner i vikt. Och går man ner i vikt ska man åtminstone inte prata om det för att inte hetsa någon. Man ska helst trivas med sin kropp precis som den är och gärna visa upp den som sådan. Helt fine för mig, är man stolt så är det ju enbart bra! Men JAG känner inte så, jag känner mig inte hemma i den här kroppen. Och många andra större gör ju inte heller det. JAG vill vara normalsmal, sedan vad det är, vilken siffra det är eller hur det ser ut, det är en totalt individuell definitionsfråga, och det kan jag hålla med om är onödigt att ens prata om, just på grund av att det är så onödigt att jämföra när vi alla är olika. Själv har jag ärligt talat inte ens en målsiffra, jag började lägga på mig övervikt när jag var 17 år, så senast jag var normalviktig var då, helt enkelt. Och på den tiden vägde jag mig inte ens, jag hade ingen aning om vad jag vägde (förutom i mellanstadiet när klassen skulle väga sig hos skolsyster och alla sedan gick runt och jämförde sig med varandra, så totalt fel hanterat av skolsyster ändå, om det nu var så viktigt att väga oss kunde hon väl ha låtit bli att visa oss det och bara skrivit in det i journalen?) Badrumsvågen kom in i mitt liv först när jag var 17-18 år. Och oavsett så skulle jag inte kunna jämföra mig med vikten jag hade som 17-åring… jag måste hitta en ny vikt som passar mig.

Något jag kan nämna som ger mig en känsla av kroppshets, det är när människor hemlighåller vad de gör (och det är många!). När de först är i en större storlek för att några månader senare plötsligt vara mycket smalare. Helt okommenterat, eftersom man inte ska prata om viktminskningar. Men att de ändå säger att de minsann äter godis och inte tänker på vad de äter, utan låtsas som att vikten bara magiskt hoppat av dem. DÅ känner jag mig så misslyckad, som att det bara är mig i hela världen som det är något fel på; för när jag ”inte tänker på vad jag äter” så går jag uppenbarligen upp 17 kg på 4 månader.… När jag däremot vet att det ligger ett jäkla slit bakom den nya vikten, med livsstilsförändring, ändrade motionsvanor m.m, då har jag en helt annan förståelse och känner mig inte ett dugg vikthetsad, utan bara inspirerad och glad för deras skull. Men det kanske bara är jag?

Jag måste dock säga att jag aldrig någonsin visar mitt missnöje framför mina barn, inte på något sätt kommenterar jag mitt utseende, eller undviker att visa armarna i linnen, eller håller in magen eller liknande. Jag pratar aldrig om vikt så att barnen hör, jag väger mig aldrig när de är med heller. Det är jag jävligt noga med, men jag är medveten om att de kommer att märka av allt jag väljer att göra med mitt utseende, och där är jag inte helt klar över vad som känns rätt, hur öppen man ska vara. Jag vet bara att jag vill vara frisk och finnas vid deras sida så länge som möjligt, och då måste jag ta hand om min kropp.

Jag väljer också att skriva om det i bloggen då och då, för att jag vill visa vem jag verkligen är här inne, jag vill inte dölja något. Jag tycker inte om när det blir ”fult” att prata om saker, jag tycker det är bättre att vi riktar in oss på HUR vi pratar om det istället.

IMG_9876Allt jag gör, gör jag för er. Foto: Lisa Marie Chandler

2 reaktioner till “Om kroppshets

  1. Hej! Som jag känner igen mig i alla dina inlägg och kroppen och vikt och bantning. Jag är i princip likadan, på alla de områdena. Blir tjock, bantar, hetsäter, bantar, släpper allt, blir smalare, släpper allt igen osv i en enda lång härva, rent ut sagt. Jag hatar att det här temat ska behöva ta så sjukt mycket energi från mig, och jag ogillar egentligen också att jag ens vill bli smal. Hade varit så mycket skönare om jag bara hade kunnat vara en nöjd tjockis. Men en sån är jag inte och efter min senaste graviditet, där jag också fick graviditetsdiabetes (som inte behöver bero på övervikt men i mitt fall gjorde det säkert det), väger jag återigen typ 40 kg för mycket. Och det k a n ju bara inte vara hälsosamt, oavsett vad alla fettaktivister hävdar. Så nu har jag börjat banta igen, tänker på mat hela tiden, hetsäter ibland, och går ner i vikt, sakta men säkert. Samtidigt så vet jag ju nu, efter att ha bantat i 15 år, att om jag sen vill vara smal så måste jag alltid tänka på maten, alltid motionera eller räkna kalorier, för släpper jag det tänket så kan jag garanterat också gå upp minst 17 kg på 4 månader.
    En gastric bypass är inget för mig. Är rädd för sjukhus, har gjort två kejsarsnitt som var läskiga nog. Inga knivar i magen om jag inte får en bebis i belöning! Så jag har egentligen ingen slutsats på det här babblet. Ville mest bara säga att jag är med dig, beundrar dig för att du vågar vara så ärlig på bloggen (jag orkar inte skriva mycket alls om kroppen på bloggen) och hoppas att vi båda hittar nån slags medelväg där mat kan få vara god och nödvändig, utan att leda till ångest och ohälsa. Ja. Jag slutar nu. Ha det fint, kram!

    1. Tack, tack, tack för din kommentar! ❤️ Jag var så nervös för att publicera det där inlägget (och alla inlägg om kropp och vikt), så att få den här feedbacken känns fantastiskt!

      Det verkar som att vi har en väldigt liknande historia, men det är ju så himla svårt att veta hur man ska lösa problemet. Jag har i alla fall bestämt mig för att problemet ska lösas, jag kan inte ha det så här hela livet alltså. Sen är jag inte heller överförtjust i tanken på en operation, tanken skrämmer mig. Men tanken på ett liv som det sett ut hittills, och att slänga på ett gäng sjukdomar som diabetes och annat, skrämmer mig mer. Har bearbetat tanken i ett år, och nu kom jag ändå till den slutsatsen. Så får vi se hur det blir, jag vet ju inte vad läkarna kommer att säga än så länge 😄

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s