Mina tankar · Vikt & träning

Att springa ett marathon men aldrig komma fram

Det känns som att jag spenderar väldigt mycket tid inne i mitt eget huvud just nu. Jag tänker, tänker och tänker. Tänker till och tänker om. Värderar allt i mitt liv och vill liksom rensa ut allt som inte hör hemma där. Det känns som att det blir allt mer påtagligt att jag fyller 30 om inte allt för lång tid, i augusti nästa år. Så det var väl dags för en 30-årskris antar jag.

Här är jag i tankarna: hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad vill jag komma ihåg av mitt liv? Vad vill jag ta med mig och vad vill jag lämna kvar i 20-årsåldern? Jag förstår att det låter väldigt flummigt, och det är det nog. En stor del av det här har med kroppen att göra. Jag har ju skrivit förut att jag inte vill vara överviktig hela mitt liv, eller förkorta mitt liv på grund av det. Jag har även skrivit att om jag inte hittar någon annan lösning så kommer jag undersöka möjligheterna att göra någon typ av överviktsoperation. Jag vet att det för många är tabu och fult, som ett nederlag och misslyckande. Men jag skiter faktiskt i det. Det känns liksom illa nog att jag spenderat hela 20-årsåldern som överviktig, med att försöka och försöka och försöka bli av med all extra vikt, men aldrig nå ända fram. Att föra en kamp med mig själv varenda jävla dag.

Det känns verkligen som att springa ett marathon men aldrig komma fram. Och det är så psykiskt påfrestande att jag inte tror att någon med normalvikt eller lite övervikt kan förstå det. Det är att ständigt veta att alla dömer mig, och värderar vad jag äter, har på mig, hur jag ser ut. Jag vet att det är så eftersom vissa säger det till mig. ”Borde du verkligen äta det där?”, ”ska du verkligen ha på dig det där? Det är inte så smickrande”. Till exempel. Dessutom är hälsan en stor del av det hela, det är inget jag bara säger. Jag känner mig inte längre skyddad av att vara ung och att risken för följdsjukdomar är liten. Snart är jag 30, 35, 40, etc. vad kommer hända då om jag inte gör något?

Jag har ännu inte riktigt landat i något beslut, det enda jag vet med säkerhet är att jag vill inte ta med mig det här problemet in i 30-årsåldern. För jag är så trött.

Bästa stöttningen av världens bästa Rebecca ❤️

Jag tar bara bilder på mig själv ur smickrande vinklar. En bild kan säga mer än 1000 ord, men den kan också ljuga ordentligt. < em>Lite närmare sanningen.

En reaktion till “Att springa ett marathon men aldrig komma fram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s