Allt och inget · Mina tankar

Mitt bidrag till #metoo

Vi måste fortsätta med #metoo-rörelsen. Vi måste berätta vad vi har varit utsatta för och uppmärksamma andra, dels andra tjejer/kvinnor för att visa att vi inte är ensamma, och dels killar/män för att de ska fatta vad de har gjort och gör mot oss. Tycker det är viktigt också med hashtagen #ihave, att män äntligen börjar ta ansvar för vad de gjort, det ska inte bara vara kvinnor som berättar vad de utsätts för, de måste fan ta ansvar för vad de gjort också, annars kommer vi aldrig komma någonstans.

Jag vill bidra till #metoo genom att berätta om relationen jag hade före Johan, med mitt ex T. Det är nämligen något som har tagit mig många år att bearbeta och verkligen lägga bakom mig. Något jag inte tror att jag berättat så ingående om här på bloggen, eller för så många människor i min närhet heller. Så, här kommer en bit av min historia:

I februari år 2006 var jag 16 år, jag gick första året på gymnasiet och hade hittat en grupp vänner i min klass som jag hängde mycket med. Tillsammans med dem började jag för första gången gå ut och gå på fest, dricka alkohol och träffa killar. Det hade jag aldrig gjort tidigare, i grundskolan var jag nämligen väldigt tillbakadragen och aldrig med i de kretsarna. Men nu var det äntligen min tur att få vara med om de där spännande tonårsupplevelserna som jag hade längtat efter. Det tog inte lång tid innan vi befann oss på en fest i en källarlokal i Fruängen tillsammans med ett grabbgäng som var 5-6 år äldre än oss. Där träffade jag T. Vi hånglade och han försökte dra in mig på toan för att ha sex, men eftersom jag var oskuld så kände jag ändå någonstans i min berusade hjärna att det kändes fel. Vi började träffas regelbundet efter det, han bodde i hans pappas lägenhet i Västertorp och där hade vi många fester med våra gemensamma vänner. Under en fest förlorade jag oskulden till honom i sovrummet medan hans kompisar gick in och ut ur rummet, de tyckte nämligen det var jättekul att störa oss. I efterhand ångrar jag det här så mycket, det är inte så jag hade önskat att min första gång var. Jag känner skam och sorg över det.

Vår relation var otroligt dramatisk, framförallt för att allt kring den här killen var dramatiskt. Han hade haft en tuff uppväxt med föräldrar som inte fanns där utan misshandlade honom psykiskt, en styvfar som var våldsam, kompisar som drack, drogade och var allmänt stökiga och misshandlade varandra och andra hit och dit. Det märktes tydligt genom hela vårt förhållande att T var otroligt otrygg i sig själv, han dövade mycket med alkohol och jag fattade nog redan då att han var alkoholberoende, allt blev liksom bättre och mer hanterbart med alkohol i kroppen enligt honom. Det tyckte däremot ingen annan, han blev helt fruktansvärd och olidlig att ha att göra med när han drack. Han sa hemska saker till andra men framförallt till mig, han blev aggressiv och hamnade ofta i bråk med den som råkade stå för nära. Jag hämtade honom efter nätter på sjukhus, i fyllecell och ordnade skjuts när han var svinpackad inne i stan. Jag visste aldrig vad som skulle ske när han försvann ut på stan för att dricka, men nästan alltid hände något dramatiskt. Och nåde mig om jag försökte kritisera hans drickande, då blev det synd om mig.

Jag hade alltid en väldigt jobbig känsla i kroppen när han var ute och drack, oftast ville jag inte vara med, utan var hemma och väntade på honom. Och jag visste att han alltid skulle komma hem och ställa till ett helvete. För det var alltid någon som hade gjort honom förbannad som han skulle ringa upp och skälla ut mitt i natten, eller så skulle han ta en kniv och åka och ha ihjäl sin styvfar (jag sprang efter och hann stoppa honom halvvägs till bussen), eller så ville han ha sex. Vilket jag aldrig ville, jag tyckte enbart att han var äcklig och hemsk i det där tillståndet. Och jag kunde säga nej hur många gånger som helst, men tjatet om vilken dålig flickvän jag var, hur ful, fet och dålig jag var och att jag flörtade med andra (det gjorde jag inte) TOG PÅ RIKTIGT ALDRIG SLUT, och kl 3-4 på morgonen när jag bara ville få sova så gav jag till slut efter och hade sex med honom. Bara för att få sova. Det var vidrigt sex som kunde pågå i timmar, försökte jag sluta så ställde han till med ett jävla liv igen. Detta hände så många gånger.

Jag minns så många gånger när han, full och odräglig som ett as, ringde mig 10-20-30 gånger mitt i natten bara för att skrika vilken hora och fitta jag var som inte tillgodosåg hans behov för stunden (att han skulle hoppa in i en taxi som jag skulle betala eftersom han aldrig hade några pengar, oftast för att han ville ligga). Jag slutade svara efter några gånger, men han slutade aldrig ringa. Jag fick stänga av telefonen till slut.

Jag minns den gången vi hade varit ute tillsammans och jag hade vredgat honom av någon anledning, vi hoppade in i en taxi och han satt i baksätet och ropade fruktansvärda saker till mig (mycket hora och fitta, äckel osv) och jag till slut gråtandes vände mig bakåt från framsätet och slog och slog mot honom eftersom jag blev så upprörd och ledsen, medan taxichauffören försökte hålla mig tillbaka.

Jag minns den gången vi var på musikal med min familj och han under tiden gjorde upp planer om att gå ut och supa efteråt, fast han hade lovat att vara med mig. Hur han i pausen drog för att träffa sin kompis på Stureplan och jag gråtande sprang efter och mitt på Norrmalmstorg satt på knä på den regnblöta gatan och drog med all min kraft för att försöka hålla kvar honom, hindra honom att gå. Böna och be honom att stanna hos mig. För att jag inte orkade konsekvenserna av att han blev full, inte orkade ha dräggigt fyllesex i flera timmar mitt i natten. Jag minns människorna runt omkring som tittade på mig och jag förstod vad de tänkte om mig. Jag förstod att det inte var så det skulle vara. Det här var fel, det här borde jag inte acceptera. Mot slutet av vår relation trappades allt upp, han började ta till allt mer våld mot mig – knuffa mig så jag flög flera meter, ta stryptag på mig, han slog sönder mina saker, allt möjligt. Då förberedde jag mig mentalt på att till slut lämna honom för gott.

Och jag lämnade honom så många gånger. Första gången redan efter ett halvår ihop, då började han prata om självmord, att han inte klarade sig utan mig. Det blev för mycket för mitt 17-åriga jag, det var ett för stort ansvar att ha hans liv på mitt samvete. Så jag stannade. Men det kom många fler gånger då jag faktiskt gjorde slut och sedan ändå gick tillbaka. Ofta var det JAG som bönade och bad att få komma tillbaka, tex när han hade legat med någon annan på Rhodos. Jag var så rädd att förlora honom. Jag har analyserat detta mycket i efterhand och jag tror det var flera saker som höll mig kvar i fyra år. Framförallt känslan av att jag var den enda han hade i hela världen, att ingen annan ställde upp för honom, jag var tvungen att ta hand om honom. Jag var tvungen att ha ett jobb och betala räkningarna, för han kunde aldrig behålla ett jobb. Jag var tvungen att skydda honom och trösta honom när han var ledsen över hur han betett sig mot mig. Jag fungerade både som mamma och flickvän för honom. Hora/Madonna-komplexet. Men också fanns det något i mig som inte ville vara utan honom. Kärlek kanske? Hur svårt det än är för andra att tro och för mig att förstå i efterhand. Jag blev till slut tvungen att acceptera att det inte ligger på mitt ansvar att se till att han inte tar livet av sig innan jag kunde gå för gott.

Och så var det skammen. SKAMMEN. Så stark var den då, och så stark är den fortfarande. Jag kände skam för att jag ”lät” honom behandla mig på det där sättet, för att jag inte var den där ”starka kvinnan” som alla pratar om och sa nej. För det är ju vad alla säger – ”det skulle aldrig kunna hända mig, jag skulle gå på en gång”. Och det trodde jag med, men det är så lätt att säga om andra, som man inte har någon känslomässig koppling till. Jag isolerade mig sakta men säkert från varenda vän jag hade, berättade aldrig något för någon. När han härjade som värst på nätterna satt jag i min säng och grät med ett svart hål i mitt bröst och tänkte att jag inte hade någon i hela världen att berätta för. Det hade jag ju förstås egentligen – mina föräldrar skulle ju ha kommit till min undsättning direkt om de hade vetat vad som skedde innanför våra fyra väggar. Men jag berättade aldrig, för jag skämdes så otroligt mycket för vilken svag människa jag trodde att de skulle tycka att jag var. För jag visste att de inte skulle förstå varför jag inte bara gick ifrån honom. Jag känner också skam nu när jag berättar det här i bloggen, för vilka som kan komma att läsa det. Men då måste jag påminna mig själv om att det inte är jag som har gjort något fel, det är inte jag som ska känna skam. Jag var bara en ung tjej som blev utsatt av en fem år äldre kille för saker som ingen någonsin borde utsättas för. HAN borde känna skam.

Så ja, #metoo. Helt enkelt. Och jag är på ett sätt tacksam för denna erfarenhet, för jag tror att jag kommer att kunna vara mer medveten när mina döttrar kommer upp i den åldern, och se tecken på att något inte stämmer, på att de inte behandlas schysst eller att något har hänt. Jag kommer ha större chans att veta i vilket läge och vart jag ska vända mig för hjälp, jag har kontakter att vända mig till. Jag volonterade i flera år på Järfälla tjejjour, sedermera ungdomsjouren 1000 möjligheter, med stödverksamhet för unga som utsatts för sexuellt våld. Jag utbildade mig till socionom och har goda kunskaper om vilka instanser och organisationer som kan hjälpa till med detta. Jag skrev en C-uppsats om övergrepp och sex som självskadebeteende vilket också lärde mig otroligt mycket om fenomenet.

Men. Vi ska inte behöva vara tacksamma för såna här skit-erfarenheter. Vi ska kämpa utav bara helvete för att vända den här trenden nu. Kämpa för att all denna kunskap och hjälp ska vara överflödig, att våra döttrar i hela världen ska slippa genomleva de helveten vi själva genomlevt. Att de ska känna sig säkra och respekterade. Det är dags nu att gå in i en ny verklighet utan övergrepp och trakasserier mot kvinnor.

19 bast, ett halvår innan jag lyckades göra slut påförhållandet för gott.

7 reaktioner till “Mitt bidrag till #metoo

  1. Vi känner inte varandra, även om jag läst din blogg länge, men måste ändå kommentera såklart. Så jädra stark du är som berättar! (Tårarna kom flera gånger när jag läste inlägget.) Tack för att du berättar! Massa kärlek till dig!

  2. Pingback: En ljus framtid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s