Stella <3

Ett jack i pannan

Nu går Stella på föris! Det har gått så himla, himla bra med inskolningen verkligen. Knappt någon ledsamhet alls, utan hon accepterar och gillar att vara där. Hon leker runt och busar, äter som vanligt med mycket god aptit (väldigt koncentrerat och nam-nammandes som alltid😍) och somnar på en gång på vilan. Nemas problemas! Precis som jag visste. Det är så stor skillnad mellan henne och Emilia, med Emlan så visste jag när hon skulle börja vid 1,5 att hon var redo för den extra stimulansen som förskolan gav, men samtidigt kände jag att det var otroligt läskigt. Först och främst för att jag hade svårt att lämna ifrån mig ansvaret på någon jag då inte kände (nu vet jag att pedagogerna är världens bästa) men också för att Emlan alltid varit en lite tillbakadragen och försiktig tjej i sociala situationer (däremot har hon alltid varit vild på andra sätt, hon är världens klätterapa som alltid klättrat upp på allt, stått på huvudet, sprungit runt och tjatat hål i huvudet på oss föräldrar, men hon är inte bekväm med att göra det i andra sammanhang), och det tog lång tid innan hon tyckte det var helt okej att bli lämnad där. Även nu på stora avdelningen är det väldigt läskigt varje morgon innan hon vant sig vid vilka som är där. Härom dagen var vi på vårdcentralen (hos logoped) och jag bad henne vänta i väntrummet medan jag snabbt sprang ut och la p-biljett i bilen. När jag kom tillbaka hittade jag henne med huvudet gömt djupt nere i min väska, haha. Troligtvis hade någon tittat på henne eller försökt prata lite med henne, det tycker hon är väldigt läskigt… Stella har jag aldrig oroat mig för på det planet, jag visste att hon skulle älska föris på en gång! Sån skillnad det kan vara även mellan syskon..

Härom dagen hade Stella sån himla otur när hon och jag lekte! Hon satt på min mage och hoppade upp och ner, och plötsligt får hon för sig att kasta sig framåt och träffar min öppna mun med sin panna… och närmare bestämt min ena framtand. Jag kände på en gång att det här inte kändes bra, det kändes att det gick hål… så när hon böjer sig tillbaka chockat så ser jag det djupa jacket från tanden innan det börjar STÖRTBLÖDA från det!! Alltså det verkligen forsade blod nerför ansiktet på henne och jag fick panik!!! Stella bara skrek och jag skrek NEJ NEJ NEJ och sprang vilt gråtandes ut med henne till min mamma och Johan i vardagsrummet. Jag är så jävla överdramatisk där och jag hatar att jag är det. Vill ju vara lugnet i stormen och bara lugnt och metodiskt lösa situationen! Men nej nej, jag är den som tappar det totalt och grinar hejvilt (i och för sig samtidigt som jag håller om, tröstar och hjälper, så totalt värdelös är jag väl inte…), så bra egenskap verkligen. Kan man träna upp det!?!? Det är ju svårt att öva på eventuella nödsituationer i förhand…. hur som helst så gick det bra, jag trodde att vi behövde åka in och sy, men det räckte att torka bort blodet i ansiktet och sätta fast en kompress på såret. Och så vatten- och smutstätt plåster på föris för att inte små bacillusker ska ta sig in i såret. Skönt, men nästa gång måste jag försöka hålla ihop mig själv….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s