Emilia <3

Trotskaoset löst?

Ett säkert vårtecken är för mig att inhandla nya sneakers! Förra året gjorde jag inte det av olika orsaker, men nu var det dags! De förra var så utslitna och fula, så nu fick det bli de här nya och fina Adidasskorna av modellen superstar. Älskar silverdetaljerna!

Förmiddagen spenderades hemma hos Mathilda och Celine, Stella och Celino tog en fika vid det lilla bordet 😄

Nu KAN jag ha hittat något som löser kampen med påklädning på morgonen. Jag tog mig en ordentlig funderare igår efter att morgonen som vanligt kajkade vid påklädning av ytterkläder. Vad är det egentligen som händer vid de tillfällena? Varför flyter morgnarna och dagarna i övrigt på bra, men inte just påklädningen av ytterkläder? Vad är det jag känner som gör att jag blir så himla rasande på Em? Och till slut kom jag på det. Jag avskyr att känna att jag har noll kontroll över en situation, att det är Em som har all makt över vad vi ska göra, om vi ska gå ut eller ej. Därför har jag försökt att gå ut hårt och direkt vänligt men bestämt kontrollera att hon klär på sig exakt det som jag bestämt. Eftersom jag vill ha kontrollen, att det inte är hon som ska styra om vi ska gå ut eller ej. Så jag har tidigare bestämt att vi går ingenstans förrän fleecekläder, skalbyxor och jacka är på och så rätt par skor för dagen (beroende på vädret då). 

Och det är redan vid fleecekläderna det låser sig för E. För hon vill ju kontrollera vad hon ska ha på sig! Jag fattar nu att anledningen till att måltiderna går utmärkt och att hon klär på sig innekläder utan tjat är för att vi inte försöker kontrollera henne vid de tillfällena! När vi äter så ger jag blanka fasen i vad och hur mycket hon äter.  Vi har ansvar för vad vi ställer fram för mat men sedan ansvarar hon för vad hon vill stoppa i sig. Äter hon upp – bra! Äter hon lite – okej! Äter hon inget – nej men då gör hon det vid nästa måltid! Jag har 0,0 oro över att hon ska svälta liksom. För jag vet att hon äter när hon tycker om maten. Så där får hon kontrollera helt själv vad hon äter (däremot begränsar vi ju intaget av godis och fikabröd när det dukas upp, men det är en annan femma och det blir inga vredesutbrott av det). När hon ska ta på sig innekläder så blir det inte heller problem – antingen går hon själv till garderoben och väljer ut vad hon ska ha och då får hon välja precis vad hon vill, eller så säger hon att jag ska hämta och då gör jag det. så länge hon har kläder på kroppen! Återigen känner vi båda att vi har kontroll över situationen. Alltså har vi 0,0 trots i de här två situationerna som mycket väl hade kunnat bli ytterligare kamper. Det är endast ytterkläder som är en kamp för oss. 

Hur som helst, i morse prövade jag att köra samma filosofi som med mat och kläder, och släppa mitt inre krav på att det ska vara effektivt och praktiskt (”det är skönast om hon klär på sig allt nu så slipper vi hålla på med det när vi kommer fram till föris”). Det borde ju jag veta vid det här laget att inget med barn är ”effektivt” eller ”praktiskt”!? Så jag FÖRESLOG att hon skulle ta på sig lila fleecekläderna, till vilket hon sa nej (eftersom hon ”inte tycker om lila”) men hon tog på eget bevåg på sig röda fleecetröjan och rosa gympaskorna. Jag lastade på skalkläder och varmfodrade stövlar, mössa och vantar i vagnen och så var vi klara! Utan bråk! Och väl framme på föris slog vi oss ner i kapprummet och klädde på allt. Visst försökte hon springa ifrån mig, men ganska snabbt gick hon med på att klä på sig eftersom de skulle till skogen, vilket hon älskar. Återigen, noll bråk! Alltså, att jag är så dum att jag inte räknat ut detta tidigare är ju ganska otroligt egentligen….

Jag måste dock säga att det varit helt omöjligt att hitta råd om det här via Google. Det jag hittat har varit typ Jesper Juuls ”om barnet säger nej kan föräldern vänta 2 minuter och se hur nej:et formas till ett ja” – till vilket jag säger BAHAHAHA vad är det för medgörliga ungar han jobbar med!? Eller Petra Krantz Lindgren som alltid håller sig för allmän i sina råd, de är sällan konkreta, och som också alltid verkar ha med medgörliga barn att göra. Och de verkar utgå från att man inte vill att barnet gör något själv, att kampen handlar om att man inte vill att barnen lär sig nya färdigheter?? Eh nej, det är som sagt inte mitt problem, allt hon vill och faktiskt försöker göra själv får hon. Det är när hon tokvägrar som jag blir less. Nej, lösningar får man hitta själv! 😄Men det hade varit skönt att hitta en förebild som jag verkligen tror på att ta råd och inspiration av. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s