Allt och inget · Mina tankar

Projekt sömn – ett väldigt ärligt inlägg

Jag har skrivit förut om mina katastroftankar som jag lever med dagligen och stundligen ända sedan Emilia föddes. Sedan dess har jag gått hos olika psykologer via BVC, BUP, Vårdcentralen och även en som jag betalade ur egen ficka. Jag har prövat psykodynamisk terapi, KBT, mindfulness, hjälp till självhjälp-kurs med mera, med mera. Vilket har hjälpt i perioder, men jag har alltid återfallit i att jag är rädd för allt som överhuvudtaget har med barnen att göra. Sjukdomar, död och min senaste hangup är att vara rädd för hur det kommer bli när de blir tonåringar… då tänker jag bara på våldtäkter, alkoholförgiftningar, droger, ätstörningar, självmord, våldsamma relationer (som jag själv har erfarenheter av) och allt annat farligt. Det är en domedagskänsla i min kropp och själ ständigt och jag är så jävla inihelvete less på det. Det gör så ont, och det gör att jag inte vågar tänka framåt eller kan njuta av den fina familj jag har. Ångesten är större än lyckan, vilket är så otroligt hemskt att medge, men nu gör jag det i alla fall. 

Sedan i höstas har jag gått hos en toppenbra psykolog via BVC, en som verkligen har kunnat ta ner mig och mina rädslor på jorden (även om jag fortfarande inte kan acceptera att det överhuvudtaget finns risker) på ett sätt som ingen annan gjort. Den senaste tiden har jag dock lagt märke till att jag har en gnagande oro i kroppen dygnet runt som inte är kopplad till tydliga tankar/rädslor som jag tänkt tidigare. Det går inte att härröra till något, det är bara en gråtklump i halsen ständigt, även när jag pratar och skrattar hjärtligt. Idag pratade jag och min psykolog om vad vi egentligen skulle göra med mig. Första alternativet var SSRI-preparat för att ge hjärnan en chans att återställa serotoninnivåerna (fattade jag det som). Men, sedan frågade hon om min sömn. Vilket blev väldigt avgörande, för då var jag ju tvungen att berätta att jag inte sovit en enda hel natt sedan någon gång under graviditeten med Emilia. Alltså på 3 år. Alltså INTE EN. ENDA. NATT. Även när barnen sover bra, även när de sover borta. Så kan jag inte slappna av ordentligt. Och då blev det väldigt tydligt att det är vad jag behöver uppfylla först och främst, jag MÅSTE få sova på nätterna. Jag kan inte ligga i ständig beredskap, beredd på att något ska hända och därför vakna 5-7 ggr per natt även när kidsen sover. Min kropp tar så mycket stryk av det! ”Inte konstigt att du mår så här när inte ens ditt basbehov av sömn är uppfyllt”, som psykologen sa. 

 Typiskt mig att sätta mig själv så mycket i andra hand att jag inte ens reflekterat över det här med sömn, har bara accepterat att man inte får sova och tänkt att jag kanske får det när Stella blir 3-4 år…. men det GÅR ju bara inte att jag inte skulle få sova på ytterligare flera år… Nu ammar jag ju inte på natten, ingen skriker på nätterna (och har typ aldrig gjort när jag tänker efter), och Em sover hela nätterna i sitt rum. Så nu är det projekt sömn, för MIG för en gångs skull, som gäller. Hörselkåpor på och Johan och Stella ska sova i Stellas rum. Skitjobbigt känns det för mig som vill ha kontroll… På helgen ska jag också försöka sova hos mina föräldrar för att försöka lära kroppen att jag kan sova hela nätter. För just nu kan jag inte ens föreställa mig att någon kan det. Det känns som en myt, en utopi! Men fixar jag det inte själv så blir det sömntabletter för mig och det undviker jag helst…

Vi har ju cirka jordens skönaste säng, så problemet ligger åtminstone inte där…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s