Mina tankar

Hur ska man hantera trotskaos?

Underbar men envis så in i bomben…

Jag vet inte riktigt vad det är men just nu är E inne i en ordentlig trotsperiod. Alltså mer än vanligt, för även i vanliga fall har ju tjejen en stark vilja, integritet och bestämdhet. Vilket i grund och botten är bra! En powerkvinna in the making, definitivt (även Stella, kan jag säga). Men samtidigt så är hon ju trots allt bara drygt 2,5 år och behöver faktiskt lyssna på vad hennes föräldrar säger. Ganska ofta till och med. Annars skulle vi ju aldrig ta oss till förskolan, få på kläder, överhuvudtaget gå utanför dörren, äta något annat än godis och tårta, borsta tänderna med mera, med mera. Och det kan ju faktiskt vara bra att göra ändå. 

Man får vara väldigt kreativ när man ska försöka valla henne genom dagen. För en sak funkar kanske en gång, men inte nästa. Jag läser ofta råd som att man ska leka sig till saker, typ låtsas att det kommer ett stort troll och vi måste klä på oss snabbt så vi kan springa ut genom dörren. Mm, det funkar en gång, sedan har hon genomskådat en och leker gärna men klär inte på sig. Ett annat vanligt råd är att ge barnet två alternativ så att det inte finns något utrymme att protestera, tex ”vill du ha den röda eller den gröna byxan idag?”. På vilket E glatt och okomplicerat svarar: ”nej” och går vidare i livet. Case closed liksom. För att inte tala om det här med ”kan själv”! Det är helt fine för mig om hon klär på sig själv, det spelar ingen roll vad, så länge det är NÅT. men hon har kommit på att hon kan säga ”jag ska göra själv!” För att liksom slippa göra det vi vill? För då lämnar vi ju henne ifred, för att upptäcka att hon aldrig klär på sig hur många gånger hon än säger att hon kan själv. Det som funkar bäst mesta tiden är om man har eoner av tid på sig och lyckas lura in henne i en spännande diskussion och så snabbt bara klär på henne (ytterkläderna, innekläderna är sällan ett problem) medan. Men då ska man också ha mycket tålamod och det har man ju då inte alltid. 

Tex inte igår när jag visste att jag behövde få iväg henne till förskolan till och med lite tidigare än vanligt eftersom jag idiotiskt nog bokat in mig på en tidig tid hos min naprapat (kommer inte hända igen), och jag behövde verkligen komma dit eftersom min rygg är inne i en riktig smärtsam period. Så jag började i god tid med att förbereda och påminna om att vi skulle gå och till slut var det dags att gå och klä på sig. Men E var totalt benhård på att hon skulle absolut inte klä på sig och SPECIELLT inte den lila fleecen (som är den enda hon har), eftersom hon tydligen inte tycker om lila… i mitt stressade huvud slog det nog slint när inget jag sa eller gjorde hjälpte. Jag blev SÅ ARG. alltså så himla förbannad, och jag ryade åt henne, fastän jag vet att det inte hjälper någonstans utan snarare gör så det låser sig för henne ännu mer. Till slut tog jag ytterkläderna i en påse, både Emilia och Stella i famnen och stegade ner till bilen där jag satte fast dom i stolarna, åkte kanske halvvägs till föris… för att sedan vända hem igen. Jag kunde bara inte lämna henne när vi hade haft det så himla bråkigt, ville inte att hon ska behöva vara på föris hela dagen och bara komma ihåg att hon bråkat med mamma. Det kändes bara fel i magen, så vi åkte hem. Vilket hon inte heller var nöjd med, men men. 

Så fortsatte liksom resten av dagen så, inget gick. Kände mig så otroligt värdelös som mamma, verkligen som världens sämsta mamma. Speciellt i jämförelse med de, som det låter, ”perfekta” föräldrarna som praktiserar ”nära föräldraskap” till punkt och pricka. Tänker ofta på dom när det kaosar sig och hur dålig de skulle tycka att jag var. Och just vid de tillfällena kan jag inte riktigt komma ihåg att jag egentligen inte tycker att nära föräldraskap är världens bästa grej, jag kommer bara ihåg att det typ inte finns något man kan säga eller göra som inte skadar barnet så länge det inte sägs med den största respekt och att orden vägs på guldvåg vid varje enskilt tillfälle. Och drar slutsatsen att jag skadat E för livet genom att skälla på henne. Vilket ju verkligen hjälper, ehe…

Det här med att uppfostra barn alltså. Livets svåraste grej! Skönt att den här dagen blev bättre i alla fall, på förmiddagen öppna förskolan med korvgrillning, på eftermiddagen vårt traditionella fredagsdisco, med efterföljande tacos och fredagsmys i soffan framför en bra film. Som idag blev Trolls! För tredje gången sedan vi köpte filmen förra veckan. Såg nämligen att Angelica tipsat om den, och guuud så bra den är! Kan tänka mig att se den fyrtioelvatusen gånger nu istället för Frost faktiskt 😊

5 reaktioner till “Hur ska man hantera trotskaos?

  1. Hehe, åh vad jag känner igen mig! Dottern som är i samma ålder som E svarar liknande. ”Vill du ha den här eller den där tröjan?” frågar jag och håller upp två stycken. Hon tittar länge och fundersamt på båda innan hon pekar och säger ”Inte den…och inte den!” Sen går hon sjungandes därifrån med ett leende på läpparna.

    Är för övrigt en sån där hemmaförälder (alltså valt bort föris) och försöker ha ett nära föräldraskap (vad nu det betyder egentligen (?) för mig typ att de ska känna sig trygga – vilket ju alla föräldrar vill) men djeesus vilka konflikter vi har här hemma. Väger verkligen inte mina ord på guldvåg. 🙂

    1. Haha vad skönt att höra ändå, att det inte bara är vi! Alltså grunden med nära föräldraskap fattar jag och det var länge som jag tänkte att det var den filosofi jag själv ville köra på som förälder. Men allt för många gånger har jag fått inse att det inte passar i vår familj, att det inte funkar med riktigt viljestarka och envisa barn som mina egna… så jag är väl en nära förälder på de visen att jag är väldigt kärleksfull, kramig och lyhörd för deras behov, lägger stort fokus på dom och pratar med dom. Men när det kommer till bråk och konflikter och sånt så funkar det bara inte… den där bilden av nära föräldrar har jag för övrigt fått från Facebook-gruppen jag var med i ett tag, där det blev helt sjukt för mig. Gick ur eftersom jag började ifrågasätta minsta lilla sak jag sa och gjorde, det blev för verklighetsfrånvänt för mig. Men man ska göra det som funkar för en själv såklart!

  2. Sitter och funderar över om det möjligtvis råkar vara jag som skrivit detta inlägget 🤔 Upplever cirka exakt samma här hemma. Har en född dec-14 och en som fyller 1år på onsdag. Så kul och ger en så mycket men SÅ SÅ SÅ utröttande, frustrerande, svårt och tålamodsprövande också 😩

    1. Åh tack för att du säger det! Det är så lätt att känna sig ensam annars, tänker ofta ”ingen annan har det så här!” För sånt här tycker jag inte det skrivs så mycket om på bloggar, insta osv. Förutom hormoner och hemorrojder då, räddaren i nöden 😄

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s