Emilia <3

Syskonsvartsjuka

Nu sitter båda i sittdel! Det var lite sorgligt att lägga bort liggdelen, vi kommer aldrig mer ha en liten nyfödd, buhu. 
Det här känns lite utlämnande att skriva, men det känns som att jag behöver göra det för min egen skull…

Det är lustigt att jag skrev härom veckan att allt lugnat sig efter tvåbarnschocken. Nu har jag nämligen insett att syskonsvartsjukan/syskonchocken har blivit total. 5 månader efter att S kom, det var kanske på tiden. Har nog inte fattat förut hur det kan visa sig, jag trodde svartsjuka mellan syskon visade sig genom att storasyskonet slog lillasyskonet mycket, krävde att få ha föräldrarna för sig själv och att bebisen skulle skickas tillbaka till BB typ. Men på senaste tiden har E blivit allt mer trotsig, allt mer gnällig, allt mer ledsen och bråkig överlag, samtidigt som hon väldigt ofta vill vara bebis. Hon vill att man vaggar henne som en bebis, hon har börjat vilja sitta i vagnen igen från att tidigare ha vägrat, hon har inte velat gå till förskolan, hon har velat att man ska bära henne från punkt A till punkt B osv. Och minsta lilla motgång gör henne så förbannad, så förtvivlad. När jag inte orkar bära henne till soffan två meter bort (pga problem med ryggen), när jag måste mata Stella fast hon bara vill ligga i min famn. Till exempel. Då blir det kaos. 

Och jag har blivit så arg. Så ARG. När hon bara krånglar med ALLT, när allt man gör blir en kamp. När att ta på ytterkläder och gå ut kantas av ett antal vredesutbrott och gråtstormar från oss båda. Jag har liksom känt att inget är kul och det är inte värt att hitta på någonting när allt ändå bara blir skit i slutändan. Och framförallt blir jag så ledsen och orolig. Att hon inte mår bra, att det är nåt som inte stämmer. Men har inte fattat vad det är, vanlig trots? På väg att bli sjuk? Eftertrötthet efter att ha varit sjuk? Extrem envishet? Eller något allvarligt, jag har ju katastroftankar och alltså mycket livlig fantasi som triggas lätt av småsaker. 

Så jag har läst och läst och läst, googlat, köpt böcker, läst i olika grupper på Facebook. Jag har tagit in vad massor av olika barnpsykologer med olika infallsvinklar på barn tycker i frågan och insett 1) att det måste vara syskonsvartsjuka det handlar om och 2) att det som talar mest till mig är filosofin om”nära föräldraskap”. Jag hade helt glömt bort begreppet, men jag påmindes om att jag läste mycket om det innan Emilia kom. Och vi har naturligt gjort mycket av det som förespråkas där, som att vara nära mycket, ofta burit barnen i sele istället för vagn, visat att vi finns där genom att alltid besvara skrik och ta upp och trösta. Tätt intill hjärtat har de alltid varit. Och det är lätt när de är bebisar, ju äldre barn blir desto svårare är de att ”uppfostra” känner jag. Men det var bra att jag blev påmind, för det är såklart att det är med nära föräldraskap vi ska närma oss även det här problemet! Det blev supertydligt för mig igår. Istället för att försöka sätta mer gränser ska jag visa ännu mer tålamod, ännu mer kärlek, ännu mer tolerans. Det känns rätt i magen, där hittade jag min magkänsla som jag tappade bort för ett tag sen! Dessutom ska vi se till att hon får extra mycket tid själv med mig och Johan, att fokusera på och leka med henne. Så får den andra föräldern tid att bonda extra med Stella. Win-win!

Och hittills har det här gett otroligt bra resultat! Att skälla och sätta hårdare gränser var bara kontraproduktivt, det gjorde bara allting värre. Nu efter att vi började tänka på det här så känns det som att hon känner sig mer förstådd, att hon får mer utrymme för sina känslor. Det här spåret fortsätter vi på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s