Emilia <3 · Mina tankar · Stella <3

Att överleva första tiden hemma med nytt syskon

​​Så här kan det vara med en bebis och ett småbarn…

Men det kan också vara såhär idylliskt gulligt! Och tur är väl det!!

Jag fick en fråga om jag inte kunde ge lite tips på hur man överlever den första tiden hemma med två små barn, och visst kan jag göra det! Jag är ju fortfarande mitt inne i det, även om Stella snart blir 3 månader, men lite strategier har jag ju samlat på mig. OBS! Så här är det alltså för mig, det finns helt säkert folk som har det både mycket bättre och mycket värre. Jag berättar ju utifrån mina erfarenheter 😊

1. Mina barn skriker ofta i kör, börjar den ena skrika av någon anledning så går den andra ofta igång också. Speciellt Stella blir nog lite rädd när Emilia skriker. Så det gäller att hitta knep dels för hur man hanterar situationen och dels (viktigast!!) för att stå ut själv utan att gå upp i atomer. Dubbel-wäääääähande är fasen inte kul. Jag har nyligen kommit på att om jag lyckas trösta E i de situationerna så lugnar sig oftast S också. Hej dubbeltröstning alltså! Jag tröstar Emilia genom att sätta mig på knä bredvid henne, hålla om henne om hon går med på det och prata med henne om det som hänt/det hon inte får göra eller vad det nu gäller och därefter avleda. Typ fråga ”vet du vem som kommer snart? Mormor!”. Då brukar hon bli glad och babbla på ”Mias mormor åka bilen, komma Mia, äta glass” osv haha. Samtidigt som jag gör det vaggar jag S i min famn och när E är lugn så blir S lugn nog för att ta tutten och därmed också bli tröstad. Ibland funkar det dock inte alls och då får man prioritera vem man ska trösta. Hårt för en som är van att komma på stört när barnet är ledset! Men ibland finns inget val, är den ena hysterisk så måste den ju tröstas mest. 

2. Och så det här med amning/matning då. Jag har aldrig gett ersättning till mina ungar, endast ammat, så jag kan bara utgå från det, men kan tänka mig att det är ungefär detsamma som att flaska. Jag kan tänka tillbaka på första tiden med Em och dagdrömma om amningarna som skedde i lugn och tystnad medan jag tittade djupt i hennes ögon, kollade instagram eller läste en bok. Those days are long gone! De gånger jag kan amma ifred är undantagslöst då någon annan är med och kan ta hand om Emlan. När jag är själv så ser amningarna ofta ut så att jag går runt med bröna ute och en unge hängande från dom medan jag jagar den andra som går från rum till rum och gör olika bus och påhitt á la rita på golvet, hoppa i sängen, dra ut allt toapapper på golvet osv. En sak jag börjat göra är att låsa dörren till de rum där jag inte vill att E är utan uppsikt, tex vårt sovrum där hon älskar att göra kullerbyttor i vår höga kontinentalsäng vilket känns lite farligt. Vi låser även dörren till förrådet, städskåpet och kylskåpet. Det ger lite sinnesro. Det är också bra att sätta igång en lek så att man kan sitta på ett ställe tillsammans, jag brukar läsa böcker eller sätta mig i Ems säng och så lagar hon mat till mig i sitt kök. Då kan jag amma lugnt ett tag. 

3. Något jag också fått göra är att acceptera att det ibland blir lite mycket skärmtid för att det ska gå ihop. DET ÄR OKEJ att titta en hel del på Nicke på Netflix, youtube och SF Kids på paddan, för ibland behöver jag göra saker utan att behöva ränna efter Emilia hela tiden. Tex fixa lunch, plocka undan disk och hinna leka med Stella. Eller för all del, amma. Och ibland när jag håller på att få kortslutning i hjärnan så blir det också Nicke på TV för att få tid att andas lite. 

4. Ibland blir det ju som sagt bara för mycket, det som stressar mig allra mest är då jag måste hantera Emilia medan Stella panikskriker och jag alltså inte KAN plocka upp henne. Har Emilia tex bajsat på sig så MÅSTE jag ju hjälpa henne ta av byxorna, duscha henne, kasta in en tvätt och göra rent. Det har hänt mer än en gång att jag börjat hulkgråta själv för att jag känner mig så värdelös och maktlös. Men ibland är det bara så och det hjälper inte att stressa upp sig, då är det bäst att bara acceptera att det är så här, man får prata med lillebarnet så hen hör att man är där samtidigt som man hanterar storebarnet. Jag tycker det funkar bäst att ställa mig utanför situationen och tänka objektivt då ”jahaja, nu blev det såhär igen och nu skriker båda två, jaha jaha, ja så är det”. Jag praktiserar även att gå iväg till ett annat rum, räkna till tio och andas långa djupa andetag när det kör ihop sig ordentligt. Det funkar! Då kan jag komma tillbaka och ha tålamod med barna igen. 

5. Ett annat överlevnadstips är att teama ihop sig med andra för att få hjälp med passning av storebarnet. Nu under sommaren träffar vi tex min mamma nästan varje dag, det är som sommardagis hemma hos mormor nästan. Och det är underbart att få den avlastningen! Mor min är guld värd som inte räds att varken byta bajsblöjor, dansa disco, hoppa i vattenspridaren eller fixa lunch. Men det skulle såklart funka lika bra att träffa en kompis som gillar att leka med barn, sin mammagrupp, gå till öppna förskolan eller liknande. Poängen är att någon annan kan aktivera storebarnet eller att det kan leka med andra barn = lugn och ro och egentid med lillbarnet. I brist på umgänge funkar också att gå till en rolig lekpark!

6. Något som jag var orolig för innan var hur jag skulle kunna natta Emilia på lunchvilan med Stella i famnen, det är ju inte säkert att hon är lugn och vill sova samtidigt! Tänk om hon skriker då så inte E kan somna? Här är mitt tips att ta lunchvila när man SER att ungen är trött, dvs inte hänga upp sig på rutiner som att det alltid ska sovas kl 11 tex. Det kan leda till en helt onödig kamp mellan viljorna. När jag ser att Em är trött så går vi in i hennes rum, drar ner rullgardinen och så sätter jag mig bredvid henne i sängen med Stella i famnen. Ibland läser vi en bok och ibland är jag tyst och låtsas sova. Det är toppen att amma Stella vid de här tillfällena så att hon också är lugn, men skriker hon brukar det inte göra så mycket, är E trött så somnar hon oftast ändå. 

Några extratips:

– Det är guld värt om sambon kan vara hemma lite längre än de första två veckorna, Johan var hemma en vecka extra och det gjorde att jag hann vänja mig lite mer vid den nya situationen innan jag skulle fixa dagarna med dem helt själv. Det är ju en väldigt stor omställning! Tvåbarnschocken är for real!

– Om ni har någon som kan och vill passa storbarnet ibland så låt dem! Emilia älskar att få åka iväg själv med mormor och morfar och hitta på roligheter, sova över hos dom osv. Och det ger en lite andningspaus, för helt plötsligt är det LYX att bara ha hand om ett barn i taget! Jag har även tänkt höra med dom om dom kan tänka sig att hämta Emilia på föris en gång i veckan i höst. Känner jag dem rätt kommer de göra det med glädje 😊

Ni andra flerbarnsföräldrar får också gärna ge tips i kommentarsfältet! 

Hoppas jag inte avskräckte någon med det här, det kan låta jättejobbigt och det är det verkligen ibland. Men. MEN. Det är också hur fantastiskt som helst! Mina tjejer är det bästa jag vet och jag skulle inte byta ut dom mot något i världen ❤️ dessutom har jag hört att allt lugnar ner sig när minsta blivit några månader äldre… 😊

2 reaktioner till “Att överleva första tiden hemma med nytt syskon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s