Gravid med Stella

Förlossningen med Stella – del 3

Här kommer sista delen av förlossningsberättelsen äntligen 😊

Runt klockan kvart i sju på morgonen hade epiduralen kickat in, äntligen fick jag ett break i värkarna! Jag låg i förlossningssängen och halvsov medan Johan satt på min ena sida och doulan Cecilia på min andra. Det var så skönt att kunna vila mig ett tag. Dock började jag känna ett tryck nedåt i värkarna istället, samma tryck som jag förra gången tyckte var helt fruktansvärt och som gav mig ordentlig panik. Det jag kände nu var en blandning av glädje över att det gick så pass snabbt framåt och över att bebisen snart skulle vara ute och rädsla inför själva krystfasen som är så sjukt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Jag kände hur kroppen själv började dra ihop sig i små krystningar vid varje värk, men än var det inte dags att krysta på riktigt.

Så jag låg där och lät kroppen småkrysta av sig själv (det går ju inte att stå emot) i vad jag själv trodde var typ 2 timmar men som i själva verket kanske var en halvtimme eller så. Jag minns att Cecilia sa till barnmorskan eller om det var undersköterskan att jag hade krystvärkar och att de frågade mig flera gånger om jag verkligen hade det på riktigt, de trodde inte att jag hade kommit så pass långt ännu. Jag var förvisso 10 cm öppen men det var tydligen någon kant kvar som var tvungen att försvinna. Jag frågade i alla fall barnmorskan hur lång tid hon trodde det var kvar innan bebisen skulle komma och hon svarade att det nog var någon timme kvar. Fy vad uppgiven jag kände mig då, en timme kändes som en oändlighet! Krystvärkarna hade tilltagit rejält och nu krystade jag rätt ordentligt vid varje värk. Jag bestämde mig i mitt stilla sinne att det tamejfan inte var en hel timme kvar, nu skulle ungen ut! Jag var så less! 

Krystvärkarna blev snabbt väldigt kraftiga och när barnmorskan undersökte mig igen sa hon glatt att hon ändrade sig, det skulle gå betydligt snabbare än en timme! Hon sa även att hon trodde bebisen skulle födas med ansiktet upp istället för ned vilket gjorde mig lite rädd eftersom jag vet att det är förknippat med lite mer komplikationer. De frågade hur jag ville föda, om jag ville byta ställning, men jag ville absolut inte lämna sängen. Istället satte de upp fotstöd vid fotändan som jag kunde ta spjärn mot och så höll jag i Johans och Cecilias händer. Och nu krystade jag för kung och fosterland, jag har aldrig någonsin i mitt liv tagit i så oerhört mycket som då jag krystat ut mina bebisar. När man tror att man tar i så mycket det bara går så måste man liksom ta i ännu mer, jag krossade nog ett par fingrar på Johan och Cecilia på vägen haha 😉 Det var också nu det där brölandet kom fram. Ett ljud Alex Schulman en gång beskrev i podden som ”ett döende djur i skogen”, haha! Några gånger när smärtan blev övermäktig så började jag skrika ljust i början till panik, men då påminde Cecilia mig att trycka ner hakan och låta rösten vara mörk istället. Så jag tog i utav bara helvete, brölade på och kände hur jag svettades något kopiöst av ansträngningen… Samtidigt som jag kände hur bebishuvudet kom närmare och närmare själva öppningen… Det känner man nämligen, går liksom inte att missa känslan av ett huvud där 😉 jag frågade Johan om han kunde se något och det kunde han, toppen på ett huvud med mycket mörkt hår på!

Till slut stod huvudet som störst i muttis och vi hade alltså kommit till ”the ring of fire” – då det bränner och gör fruktansvärt ont, det är den värsta smärtan under hela förlossningen och är den smärta jag hade varit mest rädd för… Det är prick just då de säger åt en att INTE krysta vilket är så jävla svårt när allt man vill är att få ut ungen så snabbt det bara är möjligt för att slippa den vidriga smärtan. Men om man inte vill drabbas av allt för mycket skador är det bäst att göra som de säger… Väldigt stötigt och flåsigt fick jag fram ”AJ-AJ-AJ-DET-GÖR-SÅ-JÄVLA-ONT!” Och blev uppmanad att flåsa på ordentligt (typ hyperventilera) för att kunna stå emot krystvärken, sjukt svårt! Här kände jag även att jag sprack lite, men det var liksom inte så att det gjorde direkt ont, jag noterade det bara och tänkte sen inte mer på det. Precis som förra gången, för övrigt.

Till sist fick jag äntligen klämma i ordentligt igen och på kanske 1-2 krystningar kände jag till slut hur bebisen kom ut! Med ansiktet nedåt 😊 Klockan 07.46 kom hon, efter 5 minuter av aktivt krystande och äntligen, äntligen var hon här! Det är verkligen världens häftigaste känsla att föda fram sitt barn, det bästa som finns ❤️ En sån oerhörd lättnad dessutom, den största i livet, att se att ens bebis har kommit ut och mår bra! Hon skrek inte direkt utan det tog några sekunder innan hon lät lite, men skrek ordentligt gjorde hon inte förrän en stund senare. Men allt var så bra så! De la direkt upp henne på mitt bröst med en handduk över och så fick jag och Johan själva kika efter om det var en flicka som trott – och det var det ju! Jag sjöng ”ja må hon leva” för henne (med extremt skakig röst efter all ansträngning) eftersom det ju var hennes födelsedag, precis som jag gjorde när Emlan föddes. 

Stella Othilia Louise föddes alltså klockan 07.46 den 25/4-2016. Stella heter hon efter inspiration från Ems gudmor Jos, Othilia för att det är ett släktnamn på Johans sida och Louise efter min mamma Ann-Louise. Hon vägde 4502 gram och var 54 centimeter lång och hur klyschigt det än kan låta så gjorde hon vår familj fulländad, vi älskar henne oändligt mycket! ❤️

Lyckliga nyblivna tvåbarnsföräldrar med en bara några minuter gammal Stella!

Någon timme efter förlossningen, hon var fortfarande väldigt svullen i huvudet och ansiktet som de ju är direkt efter. Men ändå så oerhört söt och fin ❤️

Natten på BB, helt betagen av min lilla tjej!

6 reaktioner till “Förlossningen med Stella – del 3

  1. Åh, så fint! Sitter här gravid i vecka 35 och hormonell som man är gråter jag. 🙂 Det är så fantastiskt med nyfödda!

  2. Vad häftigt att få läsa! Att du var så närvarande och kände allt det där!

    Själv blev jag förlöst med sugklocka pga att dottern låg för högt upp så jag fick aldrig några krystvärkar och utdrivningsskedet blev väldigt forcerat. Jag var 100 % medveten om allt som hände fram tills de tog beslut om sugklocka. Då släppte jag all kontroll. Jag minns bara att det gjorde jäääätteont och att det var över på fyra värkar. Hoppas få revansch någon dag.

    1. Det är inte helt enkelt att komma ihåg allt som hände, i rätt ordning och allt, men med lite hjälp av Johan och journalen så tror jag att jag fick till det 😊 jag förstår att det måste ha varit jobbigt och att du vill ha revansch! Så kände jag efter min förra förlossning också och det tycker jag verkligen att jag fick nu, hoppas på detsamma för dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s