Gravid med Stella

Förlossningen med Stella – del 2

Här är andra delen av förlossningsberättelsen, ”lustigt” ändå att jag publicerar det på samma dag som BB Sophia stängde ner sin verksamhet… Så fruktansvärt tråkigt och onödigt, blir upprörd bara jag tänker på det. Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag fick förmånen att föda båda mina barn där, att de hade öppet just de 2 år som jag hade mina barnafödarår! Hur tursamt!? ❤️

Jag hade alltså inte fått något gehör från undersköterskan på BB Sophia om att jag ville ha lustgas när vi kom in på förlossningen vid 03-snåret, vilket provocerade mig något enormt eftersom värkarna kom så ofta och var så starka. Jag måste säga att förlossningsvärkar är en sjukt störig och irriterande smärta, typ som att ha fruktansvärd klåda är extremt irriterande (fast ja, lite mer smärtsamt än klåda då 😉), man vill liksom krypa ur sitt eget skinn.. så när jag har värkar är jag på riktigt dåligt humör  och väldigt irriterad (hanterar eventuellt inte smärta så bra, nej…) vilket ungefär alla som träffar mig då får känna på haha. 

När Johan och doulan Cecilia klev in i förlossningsrummet så sa jag direkt högt till dom att jag hade bett om att få lustgas, mest för att hinta till undersköterskan att skynda på med det. Och då plockade hon fram det! Dock var det bara 50% lustgas och 50% syrgas, och jag märkte snabbt att även om det gav en skön känsla i kroppen och jag kunde låta huvudet fyllas av ett skönt fyllebrus så hjälpte det inte alls lika väl som det gjorde under förlossningen med Emilia. Jag började snabbt hojta om att de skulle ”HÖÖÖÖJAAAAA”, men då fick jag veta att de numera inte får höja, att 50/50 är max!?!? Jag blev så jävla sur då och fortsatte i mitt berusade tillstånd att gnälla och kräva en höjning av lustgasen (hade jag inte varit på kanelen hade jag aldrig vågat kräva det, hej konflikträdd!). Jag hade ju för tusan planerat att klara mig enbart på det den här gången och skulle det göra så där jäkla ont så skulle ju det inte gå! 

Men det blev ingen höjning utan istället tyckte de att jag skulle testa olika ställningar att vara i. Först pratade vi om att sitta på pilatesboll, men eftersom jag helst bara ville ligga på sidan i sängen, med en saccosäck under benen, suga i mig lustgas och glömma att jag fanns så orkade jag inte det. Istället testade jag på att bada runt kl 04.30 efter att jag blivit undersökt och de kommit fram till att jag var öppen ca 5 centimeter. Tiden mellan det att jag fick klä av mig och kliva i badkaret innan de kom med lustgasen var fan fruktansvärd, alltså fyfan för den smärtan när man inte har någon bedövning alls! Men att sitta i badkaret var inte heller något för mig, överhuvudtaget att sitta upp var alldeles för smärtsamt och jag hittade aldrig någon bra ställning där i badkaret. Jag blev tvungen att gå på toa någonstans där mitt i och kunde ju då inte andas lustgas när värkarna kom på vägen dit, jag blev livrädd men ryckte snabbt tag i Johan, lutade mig mot hans bröst och kramade om hans hals medan jag körde proceduren att andas och göra mig tung. Och jag blev faktiskt förvånad över hur väl det fungerade, tyckte nästan det var bättre än lustgasen.. Men jag tryckte ändå snabbt som sjutton lustgasmasken mot ansiktet så fort jag kunde efter att ha kissat, det var lite som min snuttefilt och jag TRODDE inte jag skulle klara mig utan det. 

Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig lugn och inte drabbas av panik, ibland släppte jag fram ett jämrande ”ajajaj!!” innanför lustgasmasken men Cecilia var snabb med att påminna mig om att vara tung och andas, hon hade flera bra mantran som hon hjälpte mig med. Och då gjorde jag faktiskt som hon sa, jag hade lättare för att lyssna på henne än Johan, för varje gång han sa ”ta det lugnt, andas”, så kunde jag liksom inte hjälpa att jag tänkte sarkastiska tankar som ”det är ju jävligt lätt för dig att säga, du vet fan inte hur det känns”, även om jag försökte att sluta med det och göra som han sa istället haha. Men jag visste att Cecilia fött fyra barn själv, så jag kände liksom att hon förstod mig och därför kunde jag låta henne guida mig på ett annat sätt. 

Till slut pallade jag inte med badkaret längre, utan bad om att få gå upp. Då fick jag istället testa att stå på alla fyra på en madrass på golvet (har dock alldeles för klena armuskler för det så det gjorde jag inte länge), därefter att sitta på förlossningspall (som sagt var det alldeles för smärtsamt att sitta ner), men till slut hamnade jag i sängen igen med den älskade saccosäcken under benen. 

Jag tänkte ondskefulla tankar om alla som inte hjälpte mig att få högre lustgasdos och började tjata om kejsarsnitt (vilket jag även gjorde förra gången…). Det verkade ta alla på sängen, alla tittade på varandra och blev helt rådvilla. Allt gick ju så bra! Men jag tror att mitt tjat om kejsarsnitt mest var en mental snuttefilt, det gjorde ju så satans jävla ont, flera gånger kände jag att värken inte ens klingade av utan bara minskade lite innan den återvände fullt ut igen! Fick alltså inte riktigt någon vila (men så fortskred allt väldigt snabbt också, så det är inte så konstigt) och de där tankarna om vad som komma skulle blev svårare och svårare att slå ifrån sig. När jag då knappt heller fick någon lindring i smärtan av lustgasen var kejsarsnitt det jag kunde komma på som snabbt skulle ta mig ur den vedervärdiga smärtan. Jag ville tänka att jag kunde få smärtan att försvinna när som helst om jag ville. Att jag hade kontroll. Det var dock ingen som agerade på mina krav och det är jag ju glad för i efterhand även om jag hatade det just då. 

Jag hade verkligen bestämt mig för att jag inte skulle ta epidural denna gång, med tanke på hur det blev förra gången (då det gjorde att värkarbetet stannade av och allt tog så fruktansvärt lång tid eftersom jag inte heller kunde få värkstimulerabde i och med att jag fick feber och därmed antibiotika intravenöst). Men när barnmorskan sa att jag inte kunde få kejsarsnitt men däremot epidural om jag ville så kände jag bara att fuck it, hit med eppen eftersom inget annat hjälper! 

Det tog läkaren rätt lång tid innan han lyckades sätta in epiduralen på mig, för fan vad svårt det är att ligga still i fosterställning, som man måste göra, när det kommer en värk! Tre gånger tror jag han försökte men fick avbryta för att jag rörde mig eller kastade ut någon arm av ren smärtimpuls. Jag hörde hans irritation hehe. Till slut lyckades han dock sätta den vid ca 06.30 och typ tjugo minuter senare var den irriterande smärtan i rygg och lår så gott som väck. Då kände jag istället bara den där tryckande smärtan nedåt istället, det vill säga början på krystvärkarna…

Fortsättning följer 😊

En reaktion till “Förlossningen med Stella – del 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s