Emilia <3

2-årstrots?

Blä vilken jobbig dag vi hade igår, inget speciellt hände egentligen men det var bara en dålig dag helt enkelt. Det började med att Emlan vaknade 05.15 och grät efter pappa (som åker och jobbar vid 04.30 typ), hon hoppade ner från sängen och bara grät, jag fick inte ens ta i henne. När jag till slut lyckades få upp henne i sängen igen så vände och vred hon bara på sig och till slut var det liksom ingen mening att försöka sova längre, så vi gick upp. Det är bara det att min unge fixar inte att gå upp så tidigt och sen fungera bra under dagen, morgonen var bara kaos på alla sätt, trots trots trots, slåss slåss slåss, klättra upp på alla ställen hon inte får (hyllor, fönsterbänk osv) samtidigt som det märktes att hon bara blev tröttare och ledsnare. När det var dags att åka till förskolan var hon så trött att hon bara skrek, jag frågade henne om hon ville åka eller vara hemma flera gånger (kanske dumt) och allt svarade hon bara nej på så jag tänkte att vi prövar att åka till förskolan i alla fall… Men när hon väl satt i bilen så såg jag hur det bara rann tröttårar på hennes kinder, alldeles rödmosig var hon och själv var jag helt gråtfärdig också efter den kampfyllda morgonen (jag var ju inte piggare heller direkt…). Så till slut bestämde jag att hon fick vara hemma, vi grät båda två av trötthet och frustration medan vi gick upp igen, tog av alla ytterkläderna och la oss i sängen. Och small av i 3 timmar båda två. Så himla slut! 

Efter det gick dagen bättre, men inte bra. Hon verkar vara inne i en redig trotsperiod nu och jag vet att man inte ”ska” säga så men ibland känns det verkligen som att hon jävlas på pin kiv. Jag pratar inte om den här ”kan själv-grejen”, den får hon hålla på med bäst hon vill, det är ju så tydligt att det har med utveckling att göra. Jag pratar om när hon slåss, rycker i håret, sparkas och bara gör det ännu värre när man säger till på skarpen. Det är riktiga örfilar som kommer flygande med all kraft hon har, hon sliter i mitt hår tills hon får en tuss osv. Jag blir så jävla arg och det känns svårt att veta hur jag ska göra – säger jag inte till ordentligt kommer hon ju inte lära sig att det är fel, men gör jag det så triggar det ju uppenbarligen henne bara… Det jag gör är bara att säga väldigt bestämt att man inte får göra så och slutar hon inte då så lyfter jag bort henne (typ ner från soffan, stolen eller var hon befinner sig) och säger typ ”nej Emilia, man får inte slåss, då får du gå ner”. Det ska vara effektivt enligt Louise Hallin på Barnvagnspromenader-podden. Då blir hon sååå ledsen och arg, så det kanske betyder att hon fattar någonting då? Om hon sedan fortsätter vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Säga åt? Ignorera? Fasen vad svårt det är, är det någon som känner igen sig? Det blir olika varje gång för mig känner jag… Googlar man så verkar trots bara handla om hur man ska hantera meltdowns i mataffären och att de vill göra allt själv. Det är inte något problem enligt mig, det kan jag hantera. Men som sagt, vredesutbrotten… Suck! Det är tur att de inte kommer varje dag, det är någon gång i veckan som hon blir så där. Vi jobbar i alla fall på det här med empati, säga förlåt och så vidare, vi förklarar att det gör ont när hon slåss och att hon får säga förlåt och trösta. Problemet är ofta att hon gärna gör det (hon säger dock tack istället för förlåt haha, men man får ofta en fin puss och kram :)) och sen ändå kan fortsätta… Antar att vi får jobba vidare med det bara haha… Spännande blir det dessutom att kasta in en lillasyster i spelet snart… Kan ju bli lite hur som helst känns det som? Marodör ibland, söt och go och kärleksfull ibland. Hon har fina grejer för sig också, som att pussas och kramas när vi vaknar på morgonen efter en tupplur och säga tack efter haha! Så fantastiskt gullig också! Världens bästa Emilia oavsett, såklart! ❤

2 reaktioner till “2-årstrots?

  1. Halloj!
    Här kommer en input från en annan undrande morsa till en 20månaders 🙂
    Vår tjej är gnällig och gör allt som hon vet att hon inte får för att sen skrika halsen av sig när vi säger stopp. Uppmärksamhet och testande, tolkar jag det som.
    Vad är en del av åldern och vad är reaktion på att fått ett syskon? Och som du skriver; vad är då ett schysst sätt att bemöta alla känslor?
    Jag tänker ”hur skulle jag vilja bli bemött o talad till” blandat med att vara tydlig om och om och om igen- ram kring hur världen fungerar som jag tror är tryggt.
    Det börjar bli svårt att va förälder!! 😄😄😄

    1. Jag kan säga att Emilia håller på prick sådär också och här har ju syskonet inte kommit än… Så ganska mycket med åldern att göra hoppas jag haha, och att det går över snart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s