Emilia <3

Förskolebarn

  Första inskolningsdagen i januari

Vi ringde förskolan idag för att höra hur det blivit med magsjukan, om någon mer insjuknat. Men det hade ingen gjort och eftersom barnet igår bara hann kräkas i farstun innan hon gick hem igen så vågar vi låta Emlan vara där idag, med uppmaningen att de ska ringa oss om någon mer insjuknar. Hoppas inte! Emilia är överlycklig att få vara tillbaka på föris nu, återigen så hoppsade hon till hallen och klädde på sig megasnabbt för att få komma iväg så fort förskolan nämndes. Jag är så glad att hon trivs så väl, att hon verkar så trygg där och har så roligt att hon själv verkligen vill vara där. Det känns lite som ett ”in your face” på de som har åsikter om att man satt sitt barn på förskolan för tidigt (som de för övrigt varken har någon aning om eller har något med att göra men ändå älskar att få påpeka i diverse sammanhang). Innan E började på förskolan så kom som vanligt min inre pluggis fram, ibland känns det som att jag inte kan göra någonting utan vetenskap i ryggen (pluggskadad efter universitet haha) och det innebar att jag satte mig ner och läste studier på olika nivåer om förskolan, barnets inskolning i olika åldrar med mera. Och kom fram till att något av det viktigaste man behöver se till är att barnet får en trygg anknytning till en eller flera pedagoger på förskolan som verkligen tar ansvar för att barnet ska känna sig tryggt och omhändertaget. Och det känner jag definitivt på Es förskola, hon har sina två favvopedagoger som hon själv sträcker sig efter, leker med och vill tröstas av.  Men jag tycker att alla pedagogerna där verkar hur bra och omhändertagande som helst. Så tacksam över det! Jag älskar att de ser henne även fast hon inte står i centrum för det mesta, de lägger märke till små saker hon gör och säger som de sen kan berätta för oss. De är dessutom bara 8 barn i hennes grupp vilket jag först tyckte var mycket men som jag nu förstått är lite = skönt. Så vi är nog så nöjda med den här förskolan och med att ha Emilia där som man någonsin kan vara faktiskt! En av mina stora rädslor är att hon ska känna sig otrygg, övergiven och bortglömd, så hade jag känt att det var så hon kände på förskolan och att hon helt enkelt inte var redo att vara där så hade vi fått lösa det på något sätt så att hon slapp. Men jag tycker verkligen att hon mår bra av att vara där, hon har kul, lär sig helt sjukt mycket nytt och det känns verkligen som att det var helt rätt tid för henne att börja 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s