Gravid med Stella

Gravidhjärna

  Lade ut denna bild på instagram härom dagen, en bild från i somras när Em tultade runt i Rosendals trädgård. Längtar så fruktansvärt mycket till sommar och sol nu, dels för att slippa sjuttioelva ytterkläder att krångla på ungen men framförallt för att få se henne springa runt barfota i gräset helt lycklig… Och lilla S liggande bredvid på en filt. Så fantastiskt härligt det ska bli!

Jag har inte mycket nu i min nedmonterade gravidhjärna. Den funkar knappt känns det som, jag kommer inte på vad ord heter, glömmer vad jag ska säga, är inne i mitt eget huvud och hör inte vad andra säger… De enda två saker som existerar för mig är dels medvetenheten om hur j-o-b-b-i-g-t allt är nu, allt är tungt, att stå, att gå, att ligga ner, att andas, att komma upp från sittande, att ta på mig kläder, att lyfta upp och sätta in Emlan i bilen, lämna på förskolan, ta mig till jobbet, jobba… Det är så jävla tungt just nu och jag är så TRÖTT och slut i kroppen. Det är knappt jag fattar hur jag ska orka jobba denna vecka och nästa innan jag går på mammaledighet. Så jävla slut är jag. Det är inte bara tungt pga foglossningen som gör att det är jobbigt att stå och gå, utan även bara själva tyngden av allt, att vara så otymplig, andfådd och svag…

Det andra som existerar i mitt huvud är oro. Oro för bebisen, hur hon mår, hur hon kommer må när hon kommer ut, när hon blir äldre… Katastroftankarna är på topp och jag orkar inte ta in något ledsamt eller negativt överhuvudtaget, SPECIELLT inte när det gäller barn/bebisar. Både igår och idag fick jag stanna bilen på väg till förskolan och gråta lite för att tankarna i mitt huvud var så sjuka och jobbiga. Men alltså, FAN vad jag hatar ovissheten och att det är omöjligt att veta och kontrollera att allt är som det ska och att inte veta att allt kommer gå bra. Jag har så jävla svårt att acceptera det. En del har förklarat att det är just det som är skönt, att då kan man bara släppa det för att det ändå inte går att kontrollera. Jag kan inte relatera till den tanken överhuvudtaget tyvärr, tanken på att något skulle hända gör mig tamejfan tokig. Det FÅR inte hända mina barn eller familj överhuvudtaget något, jag gör vad som helst! Jag kan inte luta mig tillbaka. Önskar jag kunde. Jag ska troligtvis få gå i KBT för att få hjälp med min oro och ångest. Hoppas verkligen på att det ska hjälpa! 

6 reaktioner till “Gravidhjärna

  1. Jag tror inte att min oro är på samma nivå som din, utan mer ”i slutet av graviditeten oro”. För just nu känner jag bara att jag vill ha lillebror här på utsidan så man kan se, titta och lyssna att han andas, mår bra och ingenting händer med honom just i den stunden i alla fall. Tycker också att det är otroligt frustrerande att man inte har koll på hur dom egentligen mår där inne i magen…
    Snart har vi småsyskonen här hos oss!

    1. Ja så tänker jag också! Vill liksom ha förlossningen överstökad så att jag kan få se med mina egna ögon (och barnläkares osv som undersöker) att hon mår bra. Ja snart är de här! Hur långt kvar för dig?

  2. Förstår inte heller folk som tänker sådär, att man ändå inte kan kontrollera allt som händer. Nej, men man vill ju kunna det? Åh, längtar också efter sommaren löjligt mycket nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s