Emilia <3

Andra ambulansfärden på två veckor…

Gah, vilken pärs. Igår kväll satt jag på toaletten när jag plötsligt hörde en rejäl duns ute i köket. Jag förstod att Emilia hade ramlat, det händer ju liksom då och då. Så jag lyssnade efter Johans röst som jag brukar, är han lugn och säger ”såååja gumman” eller ”upp och stå igen” eller nåt så vet jag ju att allt är lugnt. Men igår hörde jag till min stora skräck honom säga hennes namn flera gånger med panik i rösten istället, innan hon gav till det värsta skrik jag hört. Vilket såklart fick mig att kasta mig ut från toan för att kolla läget. Johan stod med henne i famnen och hon ömsom skrek ömsom svimmade av, vilket fick mig att få den starkaste panik jag någonsin känt. Johan förklarade snabbt att hon stått på en stol bredvid honom när han lagade mat (standard), försökt dra ut nåt ur lådan som har barnlås och ramlat med full kraft rakt baklänges ner i golvet. Hon skrek inte och när han lyfte upp henne hade hon liksom inte kunnat slappna av i armar och ben utan krampat vilket såklart fick honom att bli livrädd, sedan hade hon börjat skrika och svimma av om vart annat. Tur dock att Johan var snabbtänkt och praktisk för själv höll jag på att utveckla hysteri inombords innan han ropade åt mig ”men ring då!!”, då tvingade jag mig själv att också bara göra vad jag måste. Så jag ringde 112 och förklarade med darrig röst vad som hänt och de skickade en ambulans som kom efter några minuter. Under de minuterna fick vi hela tiden tvinga E att inte somna, för det var det enda hon ville. 

Ambulanspersonalen kom och var väldigt lugna, de undersökte henne och ställde massa frågor om hur hon landat, hur högt fallet var osv. Och när de inte verkade oroliga kunde även jag lugna ner min oro, de förklarade att hon troligtvis landade på bröstryggen innan huvudet slog i golvet, vilket gjorde att hon tappade andan och att det var därför hon inte skrek direkt och dessutom krampade, eftersom chocken av att ha tappat andan gjorde henne stel. Man vet ju själv hur obehagligt det är att tappa andan, så det kunde jag förstå. Att hon somnade av hela tiden berodde troligen på att hon fått en liten hjärnskakning (men inget allvarligt) men det kunde tydligen också vara en reaktion efter att hon blivit väldigt rädd/ansträngningen att tappa andan och smärtan som såklart kom. Även det gjorde mig lugnare, jag var ju livrädd att det var symptom på nackskada eller en hjärnskada… De kom fram till att de inte var oroliga och att det räckte att vi observerade henne de närmaste timmarna för att se att hon inte verkade konstig eller började kräkas men att de skulle skjutsa oss till Astrid Lindgren om vi ändå ville det. Och just då kände jag att jag ville ta det säkra före det osäkra, för än var hon då fortfarande väldigt påverkad av fallet. Men redan i ambulansen på väg in blev hon som vanligt igen, sparkade med benen, pekade på saker, jag var väldigt mån om att prata med henne som vanligt, fråga var näsan och öronen är osv och hon svarade på allt. Då förstod jag att allt gått bra. Vi hade kunnat stanna hemma. Det blev några timmar på akuten innan en läkare undersökte och kom fram till det vi redan visste (efter att ha sett henne galoppera runt hela akuten, banka på micron, rota i min väska osv), så då åkte vi hem. OTROLIGT LÄTTADE. Sjukt, sjukt, sjukt lättade att allt gått bra. Hon var så trött att hon somnade i bilen, inte vaknade när Johan bar upp henne till lägenheten, vilket aldrig hänt tidigare, och somnade på fem sekunder i vår säng. Nu får det vara NOG med olyckor! Orkar inte mer nu, stresspåslaget man får är ju inte nådigt.

Nu ska jag strax gå iväg och göra glukosbelastning, ska bli intressant att se vad det säger. Och se hur glukos egentligen smakar, har hört från andra att det är vidrigt haha. Enligt tillväxtultraljudet igår var allt normalt med lilla S i alla fall, normal storlek, normalt med fostervatten osv. Så vi får se!

  Min älsklings nya favvolek, släpa runt docksängsmadrass och -täcke och lägga sig lite varstans och kräva att man lägger på täcket på henne. Haha ❤

6 reaktioner till “Andra ambulansfärden på två veckor…

  1. Men nu får det väl räcka! Jag blev lite tårögd av att läsa detta (ok mycket). Har ju en dotter i samma ålder och det är ju såklart en riktig skräck att något sånt ska hända. Skönt att det gick bra!

  2. Men fy vad det händer er saker! Usch!!! Tur/änglavakt att det återigen gick bra❤️ fina pluppen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s