Mina tankar

Jag mår bättre nu

Nu börjar livet kännas rätt mycket som vanligt igen. Jag har blåmärken lite här och var och musklerna jag använde för att ta emot mig genom att greppa ratten stenhårt och spänna mig (nacke, armar, pincettgrepp (!), halsmuskler, bröstmuskler…) har bara blivit mer och mer möra och onda. Men jag var hos min naprapat i fredags i alla fall som hjälpte mig ta bort spänningarna som blivit i musklerna, så nu är det bara att vänta ut själva mörheten/”träningsvärken”. Jag orkar på riktigt inte ens lägga i backen på den lilla BMW:n vi har som hyrbil! Man måste använda mycket kraft för att få den åt vänster och det går bara inte, måste använda andra handen för det… Men ja, jag är redan uppe i sadeln igen och kör bil i alla fall. Det var extremt otäckt att åka bil första dagarna, värst var ambulansturen in till stan från olycksplatsen, och sedan har det blivit lite mindre läskigt för var dag. Men redan i fredags satte jag mig och körde hem hyrbilen för att inte fastna i rädslan att inte våga köra bil igen, många säger att den risken finns annars. Dock känner jag mig inte alls säker och bekväm i den lilla BMW:n så vi ska försöka byta den till en större bil, helst Volvo. En av anledningarna till att det gick så bra är ju att jag satt i en så pass stor och modern bil som vår XC60. Som tyvärr är helt kvaddad och kommer skrotas, som nog synes på bilden i förra inlägget. Så nu väntar vi bara på att få beslut om vilken summa vi får ut så ska vi köpa en ny bil. Enligt skaderådgivarna på verkstan har ingen i hela världen dött i en bilolycka i en XC60 ända sedan de lanserades 2008! Det blir därför en XC60 nästa gång också, vi var så otroligt nöjda med den oavsett, men det gör ju känslan ännu bättre. Vill åka så säkert det bara är möjligt nu. 

Rent psykiskt börjar jag också må bättre, första dygnet fanns inget annat i mitt huvud än olyckan som spelades upp om och om och om igen, det var så fruktansvärt jävla otäckt. Jag grubblar fortfarande mycket på det som hände men det känns mer avlägset nu, känner mig inte lika chockad, trött och lamslagen längre. Kanske beroende på att jag pratat igenom exakt vad som hände med Johan om och om igen, jag har verkligen behövt älta själva händelsen 100 gånger för att fatta ordentligt och acceptera det.

Jag pratade med min barnmorska dagen efter olyckan som uttryckte oro över hur det skulle gå med mina katastroftankar nu när jag faktiskt varit med om en olycka, annars är det ju liksom bara scenarier i mitt huvud. Men grejen är, och detta förvånar mig faktiskt mycket, att jag känner mig lite mindre rädd nu än innan?? Visst har jag fått bekräftat att skit händer även mig (annars finns ju ofta den där diffusa känslan av att sånt bara händer andra), men i mina scenarier i huvudet går det alltid åt helvete, det slutar enbart med död och elände. Nu har jag fått erfarenheten att man kan råka ut för en olycka, det kan vara fruktansvärt läskigt och otäckt  – MEN DET KAN SLUTA BRA. En bilolycka måste inte innebära död eller livshotande skador, det kan till och med gå så bra att man kan kliva ut ur bilen själv med bara blåmärken och ont i musklerna som följd. Så på något sätt… Kanske det här ändå var bra? Jag kan ju inte få det ogjort, så då kan jag väl lika gärna ta med mig något bra av händelsen tänker jag. Eller jag gör det alldeles automatiskt faktiskt. Däremot ska vi se till att alltid ha en så säker och ny bil som vi har råd med såklart. Det är också något jag tar med mig! 

  Fotograf: Lisa-Marie Chandler. Jag och min älskade skrutt i magen för någon månad sedan i vecka 28. Jag är så lycklig över att hon är oskadd! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s