Gravid med Stella

Första mötet med doulan

I fredags var jag och Johan i stan och träffade Cecilia Olin som ska vara med som doula på förlossningen. Jag har ju träffat henne förut eftersom jag gick på gravidyoga hos henne hela andra halvan av förra graviditeten (varför varför varför har jag inte tagit mig för att göra det igen?), men det var intressant att träffa henne i en annan situation. Jag och Johan började med att berätta om förlossningen med Emilia, om hur det gick jättebra att andas mig igenom värkarna ända fram tills krystvärkarna kom eftersom det där trycket nedåt var det värsta jag varit med om. Tills dess hade jag fått då mycket beröm för att jag tog värkarna bra och andades rätt osv men sen kom den fullständiga paniken över smärtan och jag ville inte vara med längre, inte föda barn, inte krysta, bara andas lustgas eller helst sövas ner för att slippa smärtan. Cecilia hade jättebra förklaringar till allt som hände, rent kemiskt och fysiologiskt, och visste precis hur de runt omkring bör hjälpa mig om det skulle hända igen. Hon menade att man måste bryta innan det överhuvudtaget kommer dit, vilket jag också tror. Någon måste våga vara hård med mig i en sån situation och tvinga mig tillbaka till lugn och andning. Typ örfila upp mig och tvinga mig att skärpa mig haha. Hon hade mycket vettigt att säga och det var så skönt att verkligen få berätta hur jobbigt det kändes och hur det påverkade första tiden med Emilia efteråt. Nu vet hon liksom och då vet hon vad hon har att hantera med mig haha. I uppdraget ingår även att hon kommer hem till oss i slutet av mars och har en profylaxkurs för bara oss, och även det känns toppen. Jag vill vara så förberedd det bara är möjligt, jag vill inte vara med om den där chocken igen. Nu när vi träffat Cecilia och det kändes så himla bra så har jag för första gången börjat se fram emot förlossningen och kan tänka att det kommer gå bra, innan tänkte jag mer att det är så mycket som kan gå fel. Nu känns det rent av lite spännande! Jag har ju också statistiken med mig i att det ofta går snabbare och lättare än första gången i och med att jag är omföderska. Det gör mig också lugnare. Jag tror i alla fall att Cecilia är precis det stöd som både jag och Johan behöver där, jag för att inte ryckas med i panik och han för att få hjälp till exakt hur han kan hjälpa mig på bästa sätt. Jag lät honom inte hjälpa mig alls förra gången, all uppmuntran som både han och förlossningspersonalen försökte peppa mig med skrek jag bara ”NÄ HÅLL KÄFTEN! JAG ÄR VÄRDELÖS!” åt. Så himla jobbig människa jag blev verkligen. Så ja, extra stöd behövs helt enkelt. 

  Min lilla, lilla älskade Emilia. Det här ser jag fram emot! Bebismyset. Hoppas verkligen på att få hamna i en skön bebisbubbla denna gång. Jag fick ju aldrig det förra gången, det satte min chock och mina katastroftankar stopp för…

5 reaktioner till “Första mötet med doulan

  1. Tjingeling! Har skrivit en massa på din blogg tidigare, men nu vare ett tag! Måste bara skriva nu!!
    Hade ju EXAKT samma upplevelse som du med 1an, var rädd som fan nu med 2an. Hon föddes för 10 dagar sen och my god, upplevelsen var helt annorlunda! Vet inte om jag vill skriva allt här (maila mig om du vill veta mer isåfall!) men jag vill bara lugna dig att iaf för mig så var det sååååå mkt bättre!
    Tänker på dig!! Heja att du gör det bästa för att Du ska må bra! Kram!

    1. Men HEJ MIA! Kul att höra från dig!! Och stort grattis till att ha blivit tvåbarnsmamma! 😍 blir så glad när alla säger att det går så mycket enklare andra gången, jag lever litegrann på det också. Det KAN inte vara lika jobbigt som förra gången, jag går inte med på det! Tack för peppen 💕

  2. Vad duktig du är som tar tag i det och förbereder dig! Jag hade en bra förlossning med 1:an, men är lika rädd att det ska vara jobbigt med 2:an. Själv är jag rädd att jag kommer ihåg hur den sista stunden kändes för tidigt, och att det därför ”låser sig”, men första fattade jag liksom inte hur ont det skulle göra, men nu vet man… Men jag tänker liksom du att det bästa är att förbereda sig och lyssna på all bra pepp 🙂

    Jag är också en person med mycket katastroftankar, så känner mig ockdå snuvad på bebisbubblan och hoppas att den kanske infinner sig denna gång när man är mer van. Fast nu har jag börjar få ångest över att det kanske är sista gången man upplever detta (om man inte försöker få fler barn, men det är inte i planera just nu). Och det känns skitjobbigt även om jag tyckte bebistiden var tuff…

    Tack för en kanonblogg iaf 🙂
    Kram ifrån Borås

    1. Ja men precis, förra gången visste man ju inte hur jävlig smärtan skulle bli! Det där trycket neråt och sen ”ring of fire” var tamejfan det jävligaste jag upplevt. Vet inte hur man ska kunna tänka ”Ja” och andas lugnt i den stunden??? Men uppenbarligen går det ju, en del fixar ju det 😄 men vi sätter all tilltro till att andra förlossningen blir toppen eller hur??

    2. Jag är så himla fast besluten om att jag bara vill ha två barn så jag känner faktiskt ingen sorg i att detta är sista barnet, ÄN i alla fall. Det kanske kommer, men just nu är jag bara less på graviditeter… Vill få tillbaka min kropp och ha min lillskrutta på utsidan 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s