Mina tankar

Att börja jobba och att döma sig själv för hårt

  Vem är det där inne i spegeln egentligen?

Från och med nu på måndag ska jag alltså vara ifrån Emilia typ 9 timmar om dagen?? Min allra högst älskade lilla flicka! Som jag älskar att bara sitta och titta på när hon pysslar med sitt, leker med sina dockor, gungar på sin gungdrake, sparkar boll eller vad som helst. Som har världens underbaraste mest uttrycksfulla ögon, en liten söt mun som plutar på ett speciellt vis när hon koncentrerar sig på något litet pyssel eller när hon observerar något uppmärksamt… Att hon när som helst kommer och ger en en smackande puss mitt på munnen, speciellt när hon vaknar på morgonen och ser att jag är vaken också, då kommer en puss och en kram. Man kan inte vakna på ett bättre sätt! Det är så mycket kärlek jag känner till den lilla människan. Och samtidigt känner jag mig fullt redo att pröva på nya utmaningar på mitt nya jobb. 

För mig är det SÅ konstigt. För mig har det så länge varit ett motsatsförhållande, kärleken till mitt barn vs att jobba. Väldigt länge tänkte jag ju faktiskt att jag aldrig skulle klara att vara ifrån henne om dagarna, att vi var tvungna att flytta ut till en koja i skogen så att jag skulle kunna vara hemma på heltid. Och nu vill jag inte det?? Jag VILL jobba?? Och älskar henne av hela mitt hjärta ändå?? Så konstigt. Så länge har jag ju värderat och dömt allt jag gjort och tänkt så jävla hårt, om jag plockat fram ett glas vatten till mig själv FÖRE Emilia så har min inre röst sagt att det beror på att jag är självisk som tänker på mig själv först och därmed försummar henne… En hård dom utifrån något så betydelselöst kan man säga… Så att då gå ifrån henne för att jobba har känts som en omöjlighet. Väldigt märkligt och dumt alltså. För det är ju snarare något jag behöver för mitt eget välmående, för att verkligen känna mig utmanad och behövd på ett annat sätt än som mamma. Tjäna pengar inte minst! Och det är ju inget Emilia kommer fara illa av! Fram till januari kommer jag att jobba 100%, och då är Johan hemma med Em, det känner jag mig helt och fullt trygg med. Han är en helt amazing pappa med så mycket kärlek, ansvar och omtänksamhet för henne. Från den 11 januari är det förskoledags, då planerar jag att gå ner i tid till 75%. Det är en helt annan sak som producerar ett ANTAL katastroftankar för mig. Dock är jag helt säker på att hon kommer älska att få leka med andra barn, få vara med på roliga aktiviteter, att hon kommer trivas hos och ty sig till pedagogerna… Det är inte där mina jobbiga tankar ligger. Men det blir nästa steg i alla fall. 

Det är hur som helst mycket på gång för vår familj kan man säga!? November – nytt jobb, januari – E börjar på föris och vi flyttar till vår nya lägenhet, april – vårt andra barn kommer… Det gäller att hänga med mentalt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s