Gravid med Emilia · Gravid med Stella

Förlossningstankar (långt inlägg)

20140704-223138-81098221.jpg
På BB Sophia dagen efter Emilias födelse. Så färsk! ❤

Okej, i och med att jag är gravid så blir det ju rätt oundvikligt att fundera på det här med förlossning igen. Jag känner till och med att det är jäkligt viktigt att jag funderar på det, med tanke på hur det var förra gången, jag minns det fortfarande som det mest brutala och traumatiska jag varit med om – och då gick ändå allt tekniskt sett toppen! Jag mådde bra, Emilia mådde bra hela tiden och det var inga problem. (Förlossningsberättelser del 1, 2, 3 och 4 finns att läsa om någon är intresserad :)) Allt började helt perfekt, en vecka före beräknad förlossning hade jag inga som helst känningar av värkar eller så, utan helt plötsligt klockan 17 på eftermiddagen gick vattnet med ett stort fett SPLASH när jag skulle kliva in i duschen. Efter någon timme började värkarna komma så smått och två-tre timmar efter att vattnet gått var värkarna regelbundna och kom typ 3-4 stycken per 10 minuter. Ett skolboksexempel skulle man kunna säga. När vi kom in till BB Sophia vid 20-tiden hade jag rätt så ont och det blev ju bara värre och värre, först ville de skicka hem mig men eftersom jag hade fem värkar bara på vägen till bilen så vägrade jag gå med på att åka hem, jag krävde att få vara kvar. När jag sedan fick lustgas så var det som himmelriket på jorden, det hjälpte så sjukt himla bra! Men jag valde ändå att få epidural, i rädsla över att det sedan skulle göra så ont att jag inte skulle fixa det. Det skulle jag inte ha gjort för då stannade allt av (vid 01) och det kom inte igång igen på allvar förrän kanske vid 8-tiden på morgonen. Vid lunchtid stängde de av epiduralen för att jag skulle kunna känna mina krystningsvärkar ordentligt och då kom även det där fruktansvärda trycket nedåt vid varje värk, det var då smärtan blev ÄNNU MER ohanterbar. Jag kunde inte sluta vråla från djupet av mina lungor av smärta. jag hängde fast vid lustgasen som om livet hängde på det och ville under inga omständigheter krysta, att jag skulle få en bebis fanns inte i mitt huvud, det fanns ingen längtan, ingenting, trots att jag läst så mycket innan om att man ska tänka ”JA” när värkarna kommer, jag visste hur man ska andas och att man ska ha en målbild. Jag visste ju också att det SKULLE göra brutalt ont, men inget i världen kan förbereda en på känslan… Men ingen av de hjälpande tankarna fanns, det fanns bara brutal smärta och jag ville att den skulle försvinna. Det var trycket ner mot mellangården som gjorde att jag tappade fattningen totalt, inte själva värkarna i mage och rygg. Så jag sög i mig lustgas för glatta livet och gastade om hur värdelös jag var och hatade alla som försökte få mig att fokusera på förlossningen. För rummet fylldes av folk som skulle hjälpa mig, (vilket jag upptäckte då jag vaknade till mellan blackouterna) fantastiskt fina barnmorskor, undersköterskor och en förlossningskirurg eftersom jag råkat skrika att jag ville ha kejsarsnitt. Alla försökte hjälpa mig så gott de kunde, men det hjälpte inte för mig, jag ignorerade dom bara. Till sist slet läkaren lustgasen ur händerna på mig (efter att ha sagt åt mig flera gånger att släppa den) och krävde att jag krystade och när jag väl gjorde det så gick det hur fint som helst, jag fick snabbt kläm på krystandet. Det var inga problem och det tog inte alls lång tid innan hon kom ut. The ring of fire, när huvudet är som störst i muttis var ju den värsta smärtan någonsin, men den var över på en minut. När hon sedan väl var ute, så kände jag absolut ingenting. Ingen glädje, det kom inga tårar, ingenting. Jag stirrade bara på Johan och var i total chock. Visst såg jag bebisen, men egentligen gjorde jag det inte heller. De tre nätter vi spenderade på BB är också bara något jag minns i ett töcken av fruktansvärt stark rädsla över att hon plötsligt skulle dö om jag råkade somna, att någon av oss skulle tappa henne och hon skulle bli hjärnskadad, att hon aldrig skulle hämta sig från gulsoten, att hon skulle vara sjuk på något sätt… och så vidare.  Det fanns ingen bebisbubbla. Det fanns bara dödsångest. Och samtidigt var jag i chock efter förlossningen.

Det konstiga är också att jag inte berättade för någon om hur jag mådde, jag koncentrerade mig på att få amningen att fungera, att kunna kissa utan kateter, ta hand om Emilia på bästa sätt och så. Jag tror att jag tänkte att om jag inte låtsas om att rädslan finns så försvinner den, för tänker jag tanken (om hemska saker) så kommer det ske (dvs att jinxa det), eller kanske var jag rädd att få en klapp på huvudet och ett ”men lilla gumman, så där känner alla nyblivna föräldrar, get over it” (vilket de förmodligen inte ens skulle sagt). Den där dödsångesten fortsatte ju bara sedan, och blev hundra gånger värre när vi åkte hem från BB där jag ändå kände mig trygg med att det fanns personal att tillgå dygnet runt. Nätterna var mina värsta fiender, för då var jag tvungen att sova lite och kunde inte vaka över Emilia varje vaken minut. Varje gång jag vaknade och såg att hon levde så kände jag sådan enorm lättnad. Det tog också väldigt lång tid innan rädslan dämpade sig, kanske 3 månader? den höll i sig efter det också men i lite mindre skala, ända fram till E var typ 8-9 månader. På något sätt känner jag att jag missade lite av hennes första månader i livet, jag hade svårt att vara glad, troligtvis för att jag ville skydda mig från att känna för mycket kärlek i fall jag skulle förlora henne även om kärleken såklart växte sig starkare och starkare ändå. Men jag ville dämpa den eventuella sorgen liksom. Vilket ju självklart inte ens skulle vara möjligt att göra ändå, men jag tror det var så min reptilhjärna resonerade. Jag tror definitivt att den traumatiska smärtan under förlossningen hade med saken att göra, att den gjorde den senare dödsrädslan värre för att jag var så upptagen med att vara chockad?

När jag nu tänker på nästa förlossning, så blir jag rädd igen. Rädd för smärtan och rädd att jag ska må så där dåligt igen och behöva gå omkring och vara rädd för döden dygnet runt. Nu har jag ju fått tillbaka mina lugna trygga nätter igen, jag är inte längre rädd. Men jag vet ju inte om det blir samma visa nästa gång… det får det bara inte bli! Därför har jag bestämt mig för att jag vill ha med en doula under förlossningen som kan hjälpa mig att behålla fattningen. Jag ska även skippa epiduralen, lustgasen fungerade ju så bra och jag vill inte ha den där plötsliga smärtchocken när epiduralen släpper igen. Jag tror verkligen att det gjorde allt värre. Däremot är jag helt säker på att jag vill föda på BB Sophia igen, jag har inget negativt att säga om dem. De var fantastiska! Och jag kände mig hela tiden trygg i deras händer. Men jag behöver helt enkelt en väldigt erfaren doula som bara finns där för mig (och Johan) och som gärna kan vara hård mot mig om jag börjar tappa fattningen. Som jag kan vara ärlig med. Jag har kontaktat Cecilia Olin som jag gick på gravidyoga hos förra året som sagt ja till att vara vår doula. Jag tror och hoppas att hon kommer vara det stöd jag behöver! 🙂

8 reaktioner till “Förlossningstankar (långt inlägg)

  1. Men så brutalt och hemskt. Lider med dig. Vill bara säga en sak och det är att första barnet ”banar vägen” för nästa bebbe som bara kan slajda ut 😜
    Visst överdriver lite men hade så ont att jag trodde jag skulle dö med första och andra tog hälften så lång tid och gjorde 50 % mindre ont. Även efter var det bättre, inge ont down there alls 😀

      1. Det har hon garanterat gjort. Iom att jag hade en sån där megalång krystfas på 2 1/2 timme som avslitades med sugklocka så kom läkaren och pratade med mig dagen efter (snällt). Han sa att han nästan kunde lova mig en bättre förkossning med en eventuell 2.a 😀
        Och han hade helt klart rätt

      2. Man älskar ju när folk kan lova sånt haha 😄 det är ju i alla fall klart bättre odds inför nästa förlossning, och speciellt med doula! Ska färska hålla det i minnet när jag vandrar iväg i rädslan.

  2. Herregud vad jag känner igen mig i dina känslor. Hade precis samma tankar under min sons 10 månader… Tror jag har kommenterat nåt om det innan. Jag känner precis som du, att jag missat hans första månader i livet pga av alla äckliga, fruktansvärda tankar jag hade! Fy vad hjärnan är vidrig ibland! Jag har bestämt mig för att inför eventuella syskon gå och prata med nån o hoppas jag kan få njuta av bebistiden. Jag hoppas verkligen du får uppleva den där bebisbubblan många beskriver! Försök o njut och att illamåendet försvinner snart!
    STOR kram!

    1. Det är ju så vidrigt att vara fast i de där tankarna! Och så sjukt svårt att ta sig ur, nu mår jag hundra gånger bättre och kan hantera det bättre, men jag kan fortfarande inte titta på typ barncancergalan, läsa/se på program om sjuka barn osv. Allt ger katastroftankar. Nu går jag och pratar med en terapeut om det, det är verkligen bra även om det är jobbigt att behöva ta upp och syna sina värsta tankar. Men jag rekommenderar det verkligen 🙂 nästa gång får vi båda va i bebisbubblan tycker jag! Stor kram till dig med!

  3. *min sons första 10 månader ska det stå 🙂 nu har jag *peppar peppar* inte så mkt såna tankar längre, även om det stundtals kan komma upp igen..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s