Emilia <3 · Resor

Åka tåg med 1-åring. Själv. 

Stressad och lökig morsa i taxi på väg till centralen igår morse   

Barnet var nöjd med ipaden i famnen dock. 

Väl på tåget var hon trött och lite lugn. Ett kort tag. 
   Sen blev det härj på såna här ställen som var SUPERJÄTTESPÄNNANDE innan vi blev tillsagda av konduktören att det var farligt och att vi skulle gå därifrån. Happ. Min gamla avoga inställning mot auktoriteter gjorde sig då påmind återigen eftersom jag kände mig som en dum unge som gjorde nåt jag inte fick. Ska försöka att inte föra den inställningen  vidare till Emlan. Den är inte alltid jättebra. 

  En liten stund sov lillbarnet i famnen. 

Andra dagen i Umeå! Tågresan gick väl… Bra. Även om jag inte kan rekommendera någon att åka tåg ensam med en 1-åring om det inte är en väldigt lugn och stillsam unge. Men Emilia härjade bäst hon kunde, sprang runt i tåget och försökte rota i folks väskor, försökte väcka folk som sov, osv osv. Jag försökte även roa henne sittandes på våra platser (med bord), jag hade med ipaden, en ny rolig bok, kritor… Men inget är kul i mer än 5 minuter. Och hon sov inte mycket heller. Dock gick det bra ändå förutom två mindre missöden, på morgonen missade vi tunnelbanan med ett par sekunder bara och när jag såg att nästa skulle gå om 27 minuter var det bara att kasta in mig själv och Emlan i en taxi till centralen istället. Vi skulle aldrig hunnit annars. Och när vi skulle av tåget i Umeå underskattade jag grovt hur lång tid det skulle ta att väcka Emlan, packa ihop oss, slänga skräp, veckla ut vagnen och ta ner vår väska för trots megaskyndande så hann vi inte gå av. Som tur är stannade den på Umeå Central bara några minuter senare och så kunde Becca hämta oss med bilen!

Sedan dess har vi mest hängt runt med olika fölk. Onklar, kusiner, sysslingar, vänner och bekanta och deras ungar. Superkul, som alltid! Idag träffade vi äntligen en av mina fina vänner; Helena och hennes son Theo som är 4 månader äldre än Emilia. Trots att båda barnen var skrikmegatrötta och att Emlan bokstavligen gallskrek och grät av trötthet hela vägen dit och hem i bilen (jag körde med henne själv, en timme tog det pga diverse stopp) så var det sååå värt att få träffa de fina! Önskar verkligen vi kunde ses oftare. 

   
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s