Emilia <3 · Familj & vänner

Mina orimliga krav på mig själv

 Babylove! Emilia pussar sin fina vän Elise på tuben in till stan idag. Medan jag och My aaaawade oss haha.  

Det blev en shoppingdag idag, vi åkte in till la stada med My och Elise och kikade in både på Åhléns City, NK och Polarn o Pyret med stopp för lunch på Kulturhuset. Högst upp finns café Panorama som har mucho plats för barnvagnar, bebisar och barnstolar i kombo med billig och god lunch! Det är ofta hit vi går när vi är många mammor och bebisar som hänger, tips tips! Under shoppingturen köpte jag (äntligen) en bricka till Emilias Stokke steps-stol, så nu kanske vi slipper fler hackmärken  i matbordet (hon älskar att dunka sin pipmugg och tallriken i bordet) och att färgen skavs av från det pga hur många gånger per dag jag gnider bort matrester med trasa….. Köpte även lite bra att ha-grejer som tights på PoP (bäst för smala barn som Emlan pga det inbyggda skärpet), napphållare och drickflaska med sugrör. Det bästa var ju dock förstås sällskapet,  utan My och Elise hade det bara varit en stressad mamma med en sur bebis (pga får inte krypa omkring på marken som hon vill och slicka på allt) som stressade runt haha! 

Jag och My bestämde också tillsammans med Towe att vi tre ska gå ut och äta och dricka vin nu på torsdag!! De andra var lika pepp på idén som jag är, så himla roligt det ska bli. Det är precis vad vi behöver, umgås lite utan barnen. Och det är även just det jag behöver jobba på, att våga lämna hemmet själv ibland. För fortfarande har jag inre krav på mig själv om hur jag ska vara som mamma som inte alls stämmer ihop med verkligheten. Tänker jag till exempel på att jag ska gå och träna på kvällen när Johan kommit hem och tar hand om Emlan så känner jag innerst inne att jag i så fall försummar Emilia, att jag är egoistisk som vill lämna henne och att jag borde spendera varje sekund med eller i närheten av henne. För även om hon sover så kräver mina inre tankar att jag ska sitta här på stand by om hon behöver mig, det räcker tydligen inte för mig att Johan är här. Trots att jag verkligen tycker att han är en toppenpappa. Nej det går inte ihop! För att mitt dåliga samvete skulle försvinna skulle jag behöva sitta med henne i famnen när hon sover och stirra på henne, inte ha mobil eller kolla på TV utan bara titta på henne och bara aktivt tänka på hur mycket jag uppskattar henne varje vaken sekund. Det är först när jag nu uttalar eller skriver det som jag inser hur orimligt det är. Herregud, SJÄLVKLART älskar och uppskattar jag henne men jag slutar inte göra det för att jag gör något för mig själv! klart jag måste kunna gå och träna?? Jag menar, hon är ju med sin pappa, han är fullt kompetent att ta hand om henne! Och det gör varken till eller från att jag sitter i soffan och degar medan hon ligger och sover?? Näe. Det känns skönt att jag äntligen pinpointat varför jag knappt rört mig utanför hemmet utan Emilia, för nu måste jag börja jobba med det. Jag SKA träna, jag mår bra av det! Jag ska kunna gå ut och träffa vänner osv, det betyder INTE att jag inte bryr mig om mitt barn! Därför börjar vi redan imorgon med att riva av ett 1,5 timmes yogapass och sedan restaurangbesöket på torsdag. Jag känner det dåliga samvetet komma krypande (”två dagar i rad! Vad är jag för mamma??” Suck…) men jag ska jobba igenom det. Hur ska det annars bli när jag börjar jobba i höst….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s