Gravid med Emilia

Efter förlossningen

Jag tänkte att jag skulle fortsätta på förlossningsberättelsen med att berätta om vad som hände efteråt, att få upp Emilia på bröstet var ju bara början… på en lång och krokig men underbar väg.

Efter att vi spenderat några timmar i förlossningsrummet efter själva förlossningen, då vi druckit cider och käkat mackor, ammat lite för första gången, jag blivit sydd och lillan blivit vägd, mätt och undersökt, så fick Johan ta av sig tröjan och sitta hud mot hud med Emilia medan jag duschade och försökte kissa. Det var helt omöjligt, så de fick sätta kateter på mig igen, kul nog. Därefter tog jag Emilia i famnen, Johan tog packningen och så gick vi tvärs över våningsplanet till vårt lilla BB-rum som vi skulle bo i de kommande dagarna.

Första dygnet efter förlossningen är rätt suddigt, jag vet knappt vad som hände eftersom att jag var så tagen efter förlossningen. Jag vet i alla fall att en barnmorska tyckte att Emilia skulle sova på mitt bröst första natten (skulle jag aldrig våga nu), vilket gjorde att jag vaknade typ var tjugonde minut för att hålla koll på henne och på att hon inte ramlade ner. Dessutom kom personalen förbi flera gånger på nätterna och kollade till oss (saknar det fortfarande!!) hjälpte mig med amningen eftersom jag efterfrågat det och satte kateter, jag KUNDE verkligen inte gå på toaletten själv! Jag kunde liksom inte trycka ut nåt, jättemärklig känsla men tydligen vanligt efter en förlossning. Dagen efter flöt förbi utan att något mer hände än att vi tittade på, bar på, mös med och försökte amma Emlan. Vi försökte också lära oss allt det där basic som ingen av oss kunde sedan tidigare, dvs byta blöja (gjorde vi tillsammans varje gång de första dagarna), sätta på henne små minikläder med omöjliga knäppningar och knytningar och bara att ta upp och HÅLLA henne! Det var SÅ svårt och läskigt att ta upp henne och se till att hela tiden hålla huvudet i schack och på ett bekvämt sätt för både henne och oss. Jag hade helst velat att en barnmorska skulle placera henne hos mig första dagarna så att jag inte skulle göra illa henne. Är i och för sig fortfarande inte helt bekväm med att ta upp eller hålla henne, har katastroftankar om att jag råkar tappa henne eller att jag ska råka dänga hennes huvud i dörren för att jag missar att hålla koll en minisekund…

Katastroftankar har jag förresten alltid haft men de har eskalerat något fruktansvärt nu efter att jag fått barn. Varje kväll den första veckan så grät jag för att jag tänkte att det var sista gången jag skulle få se Emilia, jag var och är så himla rädd för plötslig spädbarnsdöd, men nu har jag lärt mig att hålla rädslan hyfsat i schack som tur är. Försöker tillämpa KBT på det, dvs att ”notera tankarna, inte värdera dem och sedan lägga dem på hatthyllan” som min gamla terapeut förklarade det för mig. (gick i KBT pga katastroftankar och ätstörningar för några år sedan). Men det är inte lätt! Jag kämpar hela tiden med att inte låta tankarna ta över och bli helt panikfylld av alla faror. Men jag ska iaf börja gå hos en psykolog via BVC för att inte katastroftankarna ska utvecklas till en depression. Kan ju vara skönt att slippa liksom..

På fredagen upptäcktes att Emilia hade gulsot och hon fick ligga i en liten solbädd (mycket likt ett babynest) som var upplyst underifrån av blått ljus och så fick hon ha ögonskydd på sig. Fy vad hon hatade det, det var helt hemskt. Hon ville ju bara vara nära, nära och titta på oss med sina vackra ögon – och så fick hon inte det! Visst kunde man ha solbädden i famnen men det är ju knappast samma sak som att ha henne hud mot hud… Gud så hon skrek och gud så jag grinade, här hade ju baby bluesen satt in också… 18 timmar fick hon tillbringa i solbädden sammanlagt och vi fick vara en extra natt på BB på grund av det.

Till slut kom söndagen då vi äntligen fick åka hem. Eller äntligen och äntligen, så kändes det inte då. Jag grät när vi skulle gå därifrån, dels eftersom att det var jobbigt att lämna bebisbubblan och alla underbara barnmorskor och undersköterskor på BB dels eftersom jag var livrädd för att gå ut i världen och vara ANSVARIG FÖR EN MÄNNISKAS LIV. Vilket gjorde att jag storgrinade från att vi gick in i hissen på BB tills vi var hemma pga livrädd att något skulle hända på bilfärden hem. Det gick ju jättebra, men det var verkligen sjukt läskigt. Men det kändes värt det när vi kom hem och fick ett jättefint mottagande av våra familjer som var överlyckliga över att få träffa Emilia. Trots att jag hade grav sömnbrist så var jag så himla glad och rörd över hur fina de var (och är!) mot Emilia och hur de skämmer bort henne med kärlek och presenter.

När jag tänker tillbaka på förlossningen nu så tycker jag att det var en helt fantastisk upplevelse, även om jag fortfarande minns hur jävligt det var då, hur fruktansvärt ont det gjorde. Det var liksom värt det, och om det inte vore för det kroppsliga efterspelet så hade jag nog absolut kunnat tänka mig att föda vaginalt igen om vi skulle ha sådan tur att få ett barn till någon gång. Men dels är det stygnen som är skitjobbiga (fick en grad 2-bristning), det känns liksom som att ärret blivit helt hårt (?) och jag vågar fortfarande inte riktigt peta på det. Och dels har jag fått en förlossningsskada som gör att det fortfarande känns jobbigt mellan benen när jag går för långa sträckor. Eller ja. Oavsett om jag går eller inte blir det jobbigt efter ett tag. Även om jag sitter eller ligger blir det jobbigt faktiskt. Tack för att jag fick drabbas av typ alla förlossningsskador ovanpå alla graviditetskrämpor!?? Nej blir det en nästa gång så blir det definitivt kejsarsnitt som det känns nu. Och den här förlossningsskadan kommer jag nog behöva operera :/

Amningen har i alla fall fungerat bra sedan dag 1 som tur är. Visst var det lite svårt i början med amningsställningar (liggamningen var enklast, sittamning krångligast), och det tog några dagar innan Emilia lärt sig hur hon skulle suga och att göra det i mer än 2 minuter. De nätterna på BB som hon låg i solbädden behövde hon få i sig mycket mat för att hon skulle kissa ut bilirubinet (gulsoten), då fick jag ställa klockan och mata varannan timme, och om hon inte sög i åtminstone en kvart fick vi ge ersättning på kopp. Vilket var svårt, för hon var lite tagen av gulsoten och ville inte riktigt vakna eller öppna munnen trots att vi masserade händer och fötter (BB-personalens knep). Men sen gulsoten gick ner har det bara funkat, vilket känns jätteskönt!

Det här har verkligen varit det största som hänt mig, det känns så underbart att tänka tillbaka på hela graviditeten och förlossningen, Emilia är ju det bästa som har hänt mig. Ser fram emot ett liv tillsammans med henne ❤

3 reaktioner till “Efter förlossningen

  1. Blir så glad att läsa dina varma ord om ditt barn och en rätt då dustanserad o neutral bild gällande tuffare saker som hänt. Om du faktiskt känner som du skriver så skulle jag inte oroa mig för att utv depression, om jag var du. Ångest ja, men ihållande svart syn på livet..nä, tycker du verkar så lycklig med din lilla E och tycker sunda, positiva tankar om livet…underbart att läsa.
    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s