Gravid med Emilia

Min förlossningsberättelse del 3

Här finns del 1 och del 2 🙂

Torsdag 3/7 – eftermiddag

När det värkstimulerande droppet satts igång igen efter att man konstaterat att bebben mådde bra så gick allt väldigt snabbt. Tills dess hade jag öppnat mig väldigt långsamt och vid flera av undersökningarna hade jag inte öppnat mig någonting. Vid det här laget hade jag en underbar barnmorska som hette Joanna, hon undersökte mig och på ca 1,5 timme hade jag öppnat mig 3-4 centimeter och var äntligen öppen 10 centimeter! Hon var så himla gullig och sa att hon blev helt tårögd av glädje för min skull, eftersom det hade gått så långsamt dittills och jag var så trött och slut. Efteråt fick jag även veta att hon valde att stanna kvar trots att hennes pass egentligen var slut eftersom jag var så ledsen och rädd under krystfasen. Underbar!

Det var några kanter kvar på sidorna av cervix, så jag fick ställa mig på alla fyra i sängen med armbågarna i och rumpan i vädret och ta några värkar, vilket skulle göra att kanterna på alla sidor försvann. Sedan höjde de upp ryggändan på sängen och så fick jag stå på knä och luta mig mot ryggstödet. De hade förberett mig på att nu när jag var öppen så mycket så skulle värkarna bli ännu värre – krystningsfasen kom ju bara närmare och närmare. Och helvete, det blev de. Jag stod ju på knä och kände hur trycket ner i bäckenbotten bara blev värre och värre, nu slutade jag vara duktig med andningen. Jag började grina och skrika att det gjorde för ont och att jag aldrig skulle klara det. Joanna stod bredvid mig och försäkrade mig om att jag visst skulle klara det, det skulle gå bra. Men jag fick verkligen panik, jag har aldrig haft sådan panik förut. Det är ju den här typen av värkar som folk brukar beskriva känns som att man behöver bajsa. Det låter ju rätt harmlöst. Men jag kan säga att det räcker inte på långa vägar som beskrivning! För mig var det här den absolut värsta smärtan under hela förlossningen. Det var helt fruktansvärt, jag som innan hade lovat mig själv att tänka ”ja” istället för ”nej” när värkarna kom, fokusera på andning och inte få panik misslyckades kapitalt med det vid det här laget. Det slog mig inte ens att jag skulle försöka andas ordentligt, jag hade liksom bara fokus på smärtan och att skrika, vad barnmorskan än sa.

Jag frågade undersköterskan om jag inte kunde få lustgas igen och blev förvånad när hon direkt gav mig lustgasmasken, jag trodde av någon anledning inte att man kunde få mer än en smärtlindring åt gången. Lustgasen hjälpte en del men inte alls lika mycket som under de tidiga värkarna. Ändå så tog jag nästan aldrig bort lustgasmasken från ansiktet, jag tror att jag kände att det var min enda räddning, om jag inte hade lustgasen så hade jag liksom ingenting och då skulle jag dö av smärtan. Jag märkte inte ens att det kom in fler människor i rummet. Jag vet att jag skrek att jag ville ha kejsarsnitt, sån panik hade jag. Därför kom läkaren in i rummet (jag visste inte ens att det var möjligt att få det, kan man bara när som helst säga att man vill avbryta och bli opererad istället??), jag vet inte vad han sa till mig men han försökte ta lustgasen ifrån mig, han sa att jag behövde vara mer medveten. Och jag skrek NEJ och drog tillbaka masken. Därför drog krystningen ut på tiden. Efter ett tag började jag känna att jag förutom trycket i värkarna även fick krystningskänslor, men jag försökte andas lustgas genom krystningsvärkarna istället för att trycka på, jag var rädd för den smärtan och även för att det skulle göra ännu mer ont, att jag skulle spricka osv. Jättesmart verkligen, som att jag kunde ångra mig nu liksom? haha. Här vet jag också att jag SKREK det värsta jag hade. Jag har aldrig tidigare i mitt liv skrikit allt jag har, men det gjorde jag nu och därför var jag helt hes efteråt, hade skrikit sönder rösten. Jag kunde inte låta bli, och även det gjorde att jag inte krystade. Det går nämligen inte att skrika och krysta samtidigt.

Vid 15.40 hade de stängt av epiduralen, nu var det bara jag, krystningsvärkarna och lustgasen, kommer knappt ihåg det här skedet eftersom jag inte ens släppte lustgasen mellan värkarna. Som sagt ville jag inte riktigt krysta men de tjatade så jävligt på att jag faktiskt skulle krysta (vet som sagt inte riktigt vad jag tänkte på, fanns ju inte mycket annat att göra ;)), så till slut började jag försöka, men inte så bra eftersom att jag egentligen inte ville krysta. För att underlätta krystandet lyckades de övertala mig att sätta mig på förlossningspallen (jag ville inte röra mig från sängen pga ONT), Johan satt på en stol bakom och så lutade jag mig bak mot honom. Han och läkaren försökte peppa mig och säga att jag var så duktig, men jag ville inte acceptera det utan skrek bara ”NEJ DET ÄR JAG INTE ALLS, JAG ÄR VÄRDELÖS!”. Haha. När jag väl accepterat att jag var tvungen att krysta så fick jag snabbt in känslan för hur jag skulle göra, de sa åt mig att sluta gallskrika och istället sätta hakan i bröstet och trycka på allt jag hade när värken kom, och när jag gjorde det så kände jag liksom hur krystandet fungerade, det är svårt att beskriva känslan. Dock kom krystvärkarna så tätt att jag hade svårt att skilja på när jag hade värk eller inte så ibland började jag krysta utan att jag hade en värk och då gick det inte alls utan jag fick avbryta efter några sekunder. Det är sinnessjukt jobbigt att krysta, krystvärkarna tvingar en verkligen att ta i av alla krafter för att det ska hända något.

Jag var så ledsen och less vid det här laget och frågade Joanna hur lång tid det var kvar, men det gick inte att säga, vilket gjorde att allt kändes så hopplöst, som att det inte hände någonting, men det gjorde det ju. Till slut efter en krystning kände jag verkligen att huvudet var precis i öppningen för det var en helt sjuk känsla, så ONT det gjorde att ha ett huvud där och vara så totalt utspänd! Det sägs att man inte känner när man spricker men jag kände att jag gjorde det. Jag började hyperventilera, jag kunde inte göra annat pga den sjuka påfrestningen där nere. Sedan fick jag trycka på igen och på någon krystning till så plumsade vårt hjärta ut kl 16.12!

Jag frågade direkt ”varför andas hon inte!?”, men en sekund senare skrek hon, underbart nog! Frågade även vad det blev för kön, för säkerhets skull, man kan ju aldrig vara helt säker på det de säger på ultraljuden. Men det var verkligen min lilla flicka som kom ut! De lade upp henne på mitt bröst, jag var så himla chockad och kunde inte ta in vad som hände. Jag bara tittade på Johan med ögonen uppspärrade för jag var dels så borta i huvudet av all smärta, trötthet och utmattning och dels kunde jag inte fatta vad som precis hänt. Jag fick ta henne och lägga oss i förlossningssängen igen. Jag vet i alla fall att jag sa ”hej, jag är din mamma!” till henne flera gånger, också för att jag själv skulle förstå. Åh. Sedan satt vi bara och tittade på vår lilla tjej som låg i min famn. Helt otrolig känsla, jag var fortfarande i chock och kände inte mycket annat även om det samtidigt kändes helt fantastiskt. Älskar att tänka på det här ögonblicket nu i efterhand, även om jag just då mest var i chock.

Jag fick krysta ut moderkakan, vilket knappt kändes och de visade upp den för oss. Johan klippte navelsträngen och sedan blev jag bedövad för att bli sydd. Jag frågade hur många stygn det skulle bli, men det kunde de inte svara på (i journalen står det bara ”ett flertal stygn”..?). Fick i alla fall en grad 2-bristning om det säger något. Det gjorde ont att bli sydd, trots att det inte kan mäta sig med själva förlossningen såklart. Det var tur att vi hade vår lilla gumma att fokusera på. Vi fick även in den berömda förlossningsbrickan med supergoda mackor och cider och så sjöng vi ”Ja må hon leva” för vår lilla tjej, det var ju faktiskt hennes födelsedag!

Förlossningen1

Första amningen och förlossningsbrickan ❤

 

5 reaktioner till “Min förlossningsberättelse del 3

  1. Åh. Jag hatade att föda vår tös o ser INTE fram emot en ev nr2..o jag känner mig ensam i det. Andra bloggar skriver ”det var så härligt!” Eller ”några tryck så var hen ute!”..fuckn bullshit. Kryssningsarbetet var precis som du skriver, det jävligaste jag har upplevt. Så jävla äckligt ont. Man ska ev inte vältra sig i sin eller andras smärta o olycka mrn jag är glad att läst din berättelse för jag känner mig mindre ensam nu. Tack!

    1. Men eller hur!! Därför har jag också tänkt att det nästan måste vara nåt fel på mig som tyckte det var så fruktansvärt. Tycker andra underdriver hur ont det gör!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s