Gravid med Emilia

Min förlossningsberättelse del 1

Nu har det gått 24 dagar sedan jag födde min underbara lilla dotter och det känns som att det är dags att få ihop förlossningsberättelsen om jag inte ska glömma detaljerna. Grejen är ju att det är svårt att komma ihåg detaljerna kring förlossningen eftersom att man ju knappast är vid sina sinnens fulla bruk, det är svårt att vara ”med” och ta in vad som händer när man har så fruktansvärt ont, tar lustgas osv. Men jag ska göra ett försök!

Onsdag 2/7 – morgon-eftermiddag

På onsdagsmorgonen var vi ju som sagt på ett tillväxtultraljud som jag hade bett om veckan innan eftersom att jag var rädd för att min övervikt skulle göra att min bebis skulle vara större än normalt. På ultraljudet fick vi veta att allt såg så fint ut så, mängden fostervatten var bra, navelsträngen fungerade fint och vikten beräknades till kring 3500 gram. Och dessutom så fick vi ju, eftersom att jag inte kunde hålla mig när barnmorskan ändå tog upp det, reda på att det var en flicka vi väntade! Vilket kändes så himla himla otroligt eftersom att vi alla trott att det skulle bli en pojke, vi väntade oss verkligen en Max! Vi var lite i chock efter ultraljudet och Johan var ju som sagt fortfarande skeptisk eftersom han TYCKTE sig se en snopp och en pung haha, men därefter skjutsade Johan mig till vårt MVC BB Stockholm Family i Gamla stan där jag skulle på en av mina många koller för att undersöka eventuell havandeskapsförgiftning. Jag fick lämna toxprover eftersom jag fått fler symptom (huvudvärk och illamående) så resten av dagen var vi bara fokuserade på att få svar på de proverna. Jag åkte hem, fixade lite, sov i typ två timmar och kände mig alldeles som vanligt, kände mig absolut inte annorlunda på något sätt.

Onsdag – kväll

Vid 17.30 klädde jag av mig för att ta en dusch, varpå jag helt plötsligt kände att det började rinna mellan benen på mig, jag hoppade undan från mattan och SPLASH! det bara plaskade ner fostervatten på golvet, det blev en hel pöl och fortsatte bara att forsa, så jag fattade ju direkt vad det var för något. Samtidigt hörde jag Johan utanför dörren, han kom precis hem från jobbet (timing!!) och stod utanför dörren och pratade i telefon med sin farmor. Jag bara skrek hans namn och att han skulle komma in, till slut gjorde han det och jag visade med handen att han skulle lägga på och pekade sedan på vattnet på golvet. Han fattade inte riktigt vad det var först men när han väl fattade så blev vi båda helt uppe i varv, jättestressade och fnittriga – herregud, det var liksom dags att föda barn nu!? En vecka FÖRE BF?? Och jag som fått höra av min tillfälliga barnmorska att jag minsann absolut skulle gå över tiden (tji fick hon!!). Jag stod i duschen med dörren öppen och fostervattnet plaskande mellan benen (det slutade ju inte forsa förrän efter att Emilia kommit ut), passade på att tvätta håret och raka benen (HAHA) samtidigt som jag och Johan hela tiden tittade på varandra och skrattade åt den sjuka situationen. Efteråt borstade jag håret, plockade ögonbrynen och fyllde i dem (HAHA igen!! Varför liksom?) och satte mig på golvet (var annars med allt vatten som rann?) och ringde BB Sophia (så spännande det var att äntligen få ringa dem och klicka på 1 – ”förlossningen har startat”!) som sa att vi skulle äta mat i lugn och ro och sedan komma in för en kontroll. Ringde därefter och pratade med mamma medan Johan gick till pizzan på hörnet och köpte pizza till oss. Ännu hade jag inte haft en enda värk, men någon timme efter att vattnet hade gått, medan vi satt och åt pizzan, kunde jag känna början till molande menssmärtor och även om jag till en början trodde att jag inbillade mig så stod det snart klart att det faktiskt rörde sig om riktiga värkar, även om de var extremt svaga. Men jag var så himla pepp på att föda barn att jag ändå andades mig igenom dem, mest för syns skull, för att det ÄNTLIGEN HÄNDE! Ganska snart blev det dock helt nödvändigt att andas mig igenom dem. Men innan vi åkte in till BB Sophia sprang vi omkring och packade det sista i förlossningsväskan, bäddade sängen, plockade upp stöket, torkade av fönsterbrädorna osv, av någon anledning. Tror jag kände att jag ville ha det fint hemma nu när vi snart skulle få det finaste besöket någonsin – av vår dotter som äntligen skulle komma och bo hos oss för alltid! Även fast vi ju fortfarande trodde att vi bara skulle in på en kontroll och sedan komma hem och fortsätta värkarbetet på hemmaplan.

IMG_7763 IMG_7768

Sista magbilden som jag tog efter att vattnet gått ❤ + kebabpizzan jag slängde i mig innan vi åkte in

Till slut satte vi oss i bilen med förlossningsväskan och babyskyddet och åkte mot BB Sophia. Värkarna blev bara starkare och starkare, jag kramade Johans hand under värkarna. De var redan från början väldigt regelbundna, det gick absolut inte mer än 5-6 minuter mellan varje värk. Förmodligen mindre, men vi klockade inte då. Väl på BB Sophia fick jag sitta med CTG i en halvtimme vilket var riktigt jobbigt eftersom värkarna snabbt blev värre och värre, jag kunde knappt prata med barnmorskorna. Det kändes som en väldigt stark mensvärk som strålade ut i sidorna av magen, bak i ryggen och ner i låren. Till slut var värkarna så jobbiga att barnmorskan Cayenne (en rätt känd barnmorska som utvecklat dyktekniken) kom in och hjälpte mig att andas rätt (ljudlöst in och högljutt ut) och visade Johan hur han kunde hjälpa mig genom värkarna genom att trycka på mina knän eftersom att det just då var värken i ryggen som var värst, dock hjälpte det inte så mycket.?Jag blev även undersökt där nere och var bara öppen 1,5 centimeter. Jag fick 2 alvedon och blev hemskickad för att fortsätta värkarbetet. Vid det här laget kom värkarna så tätt och var så starka att jag bara grät mot Johan när vi kom ut genom dörren och på väg till bilen, under en sträcka på kanske 50 meter, fick jag 5 värkar. Jag kunde inte ens sätta mig i bilen eftersom att det gjorde för satans ont för att sitta ner, jag hängde på bildörren istället. Jag var så jävla arg och irriterad över att de skickade hem mig när jag hade så ont. Nu testade jag TENS-apparaten vi hyrt, satte den i ländryggen på högsta nivån och det hjälpte knappt. Nu började vi även klocka värkarna och de kom väldigt tätt, med runt 2-3 minuters mellanrum. Efter att ha hängt på bildörren ett tag skickade jag in Johan igen för att se om jag inte ändå kunde få bli inskriven och få bättre smärtstillande (”SKA MAN VERKLIGEN BEHÖVA ÅKA HEM NÄR MAN HAR SÅ HÄR JÄVLA ONT!??!?”). Jag fick komma in igen och blev visad till ett undersökningsrum där jag fick spendera ungefär en timme med att stå och hänga över ett bord, vaggande från sida till sida genom värkarna, det gick inte att sitta ner. Det gjorde så jävla ont, bad Johan fråga efter smärtstillande men fick vänta länge då barnmorskan var upptagen i telefon. Till slut började jag tjata om epidural, då kom Johan tillbaka med… två alvedon. Jag bara stirrade på honom. Slängde i mig dem och fortsatte tjata om epidural. Till slut fick jag lägga mig i ett annat undersökningsrum och suga i mig lustgas och herregud vilken lättnad det var! Jag fick verkligen in tekniken för hur jag skulle andas och fick ett riktigt ordentligt rus som gjorde mig heeeelt borta i huvudet och fnittrig, även om det inte tog bort värkarna helt. Men det är helt klart lättare att ta värkar när man är helt borta i skallen. Här var jag också duktig och slutade andas i masken mellan värkarna, senare kunde de inte ens slita masken ur händerna på mig…

Natten mot torsdag

Kl 22 blev jag äntligen inskriven, en undersköterska kom med en rullstol och rullade upp mig till andra våningen, jag fick då komma till vårt förlossningsrum där min lilla tjej skulle födas 18 timmar senare. Jag fick på mig sjukhusskjorta och ta av mig på underkroppen och gick sedan direkt på lustgasen igen. Barnmorskan frågade om jag ville ha epidural som jag tjatat om, men jag sa att jag kunde klara mig ett tag till på lustgas. Jag blev även undersökt men var bara öppen 3 cm, trist nog. Det kändes som att jag låg och andades lustgas jättelänge, men det var bara lite mer än 45 minuter innan jag bad om epidural igen och ca 20 minuter senare kom narkosläkaren in för att ge mig ryggbedövningen. Jag som var fullständigt borta i huvudet tyckte att han lät som min kusins pappa (som är en väldigt… Eh… Speciell människa) och började asgarva när jag tänkte att han skulle lägga min epidural, Johan och läkaren skrattade åt mig. Jag fick lägga mig som en banan med ryggen utåtböjd och märkte ingenting när han stack in nålen i ryggen. Efter ett tag klingade smärtan av och blev väldigt dov och hanterbar, så himla skönt!! Det var som att komma tillbaka till livet igen och jag smsade lite med min mamma och Josefina vid 1-2-tiden och de peppade mig så bra. Jag blev servad med saft hela tiden av undersköterskan och Johan, och låg väldigt skönt med benen på en stor sacco-säck och kände det som att livet var rätt bra ändå!

Förlossning1  Förlossning3 Förlossning4

Bild 2 och 3  är tagna EFTER att jag fått epidural, som synes på droppställningen. Hade aldrig kunnat se så där oberörd utan innan – se bild 1 😉

Fortsättning följer 🙂

3 reaktioner till “Min förlossningsberättelse del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s