Gravid med Emilia

Så nära men ändå så långt bort

20140523-112321-41001055.jpg

Är det på riktigt bara 48 dagar kvar till BF?? Jag som ägnat så mycket tid åt att säga till folk att ”bebben kommer inte förrän i juli, så det är låååångt kvar”. Vilket det var i november, februari, april osv när folk frågade… Men nu är det cirka 1,5 månad kvar, nu ÄR det inte långt kvar (samtidigt som det är oändligt långt kvar haha…). På ett sätt känns det som att vi lekt att vi ska bli föräldrar, mamma-pappa-barn-leken helt enkelt och det faktum att det faktiskt SKA komma en bebis har känts så jäkla spaceat.

Ibland tror jag fortfarande att jag dagdrömmer, som jag gjort så många gånger förr. Jag har föreställt mig alla scenarion, det när jag plussade på stickan, när jag fick berätta för Johan, att berätta för våra familjer och släkter, att hand i hand välja ut en barnvagn… och nu är det bara den stora upplevelsen kvar. Den som är svår att ens föreställa sig hur den kommer att kännas. Det enda jag vet är att jag är SÅ glad och SÅ tacksam för att jag har världens absolut bästa och finaste stöd med mig. Johan är den enda jag skulle kunna tänka mig att ha med mig på förlossningen. Det är honom som jag känner mig helt avslappnad inför och den som kan ge mig tröst och stöd bara genom en blick eller en hand på min arm. Usch, jag blir helt sentimental och gråtig bara jag tänker på det, att vi tillsammans går igenom det här och ska bli föräldrar ihop. Det är så himla stort! Åh vad jag kommer gråta när jag äntligen pressat fram bebisen och hen kommer upp på mitt bröst. Och att se Johan med vårt lilla barn… det är så fint så det är inte klokt! Men vi kan väl bestämma att den föds till midsommar ungefär? Det känns lagom 🙂

4 reaktioner till “Så nära men ändå så långt bort

  1. Helt sjukt att graviditeter ska mynna ut i en bebis.. haha. Så känner jag med. Längtade så otroligt mycket innan vi plussade på att bli gravid. Jag blev gravid jättesnabbt, men vi hade pratat för-nackdelar, känslor, längtan osv seriöst i kanske 8 månader innan vi båda kände att nu kör vi. Men jag hade liksom aldrig tänkt på att det ska bli en BEBIS av detta?? Utan det var som du skriver, graviditeten, köpa vagn, berätta för alla osv som jag fantiserade om. Nu börjar det närma sig, går in i vecka 30 på måndag, och först nu har jag egentligen börjat visualisera att vi faktiskt ska bli föräldrar. Konstigt det dära, men jag antar att det är någonting de flesta förstagångsföderskor går igenom. När man får sitt andra barn så vet man ju redan vad ”man får” och då kanske tankarna på en bebis inte känns så osannolika.

    1. Ja man romantiserar ju så mycket av hela graviditetsgrejen, för det ÄR ju sjukt mysigt att få köpa små minibabykläder tillsammans med den man älskar, prata om vem bebisen kommer likna osv… Men just det där att sen faktiskt FÅ en bebis också, det är så sjukt svårt att föreställa sig! Tror också som du säger att det är lättare andra gången när man redan är föräldrar ihop 🙂

      1. Ja det går liksom inte ens att föreställa sig? Morsa – jag? Ska VI bli föräldrar? Ska JAG gå runt med barnvagn med MIN bebis i? eheheheheheh. Blir alldeles fnittrig och får lite panik och fjärilar i magen när jag tänker på det. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s