Gravid med Emilia

Vecka 32!

20140509-222222.jpg
Kaggen i vecka 32

Den blir bara större och större, babybulan. Bristningarna på magen har blivit längre och skarpare men de stör mig faktiskt inte längre. Jag är förbi det och så vet jag ju att de kommer att blekna och inte synas till slut. Har bara fokus på min lilla bebis där inne i magen som jag längtar ihjäl mig efter! Måste gråta ibland för att jag längtar så mycket efter hen… Funderar mycket på det där att de flesta (enligt Att föda) har svårt att ta till sig sin bebis direkt när den kommer upp på bröstet, att det tar lite tid innan de verkligen känner den stora kärleken till sitt barn. Jag undrar hur de kände innan, hade de svårt att känna kärlek eller ta till sig barnet under graviditeten? För jag har så mycket kärlek i hela min kropp till min bebis redan nu att jag har svårt att föreställa mig att den kärleken helt plötsligt skulle försvinna när den kommer upp på bröstet… Visst, jag förstår att det har mycket med hormoner och hur förlossningen går att göra, men jag tänker att jag borde ha bra förutsättningar för att ta till mig mitt barn i alla fall. Och det känns viktigt, för när jag tänker på att jag eventuellt skulle ha svårt att känna kärlek till den så blir jag helt gråtfärdig när jag tänker på mitt lilla knyte som ska ligga där helt hjälplös och utlämnad… Det kan ju även ta tid för pappan att ta till sig barnet så jag hoppas att det åtminstone inte händer oss båda samtidigt, fyfan vilken ångest för vår bebis skull i så fall… Nej jag hoppas verkligen på att kärleken finns kvar och bara förstärks när jag får upp den i famnen. Att det är omedelbar villkorslös kärlek. Jag jobbar i alla fall med det varje dag för att underlätta, tänker mycket på den, pratar med den och smeker magen där jag känner att den ligger för att visa att mamma finns här. Hoppas på att det går bra…

4 reaktioner till “Vecka 32!

  1. Fin mage! Jag har inte fått några bristningar än (förutom några på brösten, men sen har jag sen tidigare på bröst och höft också) men jag är ”bara” i slutet på vecka 27. När kom de för dig? Min mamma fick mycket bristningar när hon väntade mig och bristningarna är väl hormonella (och därmed ärftliga, eller?). Så jag väntar på dem 🙂

    1. Jag trodde länge att jag skulle slippa bristningar, för mig kom bristningarna för bara några veckor sedan, var runt v 28-29 som jag började få små streck som nu bara verkar bli längre och mer lilafärgade, suck! jag brås jättemycket på min mamma och de bristningar hon fick är numera helt osynliga så det känns okej ändå. Men alla får ju inte bristningar, du kanske slipper det, men jag tycker verkligen inte att det är någon fara 🙂

      1. Nej bristningar känns ju som något som man kanske blir ledsen över just när man märker dem, men som sen inte betyder så mycket för en. Allt för sin bebis liksom 😉 Vad skönt att de bristningar din mamma har i princip är osynliga! Min mamma har, efter tre barn, rätt mycket synliga bristningar tyvärr. Dessutom har hon efter graviditeterna (den sista för 13 år sedan) fortfarande ont i fogarna… Något som jag VERKLIGEN hoppas att jag slipper. Det räcker med att ha haft ont sedan vecka 13…

      2. Åh nej, hoppas att du slipper det! Foglossning är ju inte att leka med, jag är sjukskriven pga det och jag räknar kallt med att de försvinner när bebisen kommit, orkar inget annat, orkar ju knappt gå liksom haha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s