Gravid med Emilia

En lussebulle

Tycker det är så gulligt vad man kallar sin lilla bebis i magen för smeknamn, en del säger ju ärtan, parveln, pyret, plutten och så vidare. Och nu har vi fått ett smeknamn till vår lilla bebis där inne! Det var pappa som kläckte det i helgen och här är då logiken: det är nämligen så att han sedan jag var liten kallar mig för Lucifer (varför? var väl ett djävulsbarn antagligen haha?? nej jag har ingen aning var han fått det ifrån!) som under åren bara blivit Lusse (som också är en bebisspråksvariant på Josse som jag ju kallas), och jag har en bulle i ugnen, vad blir den då? en lussebulle såklart!! Hahaha så sjukt gulligt, och eftersom även Johan kallar mig för Lusse så gillade han också lussebulle som smeknamn. There you go 😛

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 11.03.32

Tänk att mitt illamående aldrig helt försvinner? Det är ju verkligen sjukt hanterbart jämfört med hur det var fram till för några veckor sedan då jag bara kunde gå mellan toaletten och soffan i princip, bara att ta en promenad var för kämpigt. Nu finns det där i bakgrunden nästan hela tiden, svagt men ändå närvarande och det blir värre så fort det gått ett litet tag utan att jag ätit. När jag gick från pendeln till jobbet i måndags till exempel så hade det gått 2 timmar sedan jag åt frukost hemma och det är alldeles för lång tid utan mat, troddenästan att jag skulle kräkas rakt ut på trottoaren! Så när jag kom till jobbet var det bara att snabbt som attan slita upp min medhavda Activia-yoghurt och hälla i mig. Sen var det finemang! Så har det inte varit förut, då har jag varit illamående oavsett hur mycket eller lite jag ätit och jag har liksom fått äta genom kväljningarna, vilket var hemskt! Jag längtar tills illamåendet helt är borta och jag längtar också tills jag kan börja få tillbaka min aptit igen. För trots att jag alltså måste käka konstant för illamåendets skull så känner jag inget annat än äckel när jag tänker på mat. Blir irriterad när Johan frågar mig vad jag vill äta för middag eftersom jag bara förvärrar äcklet genom att tänka på mat, vill helst att han bara lagar nåt, inte berättar vad det är och sen kan jag slå mig ner, äta och sen gå därifrån och inte tänka på det mer än så… Riktigt schysst mot Johan eller hur? 😉 Nejdå, vi turas om att laga mat även fast jag tycker det är hemskt. Men det vore ju skönt att kunna äta normalt igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s