Gravid med Emilia

Bebistankar

Som vanligt vid den här tiden så ligger den hårt arbetande mannen i huset och sover medan jag, den gravida hemmaslappisen är vaken. Har fått en dålig ovana att sova en timme vid 17-tiden på eftermiddagen precis innan Johan kommit hem vilket ju såklart gör att jag inte blir mer trött på kvällen. Skitdumt, och jag måste vänja mig av vid det. Blir ju dessutom bara dimmig i huvudet av det. I alla fall så får jag ganska mycket tid på kvällarna till att fundera över vår bebis vilket är mysigt.

Jag tror att det beror på att hen sparkisparkisparkar så att jag känner det då, allra helst sen kväll/natt är det aktivitet i magen. Tydligen finns det de (både gravidisar och deras partners) som tycker det är obehagligt och rent av äckligt att känna sparkar men jag tycker verkligen inte det, jag blir så jävla glad varje gång jag känner livstecken från vår lilla parvel. Ju mer jag känner hen, desto gladare blir jag och jag längtar tills sparkarna även känns på utsidan av magen, vilket dock tydligen kan dröja. Men jag vill verkligen att även Johan ska få känna sparkarna eftersom att jag vill att han ska vara precis lika delaktig som jag i allt som har med graviditeten att göra. Och jag är lyckligt lottad att han verkligen är så himla involverad som han är. Det mysigaste som finns just nu är att sitta tillsammans i soffan, titta på något halvkul på TV och att Johan ligger i mitt knä med huvudet mot magen och pratar till bebisen. Säger att pappa älskar sin bebis, att vi längtar efter hen osv. Det är så fint att jag kan bli alldeles tårögd!

Och längtar det gör vi verkligen. Eller jag tror att jag längtar mest på ett sätt, Johan vill ha den här tiden innan förlossningen för att verkligen vänja sig vid att han ska bli pappa, vilket jag förstår till fullo, men om jag skulle få önska så skulle jag knäppa med fingrarna och så skulle 21 veckor ha gått och jag sitter med vår bebis i famnen på en gång. Jag vill ha vår bebis NU och när jag tänker på att det är många månader kvar innan det är dags att få träffa den lilla personen så kan jag bli helt ledsen. Det är svårt att förklara men det är som att mitt livs kärlek befinner sig på andra sidan jordklotet, utan att jag kan kontakta personen, utan att jag kan åka dit, och jag kan inte göra annat än vänta på att hen kommer hem när hen känner för det. Det kanske låter märkligt men jag kan inte förklara det på ett bättre sätt. Tiden får helt enkelt flyga fram nu! Det känns så sjukt häftigt att om några månader kommer vi att få vår lilla bebis, vi kommer att få lära känna en helt ny person, som kommer ha sin alldeles egna personlighet, med sina egna egenskaper. Jag är så spänd på det, så himla nyfiken på vem det är. Är också nyfiken på att få uppleva känslan som alla föräldrar pratar om, den att man älskar någon mest i hela världen, över allt annat helt villkorslöst. Det ska också bli så spännande att få se mina föräldrar och bror med bebisen, att få se dem bli helt kära i det lilla knyttet också. Ligger ofta på kvällarna och försöker föreställa mig den stunden då de för första gången får träffa sitt första barnbarn/syskonbarn. Det är på något sätt lättare att föreställa sig än min och Johans reaktion på att få upp bebisen på bröstet, det är så stort och udda att jag inte ens kan föreställa mig det. Ja, jag är helt enkelt sjukt lyckligt lottad som får uppleva det här och jag är tacksam varje dag för det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s