Familj & vänner

Baby shower för Mathilda

Här på sista bilden syns gänget som firade babyshower, fotad av Mathildas mamma så även jag hamnade på bild för ovanlighetens skull 😄

En av de saker jag höll på med i veckan som jag inte kunde avslöja var att ordna inför min vän Mathildas (@mathildaal) babyshower! Hon väntar sitt tredje barn, en liten pojke, och jag och hennes syster Malin tyckte det var självklart att ordna en babyshower för henne. Så i veckan har vi planerat, handlat, bakat, dekorerat och fixat som sjutton varje dag. För att kunna ordna allt i lugn och ro bestämde vi att vi skulle hålla till hemma hos mig, när gästerna hade kommit (och jag lagt sista handen vid städ/fix som pågått sedan tidig morgon) så drog jag iväg med bilen till Mathilda som hade fått ögonbindel för ögonen av sin mamma och syster som ledde ut henne till bilen. Vi hade bestämt att jag skulle vara helt tyst under bilfärden för att inte avslöja något men det var så svårt att hålla masken eftersom de la så roliga kommentarer hela tiden.

Överraskad blev hon i alla fall och sen hade vi en mysig eftermiddag med lunch, fika, prat och skratt. Hoppas verkligen hon blev glad! 😊❤️

Allt och inget

Hallå!

Cool tjej hej!

Hej! Nu var det ett litet tag sedan jag skrev något här, det är bara för mycket just nu i livet som pågår. Helt enkelt. Mycket att rodda med på olika plan, och då blir det inte lika mycket tid över för bloggen. Vi har fixat i trädgården en del, köpt nya utemöbler och ska bygga staket inom de närmsta veckorna. Sedan ska det planteras som satan, har så sjukt mycket idéer och jag måste lära mig mer om hur man överhuvudtaget gör, har aldrig varit den som har gröna fingrar!? Lekstugan ska få sig ett nytt lager med färg och ett plåttak…. och samtidigt så pågår andra saker som jag inte riktigt kan skriva om, så ja. Livet flyter på!

Om ni har några förslag eller önskemål om något ni skulle vilja läsa om här så skriv gärna det! Jag vill väldigt gärna skriva mer, men inspirationen har sinat lite 😊 En guide till aktiviteter på Värmdö har jag lovat att fixa ihop, så det kommer så fort jag har möjlighet att sätta mig ner. Men kom gärna med andra önskemål också!

All about kids

5 år på en sekund

Idag kom vår närmsta granne hem från BB med en alldeles nyfödd liten flicka, otroligt liten och söt. Det är en sån himla kontrast gentemot mina barn som jag fortfarande ser som små, min hjärna hänger inte med? Det är så sjukt för jag minns så otroligt väl känslan när vi skulle åka hem med vår lilla nyfödda Emilia för snart 5 år sedan, det skulle lika gärna kunnat vara igår.

Jag minns hur vi satte ner henne i babyskyddet för allra första gången och tyckte det var svårt att veta hur bältet skulle sitta, vi fick inte till det hur vi än gjorde, hennes lilla huvud bara ramlade fram så jag fick stötta upp huvudet med min hand (efter någon dag kom vi på felet som tur är 😅). När vi sedan satt i bilen på väg hem HATADE jag alla andra bilförare på vägen, jag tyckte alla körde så fruktansvärt fort, allt var ett hot mot det dyrbara vi åkte runt med i vår bil och jag grät av rädsla (och hormoner…?) hela vägen hem. Jag tänkte då att vi kommer aldrig åka bil igen, no way, never. Jag höll fast vid det i någon vecka innan mina föräldrar ville bjuda hem oss på grillmiddag och jag fick stålsätta mig, en jävla pärs. Jag minns också första kvällen hemma från BB, hur jag grät för att jag skulle bli tvungen att sova och då inte kunde hålla koll på Emilia varje sekund – att hon andades och verkligen levde. Livrädd för PSD. det var fruktansvärt att behöva ge upp kontrollen och sova. Och fastän jag var så livrädd för allt som kunde drabba min lilla skatt så är det en tid som jag verkligen kan se tillbaka på med mycket glädje och kärlek. Trots att det var en stor omställning i mitt psyke att bli förälder så är det samtidigt det finaste, mest fantastiska jag har varit med om.

Jag minns också den där promenaden jag tog med Em i barnvagn när hon var 3 veckor gammal. Hon hatade redan då sin vagn så hon gallskrek så hjärtskärande som bara nyfödda bebisar kan, så jag gick och vaggade henne i famnen samtidigt som jag försökte styra vagnen framåt. Vi passerade då en pappa med sin son som kanske var 3-4 år, och han sa ”titta, så där liten har du också varit en gång!” till sonen. Det är ju ingenting egentligen, men av någon anledning gjorde det där intryck på mig, och jag tänker på det rätt ofta. Jag tror att det var för att jag fick en uppenbarelse där och då om att tiden kommer gå fort och att snart är det jag som säger samma sak till Emilia. Och SWISCH så är Emilia strax 5 år och ja, jag säger exakt så till henne när vi ser en liten bebis. Och pojken som vi passerade måste nu vara 8-9 år…. ja, sånt tänker jag på.

Till exempel idag, när vi tog med oss barnen till Polarn och Pyret för att inhandla nya skalbyxor och regnkläder till Em, eftersom hon växer så det knakar och har vuxit ur allt sedan förra säsongen med råge. Förra säsongens regnkläder är i stl 110, det är bara att glömma nu, de kan Stella ha istället. Em drar nu oftast stl 122. När hon fick pröva skalbyxor tog vi först stl 128 för att hon ska ha nåt att växa i, men de satt otroligt bra, nästan lite för bra… så då fick hon testa stl 134 (stl 8-9 år), och de är aningen stora, men inte mycket…. alltså va!? När hände detta? När blev min lilla minibebis en sån stor tjej?

När grannen sedan kom hem med sin nyföding så ville jag ropa till dem att våra tjejer faktiskt också nyss var sådär små och att snart är deras barn också 5 år!! Man tror ju inte det när man kliver över tröskeln med sitt första nyfödda lilla barn att det ska gå så fort. Men det gör det.

NYSS så här liten ❤

4-dagars Em i ett sällsynt lugnt ögonblick i vagnen.

Nu så här stor! För alltid mitt hjärta!

Stella <3

Fira födelsedag

Hurra! Idag är det Stellas 3-årsdag! Emilia har verkligen peppat för detta och var vaken längre igår kväll för att hjälpa till med preppandet inför Stellas fölsis. Imorse vid 05.40 var det också hon som hoppsade upp ur sängen för att väcka oss så att vi kunde smyga ner till köket och ordna med frukostbrickan. Dock fattade ju inte Stella detta, så hon släppte som vanligt inte taget om mig i sängen, hon sover ju i princip på mig. Så Em och Johan fick gå ner och fixa det sista innan de kom insjungandes med paket, ballonger och bricka. Det blev ju mysigt ändå förstås!

Idag har vi tagit ledigt dessutom, för att hitta på något extra roligt idag. Vi andra tre i familjen är ju liksom sommarbarn, födda mellan 3 juli-5 augusti, så vi har alltid varit lediga på våra födelsedagar – tycker det känns konstigt att hon liksom ska vara på förskolan/skolan när hon fyller år i framtiden!? Nej, det är knäppt 😄 vi ska försöka ta ledigt även när hon fyller år förstås. Så idag ska vi åka till Junibacken och leka loss, har sett att de har en ny utställning just nu som vi vill kika på. Och åka sagotåget förstås! Ikväll kommer släkten på lite födelsedagsfirande då vi ska bjuda på våfflor med goda tillbehör. Blir nog en härlig dag!

All about kids

Påsk!

Vilken härlig påsk vi har haft! Fina Gotlands-Hanna kom till oss i torsdags och firade påsk med oss. Vi har gjort så mysiga saker, bland annat picknickat på Gärdet, varit på Sjöhistoriska museet (och lekt i lekparken utanför Polismuseet som var stängt), varit på olika släktmiddagar, lunchat ute på Bullandö… härliga saker! Dessutom byggde Johan ett snyggt insynsskydd in mot grannens altan igår:

Dessutom köpte vi utestolar äntligen, vi har inte haft några tidigare. Det tar sig helt enkelt! Idag tänkte vi ta tag i rensning av förrådet – men det gick inte… barnen gick bananas av att vi ägnade oss åt förrådet, annars brukar alltid en av oss få ta barnen för att det är ett jobb i sig liksom. Nu tänkte vi att de kan leka vid lekstugan en stund helt enkelt, men så fort vi vände bort hela uppmärksamheten från dom så började se härja, och bråka, och skrika medan vi hyschade eftersom klockan bara var 9 på morgonen. Sista utvägen var att ge dem iPaden, men inte ens det funkade. Jag blev SÅ ARG. till slut var det bara att avbryta och lägga in allt igen, det gick bara inte. Vad gör man?? Nu har de i alla fall åkt iväg med Johan hem till farmor och farfar och jag passar på att slipa och måla vårt matbord. Nu ska det nog gå bra…..

Före/efterbilder · Hem & inredning

Så blev sovrummen

Vi bytte ju rum med Emilia för någon månad sedan och passade då på att också måla om och möblera runt lite bland Stellas och Emilias möbler. Tokrensa gjorde jag också, alla gamla bebisleksaker är nu väck. Vi är så himla nöjda med resultatet, fick ett önskemål om att visa hur det blev, så här kommer lite bilder:

Så här blev Emilias rum. Detta var alltså vårt sovrum tidigare – men det passar så mycket bättre som barnrum, sängen passar ju perfekt in i det där inprånget. Färgen (Silky pink från Jotun) är PERFEKT – sober och varm rosa utan att det blir too much. En rosa man kan leva med ett tag utan att den känns för barnslig. I hörnet som syns på sista bilden ska vi sätta upp mysgungan i formen av en val som hon hade i gamla rummet också. Det finns fortfarande många detaljer att fixa, men tycker även nu att det är ett otroligt mysigt rum, och framförallt är Emilia galet nöjd, hon älskar sitt nya rum! ❤️

Och här är Stellas rum som fått sig en ommöblering. Det lilla barnbordet, stolarna och köket har fått flytta ut i lekstugan igen för säsongen (tycker det är onödigt med dubbla uppsättningar när vi ändå inte använder lekstugan på vintern medan vi på sommaren är ute i princip jämt) och eftersom Em ska få upp mysgungan i sitt rum så flyttade jag in soffan och klädstången i Stellis rum istället. Alla barnens klänningar samsas på klädstången, så S är otroligt nöjd med att den står i hennes rum, hon vägrar just nu alla kläder som inte är klänningar.

Och så här blev vårt nya sovrum. Sänggaveln som vi hade i förra rummet byggde ut för mycket från väggen, så den skickade vi vidare till mina föräldrar. Här inne behövs också lite smått och gott innan det är färdigt, tex en ny sänggavel, överkast, matta osv. Men oavsett så tycker jag det är så mysigt! Mycket nöjd 😊

Mina tankar · Vikt & träning

Att ändra livsstil från grunden

Det här med att skapa en ny livsstil, det är verkligen inte gjort i en handvändning måste jag säga. Jag tänkte på det när jag tittade på första avsnittet av nya Biggest Loser igår, jag känner igen tugget och tankarna man tänker dag 1 av en förändring. Kommentarerna ”aldrig mer” när de såg sin vikt vid invägningen, känslan av att ”nu jävlar blir det andra bullar”. Det är så lätt att tro där och då att det är nu man kommer börja göra helt perfekta val hela tiden. Man målar upp en bild av vilken person man kommer bli, man kommer typ inte ens vara sugen på godis nånsin mer? Man bara blir en sån där hälsosam människa som älskar att träna och att käka grönkål automatiskt. Eller så tänker man att man får stå ut under själva viktminskningen, för när man gått i mål med vikten så kommer man automatiskt att äta normala mängder godis/pizza/whatever, så det kommer aldrig att bli ett problem igen. För det är lite för jobbigt dag 1 att tänka att hela ens liv behöver genomgå en förändring, och att det kommer vara jobbigt. Antingen vill man helt enkelt tänka att man automatiskt blir hälsosam, eller att man nog kommer kunna leva på samma sätt som tidigare även sen. Jag har pendlat mellan de här två tankarna.

För vissa kanske det blir så, men jag tror att för de flesta som lagt grunden till sina dåliga vanor i många, många år så är det en lång period av omlärning som väntar. Så har det varit för mig, min förändring är inte något som gått på ett par månader, det har tagit åratal av att vända på olika stenar (test av olika dieter, LCHF, periodisk fasta, Itrimprogram, funderingar på överviktsoperation, osv) och ta itu med mig själv och mina egna tankar för att se vad som funkar för just mig. För man tror gärna på tankarna om att ”jag är den jag är, jag bara ÄR en gottegris som hatar att träna”. Och ju mer man tänker den tanken, desto mer befästs den och man agerar enligt den. Man tackar aldrig nej till fika och sötsaker, för man är ju en gottegris. Eller man tröstar sig alltid med mat, för man bara är sån. Eller så tänker man att man aldrig kommer bli någon träningsmänniska. Jag tror att för att kunna göra en bestående förändring av sitt liv så måste man börja göra upp med de där ”sanningarna” som man själv och andra i ens närhet intalar sig stämmer. Jag vet tex att några av mina närmaste fortfarande inte ser mig som någon som tränar regelbundet, utan hela tiden tycker att jag behöver komma igång och träna. Men sanningen är att jag har tränat regelbundet i 8 månader nu, och även innan dess har jag tränat varje höst och vår – tex gått i PT-grupper under 12 veckor, gått yogakurser eller bara gymmat regelbundet. Det var ett antal år sedan jag var den där soffpotatisen som jag fortfarande tror att jag är. Den ”sanningen” har jag gjort mig av med, och nu ser jag mig för den jag är – en glad motionär som vill träna det som faller mig i smaken i olika perioder.

Jag har tjatat en del om min bibel ”Brain over binge”, men den ÄR otrolig eftersom den har befriat mig från mina tankar och sanningar. Den har lärt mig att förstå min hjärna på djupet och lärt mig att skilja på vem jag är från vad som är mina tankar, och även skilja på olika sorters tankar. Jag har tex lärt mig att sug efter choklad kl 15 varje dag, eller tankar om att man förtjänar att få tröstäta, eller om att man måste få unna sig, egentligen bara är nervbanor i hjärnan som blir starkare ju mer man utövar ovanan, men som försvagas om man slutar göra det. Jag har nu kunnat släppa taget om tanken på att jag kommer få gå runt och kämpa emot ett ständigt sug efter onyttig mat för resten av mitt liv – det kommer inte vara så, för hjärnan rensar bort det som inte används. Dvs, fikar jag inte kl 15 (och inte heller förstärker suget genom att tänka ”BUHUUU vad synd det är om mig, jag är såååå sugen!” Utan försöker förhålla sig lite neutral till de tankarna), så kommer man snart sluta vara sugen på gofika kl 15. Jag är befriad!!! Det har jag börjat leva efter, jag väljer vilka vanor som jag vill att min hjärna ska påminna mig om, och det dåliga förhåller jag mig neutral till, och sitter på händerna, tills de försvinner. Man kan också förstärka hjärnans beroende av de goda vanorna genom att bli exalterad när man gjort något bra. Som att gå ut och springa, dels får jag en endorfinkick som heter duga av det, men dessutom så förstärker jag känslan efteråt och verkligen klappar mig själv på axeln för att jag varit duktig. Och nu har jag skapat ett ”sug” i hjärnan efter att springa mer. Efter bara några veckor, det tar verkligen inte längre tid!

Jag har även skapat nya nervbanor gällande vad jag tycker om för mat. Det går! Jag har det senaste året lärt mig gilla koriander tex, som jag tidigare tyckte smakade schampo. Nu tycker jag det är såhåhå gott! Jag har börjat välja vad jag vill bli sugen på, och sen helt enkelt välja att äta det ofta för att förstärka suget. Annat jag börjat gillar på det sättet: dadlar, fikon, lönnsirap, halloumi, linser/linssoppa, , rawbollar, ärtdryck, oumph, grönt te… listan kan göras lång. Nu väljer jag den maten för att jag vill, inte för att vara nyttig. Och det hade jag aldrig trott för några år sedan. ALDRIG! Men det har varit, och är, en jäkla resa i mitt psyke för att börja leva så som jag vill.

Mitt godaste fredagsmysrecept som jag skulle välja framför både ostbågar, marabou och smågodis nuförtiden:

Dadlar mixade länge med kokosolja och havssalt, och doppade i mörk choklad. För ett par år sedan hade jag rynkat på näsan åt själva tanken, och nu är det mitt allra godaste. Det är aldrig för sent!